Skrivet av: Henrik Arnstad | måndag, 2 mars 2009

Ledande historiker om Finlands-kapitlet

En av Finlands ledande historiker har förhandsläst kapitlet om Finland. Han kommenterar så här uppmuntrande:

I really liked it. It’s provocative, thought-stimulating, morally charged (in a positive sense) and posing exactly those big questions that should have been posed a long time ago.

Den 12 mars lämnar jag manuset till förlaget.

Annonser

Responses

  1. ———————————————————
    PALME HADE RÄTT ! LÄNGE LEVE PALME !
    (1927-1986)
    ———————————————————
    Alltså :

    ” Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att föröd-mjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien….

    …och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Shar-peville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
    ———————————————————-
    Olof Palme om USA:s bombningar av Hanoi. Tal 27 december 1972 (det s.k. ”jultalet”). USA:s flygvapen fällde mellan den 17-29 december 1972, med 500 attackplan, under 3.000 raider, 40.000 ton bomber överr Hanoi och Hai Phong. 1.500 civila omkom. Sprängkraft långt över Hiro-shima och Nagasaki. 26 plan sköts ner varav 11 B-52:or. Under hela Vietnamkriget fällde USA 3.829.992 ton = 3 ,5 x andra världskrigets bombtonnage.
    ———————————————————-
    Berlin, låg i periferin av maximal räckvidd för bombplan baserade i Storbritannien. Berlin utsat-tes under hela kriget(!) för ca 450 bombraider, när de allierade fällde ca 45.517 (!) ton bomber över staden. (50.000 berlinare omkom) (Varav en odetonerad av de 40.000, 900kg:s blockbuster, USA-flygbomb, desarmerades nu i slutet av feb-ruari)
    ———————————————————
    En nidramsa t.o.m. i Dresdner Banks filialer 1939, löd: Wer marschiert hinter dem ersten Tank ? Das ist Dr. Rasche von der Dresdner Bank !
    ———————————————————
    Karl Rasche var ansvarig för ariseringen av Dres-dner Bank, samt andra affärer i samband med den tyska expansionen, bl.a. övertagandet av Tjeckoslovakiens nationella resurser. (Men att Spanien och Tjeckoslovakien erövrats av fascis-ter, gick att leva med, för en del av samtiden som de ”bolsjevikhärdar” de ansågs ha varit. ) Dresdner Bank av en av huvudansvariga för finansiering av Himmlers SS genom koncentra-tionlägrens slavarbetare.

    Rasche bodde vid sina besök i Stockholm hos Otto von Knieriem, Storgatan 59, några gånger varje år 1941-44, dömdes till sju år i Nürnberg, tillhörde närmsta kretsen kring Himmler, som utgjordes av 44 personer varav tre var från Dresdner Bank, varav Friedrich Flick, (Nürnberg), Alfried Krupp, , Carl Goetz.).

    E.u skulle Rasche varit anställd vid tyska beskick-ningen i Riga, i tjugoåren, där han värvade med-lemmar till någon obskyr organisation ” Leute für die Abwehr des Bolschewismus ” , som mest var en spionageorganisation, men Rasche blev deko-rerad med ”Baltenkreuz.”, en tysk orden för balt-tyskar etc., som varit med i Landeswehr 1919, bl.a och som finns än idag.
    ———————————————————
    1. Ottokar von Knieriem f. 1895 i Riga var bankir och mest nog nazist, arbetade i Dresdner bank, mycket med SS-medlemmen, bankdirektör Karl Rasche i Dresdner Bank, byggde upp en filial till Dresdner Bank på Wallenbergs: Enskilda ban-ken på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm.
    ———————————————————
    Otto, fick uppehållstillstånd i Sverige efter krig-et, , trots allierade protester, efter att inflytel-serika personer intygat hans trovärdighet, brö-derna Wallenberg, högermannen, Harald Norden-son Svenska Dagbladet , juridiskt ombud var systersonen advokat Claës Palme.

