Idag är det exakt 70 år sedan Sovjetunionen anföll Finland 1939, vilket utgjorde starten på vinterkriget. Detta uppmärksammas bland annat av Dagens Nyheter. På webben kompletteras nyhetstexten med min debattartikel från 2006, med rubriken ”Finlands sak var inte vår”. Min text handlade ju om Finlands allians med nazismen 1941-1944, inte om vinterkriget 1939-1940. Men det känns helt okej ändå.
På sista tiden har vinterkrigets hjältegloria (angående Finlands försvar) problematiserats av forskningen. Historikern Aapo Roselius har lyft fram preludiet frändefolkskrigen, som kan beskrivas som inofficiella finska anfallskrig mot Sovjetunionen. Jag nämner dessa i min bok. Mellankrigstiden präglades av ömsesidig misstro Finland-Sovjetunionen. Vinterkriget bevisade att misstron dessutom var välgrundad.
Angående själva vinterkriget — ”ärans vinter” — visar det, för mig personligen, hur militärt motstånd mot en övermakt faktiskt lönar sig. Inte minst för nationalkänslan, vilket även bevisas av den norska motståndsrörelsen efter 9 april 1940 (jfr med Danmark). Däremot har Lars Westerlund på finska riksarkivet börjat analysera en besvärande omständighet kring vinterkriget: Att finska armén tog misstänkt få sovjetiska krigsfångar. ”Inställningen till de sovjetiska soldaterna var sådan att man dödade mängder av fångar redan innan de nådde fram till lägren”, skriver Hufvudstadsbladet.
Även svd.se skriver om 70-årsminnet av kriget.
Skyldig till skuld 
Men stämmer alltid det ? Tjeckoslovakiens presi-dent Eduard Benesj, observerade efter kriget att de länder som gjort militärt motstånd, råkade ofta värre ut, fick förluster, avträdelser m.m. Kan gälla Finland, Polen. De baltiska republikerna, Rumänien mobiliserade sent 1943, till WaffenSS, med 200.000 resp 60.000 man. Undantag Jugo-slavien, som stred mot tyskarna från 1941, men å andra sidan fick upplösningskriget på 1990talet.
By: ivanhoe12 on tisdag, 1 december 2009
at 04:49
Skall man – apropå det senaste inlägget – kanske tala om kompetent militärt motstånd? Men det skulle å andra sidan utesluta norrmännen. Kanske är det inte det militära motståndet, utan över huvud taget motståndet, som är det avgörande, känslan att inte ha låtit sig överköras. Danskarnas mera civila motstånd efter ockupationen är ju också en del av den danska nationalstoltheten.
By: jheidbrink on tisdag, 1 december 2009
at 20:17