    (O.v. Knieriem träffade här även Felix Kersten och Gilel Storch 1944 i vad som kan ha varit en räddningsaktion av judar ur koncentrationsläger, men även kan ha handlat om att smuggla ut krigsbyte till neutrala länder.)(E.u. Gummesson)
    ———————————————————-
    2. Juristen August von Knieriem, ,som nämns i boken ”Somrarna på Skangal, av Claes Palmes ” syster Catharina Palme, ” bröderna von Knieriem, i Heidelberg,) (syssling till Olof Palme och hans syskon Claes f.1917 och Catharina f.1920)
    ———————————————————-
    August von Knieriem f. 1887, en av de åtalade i Nürnbergrättegången , I.G Farben,(24 direktörer från IG Farben), chefsrådgivare , jurist i IG Farb-en men frikändes 1948. Han besökte minst en gång Auschwitz, var hemligt vittne i rättegång i USA 1945, mot Standard Oil, (Esso) där man för-sökt att gömma undan patent, för att inte konfisk-eras av allierade.
    ———————————————————-
    Liknande verksamhet pågick i Sverige vid krigs-slutet vid patentverket. A.v. Knieriem hade med-verkat i ett bulvanuppköp av 500 ton tetratetyl för inblandning i flygbensin till Luftwaffe, mycket nödvändigt, strax innan krigsutbrottet av Stand-ard Oil, Esso, och varvid information skulle ha utlämnats till Esso, som skulle ha i sin tur gynnat de allierade, som kunde ha slutat inför krigsrätt e.u. A.v. Knieriem.
    ———————————————————-
    Catharina Palmes morfars bror , August von Knieriem f. 1850talet, hade samma namn och hade flyttat till Hamburg,och var lagman ”men våra kusiner, bröderna von Knieriem hade flyttat till Heidelberg, av bla. rädsla för kommunismen , som att välja mellan pest och kolera – men så tänkte man då…” .
    ———————————————————-
    Ottokar von Knieriem var Olof Palmes morbror,
    en hans mor Elisabeths två bröder, ”Otto” och Dux. August von Knieriem – var Elisabeths kusin.
    ———————————————————
    En arbete om IG Farben och Hitler: (Tiden 1979) ger ytterligare några fakta kring August, och för-ordet är skrivet av Harry Schein, känd direktör för Filminstitutet och judisk flykting från Österrike och en av Olof Palmes närmaste vänner.
    ———————————————————
    ” Under rättegångsförberedelser fick Amram i USA från krigsministeriet veta att August von Knieriem , IG Farbens juridiske rådgivare hade tillfångatagits av General Pattons tredje armé, och att Knieriem och Hitlers nederlag skulle göra August till ett samarbetsvilligt vittne.

    Han fördes till Paris för förhör , och IG-advokaten lovade att inte bara svara som vittne för amerik-anarna, men även att skaffa fram hemliga dokum-ent. Allt detta material var intakt,eftersom Knieri-em flyttat hela sitt arkiv till en plats utanför Heidel-berg när de började bomba Heidelberg, vid Frank-furt am Main, då Heidelberg var skyddad mot bombning med status av universitetsstad. Knierim blev hemligt vittne (förd till Ellis Island) i rätte-gång om att patent överförts till SO, som efter-krigskamouflage 1945.(Lika Sverige 1945)
    ———————————————————-
    I Gummessons Palmebiografi (2001) menar han att Palme försökte att skyla sin morbror Ottos bakgrund i nazistiska: Dresdner Bank, som anses ha varit en av huvudfinansiärerna av SS, i utbyte mot slavarbetskraft. Ett tyskt arbete av 2006 men-ar t.om att banken i sin organisation i periferin finansierade ett av de företag som byggt kremat-orier i i Auschwitz-Birkenau förintelseläger, Huta Hoch- und Tiefbau AG i Breslau. Palme skulle ha skrivit en runa om Gilel Storch 1983 (ST) om en tebjudning hos min morbror,1944 det var ”onkel Otto”, som inte namngavs,och Felix Kersten, i samband med en räddningsaktion för kz-fångar
    i krigets slutskede.

    (Gummesson har inte använt boken av Joseph Borkin, IG Farben och Hitler (1979) i sina refer-enser.)
    ———————————————————
    Dresdner Bank med Rasche och Otto von Knier-iem anses ha kommit över 275 kg guld som SS rövat av sina offer i förintelselägren. ” (Gummes-son). Exakt vad Otto gjorde i Lettland där nästan 80.000 judar mördades går inte att fastställa, men ett företag inreg. 1942: Trans-Scandia, AB. Syfte enligt patentverket att genomföra affärer mellan Sverige och förutvarande Lettland.(tysk-ockup. 1941-1944), Otto reste mycket under kriget i Baltikum och Norden bl.a.
    ———————————————————-
    Palmes tal var ändå balanserat och måste väl ha utgjort en verklig moralisk motpol till Sveriges tidigare försiktiga utrikespolitik, som väl aldrig kan upprepas. Valde USA att statuera ett exempel, när Palmes morbror Otto ansågs ha varit ”farlig nazist”, och hans mors kusin August varit anklagad – men frikänd(!) i en av Nürn-bergrättegångarna – mot I.G. Farben, 1948.

    Detta var inte då känt allmänt, betr.,Otto , inte heller att sysslingen August von Knieriem figur-erat i dessa sammanhang, men det kanske för-klarar något av USA:s inställning till Olof Palme. Alltså inte bara det att Sverige ansetts vara av väst varit en av Tredje rikets pålitligaste allierade i Europa.
    ———————————————————
    Palmes allmänt aktivistiska engagemang har kan-ske ett visst samband med att hans farfar Sven och farbror Olof organiserade den Svenska briga-den i Finlands inbördeskrig 1918, med Ehrens-värd, Linder, Peyron, Hjalmarson, alla de gamla namnen, samt Olof Palme d.ä. som stupade vid Tammerfors. Både Palmes farfarsfar och farfar var gifta med finlandssvenska överklasskvinnor, och som sagt Palmes mor hade baltttysk adlig härkomst, växte upp i Riga. Denna bakgrund gjorde sitt för att Olof Palme kunde röra sig ledigt i etablissemanget.
    ———————————————————
    Palme hade alltså ett arv som nu kom att få an-dra förtecken inom socialdemokratin, (men även en roll i IB!) , demonstrationen med Nordviet-nams ambassadör 1968, samt uttalandet 1972, besök på Kuba hos Fidel Castro 1975. Och bak-grunden i hans mors tyskbaltiska släkt – brodern Otto och kusinen August, vägde inte tungt 1969 när Palme efterträdde Tage Erlander, och kanske
    egentligen mest intresserar vår tid, men varför inte ?

    Olof Palme kom ändå att göra Sverige till en ”moralisk stormakt”, som var allmänt accep-terat,en position som många idag saknar, liksom självklart, Olof Palme själv, som onekligen var rätt man på rätt plats, när 40.000 kvarters-bomber fälldes över en tredjevärldenstad, på 14 dagar 1972 – eller överdrev Olof ?
    ———————————————————
    +Komm:Dessa fakta om Knieriem, som även Gummesson på TV4 skrev om, tog även EAP fram , Europeiska arbetarpartiet som på 1970/80 talet mest förföljde Palme, ett parti som då fun-gerade som högerprovokatörer på vänsterkant-en, med underliga kopplingar till USA, Larouche-rörelsen, som inte gick att ta på allvar, eller bli klok på.
    ———————————————————-
    August von Knieriem.f. 1887 Riga – 17.10.1978 i Heidelberg.
    ———————————————————-
    August von Knieriem / ur Braunbuch. 1965. dr. före 1945 / medlem av Vorstandes /Direktion av IG Farben Industrie AG Frankfurt a. M./ Ledde IG:s Rechtsausschusses (Chefsyndikus) juridiska
    utskott,/ medlem i centrala /och arbetsutskottet i IG, /medlem i styrelsen för Anorgana GmbH, Frankfurt a.m. (Giftgaswerk der IG- Farben) // efter 1945, Anklagad i IG Farben processen,, långvarigt ordf. skap i styrelsen för IG farben industrie AG i Frankfurt a. M.,
    ———————————————————
    August var medlem i : Akademie für Deutsches Recht, (1933-45) som var en nazistisk samman-slutning, lagråd kanske, för att utveckla(?) den nationalsocialistiska rättsuppfattningen.

    ” Er im Vorstand der Anordgana tätig, einer Toch-tergesellschaft der I.G. Farben, die mit der Her-stellung von Giftgas arbeitete. Im I.G.-Farben-Prozess wurde er am 30. Juli 1948 in allen Anklag-epunkten freigesprochen.

    Nach Angaben im Braunbuch war Knieriem später Vorsitzender des Aufsichtsrates der I.G.-Farben-Industrie AG i. L. in Frankfurt am Mai.
    ———————————————————-
    Båda Palmes mor och mormor, hamnade i onåd hos tsarpolisen för att ha påståtts hjälpt tyskarna, modern (med. kand.) för att ha kritiserat tsarrysk behandling av tyska krigsfångar. Mormor flydde
    igen 1939 vid krigsutbrottet och bodde i familjen Palme.
    ———————————————————
    OP:s mor Elisabeth v. Knieriem gifte sig med sonen till Sven Palme, Gunnar Palme 1916 som dog på 1930talet redan och OP fick förmynd.
    ———————————————————
    OP:s farmor Hanna von Born Finland. Farbror Olof Palme d.ä.stupade 1918 i Tammerfors, och far-fadern och farbrodern OP d.ä. organiserade den Svenska brigaden till Finland 1918. Farföräldrarna von Born på Östermalm, umgicks ibland med kronprins Gustaf Adolf och Louise.
    ———————————————————-
    Otto von Knieriem: ” Gummesson: 2001: Bland nazister och spioner : Olof Palmes ungdomsår.
    Ett brev återfanns på tyska legationen i Stock-holm, av den 30.11.40 till : Den ärade dr Rasche, vid Dresdner banks huvudkontor i Berlin som undertecknats : Heil Hitler !

    Det var Otto som skrivit brevet , och höll på att ge Otto respass ur Sverige, när USA-ambassaden fick reda på det, till UD, Otto ansågs ha gått tyska ärenden under krigsåren, och Rasche ansågs som ansvarig för tyskt spionage i Skandinavien.

    ” Som barn skickades Otto (Ottokar) von. K. till en internatskola i dåv. Livland. Efter student-examen tog han anställning i den tsarryska arm-én och blev reservoff. i kavallleriet. Sårades vid strider i Ostpreussen. 1915 lång konvalescens och sjukhusvistelse i Helsingfors. Efter ryska revolu-tionen nov. 1917 rymmer Otto till Sverige och togs emot av syster Elisabeth (Palmes mor) på Östermalmsgatan 36. Senare samma år åter till Tyskland och tog värvning i tyska armén och kvarstod till krigets slut i nov. 18.

    Mellan krigen ägnade sig Otto åt exportaffärer och bankverksamhet i Tyskland och Lettland. Året för det nazistiska Machtübernahme blev dir. för en bank, Preussische Landespfandbriefanstalt ” vars hela direktion häktatas av nazisterna.

    Under 1930talet var han chef för Libauer Bank i Riga, kontrollerad av Dresdner Bank i Berlin. I början av 1940 gav DB K i uppdrag att förhandla fram en affär mellan den tyska IG Farbenkonc-ernen och ett ”svenskt konsortium”. I Sverige hade Otto goda förbindelser i inflytelserika kret-sar.

    Inför ett besök i Stockholm 1938 angav han för-utom Eliusabeth Palme bl.a Marcus Wallenberg som referens, vid en annan inresa äldre brodern Jacob Wallenberg. vd i familjebanken Stockholms Enskilda bank. Marcus Wallenberg var vice vd i banken.

    Wallenbergs kombinerade sin verksamhet som rådgivare och inofficiell diplomati för den svenska regeringen, med Enskilda bankens transaktioner med Nazityskland var komplicerade och svårut-redda. Först under senare tid har mera grundliga undrsökningar gjorts som visar att banken sam-manlagt tog emot 144,6 kilo guld av tyskarna vid olika affärsuppgörelser.

    Det kunde inte uteslutas att det hade konfiskerat från judar, smycken vigselringar tandguld, jud-iska värdepappaer kunde ha rövats av judar, Den svenska riksbankens affärer med tyska Reichs-bank rörde avsevärt större kvantiteter. Riksban-ken (Sverige) tog emot 203 ton i guldtackor och 1,5 ton i guldmynt under krigsåren från Tyskland.
    ———————————————————-
    En av riksbankens direktörer med i guldaffär-erna var dir Ebbe Wallenborg, som efter kriget lämnade riksbanken, och till en plats i En skilda bankens direktion, där han arbetade länge. Bodde en tid i Geneve, där han fungerade som kontakt-man mellan Wallenbergarna och IB-chefen Birger Elmér, och hjälpte IB med Östeuropakontakter.
    ———————————————————
    Brevet frågade om möjligheterna att öppna en Stockholmsfilial av Dresdner bank, Otto kollade med Rasche som tagit upp frågan med Enskilda som ansåg att kontakt med en tysk storbank var ytterst välkommen.Även riksbankens Ivar Roth samtyckte, det skulle gynna svensktyska han-deln , inte minst i de specialaffärer som kunde inträffa under kriget.
    ———————————————————
    Ottos förhandling blev lyckosam med IG Farben och det ”svenska konsortiet” och han utsågs i slutet av 1940 till Dresdner banks representant i Sverige med kontor i Enskildas lokaler på Kungs-trädgårdsgatan 10.
    ———————————————————
    Vad gjorde då Knieriem som bankir i Sverige under kriget ? Enl. egna uppgifter var uppdraget att genomföra affärer mellan Dredsner Bank och svenska storbankerna, gav middag i sin bostad Storgatan 59, 3.tr. för Dresdner Banks:s räkning

    Han sammanförde dr Rasche, som besökte Sver-ige ett par gånger årligen, 1941-44 , med affärs-kontakter, både svenska och tyska. han besökte regelbundet tyska legationen och deltog i officiella tillställningar, men det handlade aldrig om ” under-rättelseverksamhet ” han repr. Dresdner Bank i hela Skandinavien,och reste flitigt till Berlin, Riga, Helsingfors och Oslo.
    ———————————————————-
    På en lista som de allierade gav Sverige på 486 personer i Sveerige som man ansåg farliga nazis,
    fanns Otto von Knieriem med som nr 343. (Dan-gerous nazis) Här skrevs att Rasche var medlem i Himmlers SS, direktör i Dresdner Bank, men ock-så en viktig assistent till Reichsführer Himmler.
    Otto von Knieriem skulle hela tiden agerat på ord-er av Rasche, att organsiera exploatering av de av Tyskland ockuperade områdena i Västra Ryss-sland och de baltiska staterna 1941.

    Efter listan utkom , upptäcktes brevet och USA trodde att Knieriem hade mer att göra med sär-skilda affärer i samband med de tyska krigsan-strängningarna, än med normala banktransak-tioner, och han kallades till polisförhör i Stock-holm.
    ———————————————————
    Gällde misstanke om kullagerexport till tredje land som skulle lämpligt ” konfiskeras” av tysk-arna, skulle haft täta möten finansmannen Ros-terg, i tyska storfinansen, e.u. för att gömma tillgångar motsvarande 40 miljoner kr i Sverige, men nekade till allt.
    ———————————————————
    Palmes bror Claes advokat tog sig an morbrod-ern, Knieriem, vars hans egna tillgångar . uppgick till 12 miljoner i dagens pv. Som sagt Wallenberg gick i god , Harald Nordenson, Olof Palmes för-myndare 1938. Nordenson hade också känt Kni-eriem sedan 20talet och försökte rentvå honom inför polisen. Även bankdirektör Petrus Brundell kände Knieriem sedan 1930 , som nazistsymp-atisör , men senare kritiker av nazis. Även Ivar Roth gav förord för Knieriem, men det räckte inte mer än till sex månaders uppehållstillstånd, men Knieriem fick slutligen fick stanna Sverige.
    ” Farlig nazist ” var inget som svenska myndig-heter hängde upp sig på.

    Men Knieriem hade även känt Gilel Storch av lettiskt ursprung , ombud för Judiska World con-gress i Sverige, kände K. sedan 1936.1940 flydde Storch till Sverige och träffade Knieriem igen. och träffade även Rosterg, men menade att Knieriem ej var nazist…
    ———————————————————
    +Komment.: IG Farben var en ”schakal” i Hitlers spår som tog över allt inom kemiindustrin i ockuperade länder under sken av legalitet.
    ———————————————————
    Mer om Rasche och Dresdner Bank finns att läsa på:

    © SPIEGEL ONLINE 2006 Alle Rechte vorbehalten
    Vervielfältigung nur mit Genehmigung der SPIE-GEL-net,

    samt bok-flerbandsverket :
    *Klaus-Dietmar Henke (Hg.): Die Dresdner Bank im Dritten Reich; in vier Teilbänden von Johannes Bähr, Dieter Ziegler, Harald Wixforth und Klaus-Dietmar Henke, München, Oldenbourg Wissen-schaftsverlag 2006, – (annars får jag SPIEGEL på mig.)
    ———————————————————-

  2. Ur Journal of Baltic Studies. 39: (2008):4
    ——————————————————–
    Av : Marko Lehti Tammerfors/Åbo universitet, // Matti Jutila : doktorand, statskunskap Helsing-fors universitet, Alexanderinstitutet, // Markku Jokisipilä, forskare i samtidshistoria universitetet Åbo / Helsingfors.
    ———————————————————
    En artikel om händelserna kring Bronssoldaten 2007: (fritt översatt från engelska i kortare refe-rat) (Om detta nu inte inkräktar på tidskriftens och författarnas upphovsrättigheter, önskemål, – – en genomarbetad och intressant artikel med
    nya insikter)
    ———————————————————
    Händelserna kring den estniska regeringens bortflyttning av det sovjetiska monumentet Bronssoldaten 2007 (inv. 1947) inkl. dess krigs-gravar från (1944) väckte stor uppståndelse.

    Kriget ses fortfarande som en viktig del i det koll-ektiva minnet, en förankring i den individuella identiteten. Men glömska, minnesförlust är även en viktig del i det nationella dramat, opassande delar,och onödig splittring förträngs. Men koll-ektiva minnen omskapas för att passa nya pol-itiska omständigheter.
    ———————————————————
    Böcker som Svarta boken om kommunismen utgavs,, som jämförde nazifolkmord med att kommunistiska grymheter ansvarade för en stö-rre andel döda än någon annan känd ideologi.

    Det fanns ökande revisionistiska tendenser i krigshistoriegrafin,och vissa konservativa, höger-skribenter, ville ge Hitlertyskland förtjänsten av att ha kämpat mot Sovjetunionen och räddat Europa från kommunismen.

    I länder som befunnit sig i den ryska inflytelse-sfären kom denna revisionism att inriktas på att rehabilitera de inrikes allierade till Hitler. T.ex. rumänska, ungerska och finska politiska mytolo-gier åkallade ständigt idén om att utgöra ett bål-verk för den västerländska civilisationen, mot barbariet i Öst. Den huvudsakliga tendensen här har varit att framhäva dåvarande ledarskapets patriotism och antikommunism, men även att spela ner det fascistiska och nationalsocialistiska inslagen från förr.

    Kalla krigets lidande används i dessa länder som en ursäkt för att distrahera uppmärksamheten från deras antisemitism och aktivt deltagande i Förintelsen, vilket kritiseras av bl.a judiska orga-nisationer.

    Demonisering av socialismen, understrykande dess våldsamma anti-nationalism, har blivit an-vändbara redskap för politiker som uttrycker sitt brott med det förflutna, särskilt för nationalistiska partier på högerkanten.

    En defensiv nationalistisk diskursstrategi,för att försona sig med kontroversiella och motsägelse-fulla delar av det kollektiva minnet, och för det andra att motverka extern kritik, selektiv efter-klokhet, och undvika historiskt ansvar. Här bedö-ms de politiska ledarna från 1930-och 40talen enbart utifrån deras patriotism och trohet mot nationella målsättningar.

    Den konsekventa etnocentriska berättelserna från kriget kretsar kring sånt som, militär strat-egi, uttryck för patriotism och nationellt öde, lämnar mycket litet utrymme för mer komplic-erade frågor som skuld, valmöjligheter, orsaks-sammanhang, behandling av minoriteter osv. De tidigare ledarna ses som nationella hjältar och kollaboration med Nazityskland mera som ett instrument för att säkerställa det nationella intresset.
    ———————————————————
    Trots ekonomisk framgång, och EU och Nato-medlemsskap på den estniska sidan, Sovjetuni-onens kollaps på den ryska, spelar kriget en avgörande roll i relationerna.
    ———————————————————
    Bronssoldaten invigdes i september 1947, och tillägnades Tallins befriare, högtidlighöll minnet av de Röda armésoldater som erövrade staden tre år tidigare. Soldaten själv är anonym, men bär en specifik och igenkännbar uniform. Återbegrav-ning av fallna soldater, evig eldslåga, (1964), ökade det heliga i platsen.

    Snart efter att ha uppnått befrielsen försökte den estniska regeringen att mjuka upp monumentets symbolvärde, eftersom dessas budskap var helt motsägande till den nya berättelsen om den sov-jetiska eran som en grym ockupation.

    Men soldaten hade fortfarande sin uniform och den var en central plats för det återupptagna Segerdagsfirandet för de rysktalande esterna.

    För esterna symboliserade statyn deras nationella tragedi. Firandet av minnet av en rödarmésoldat, den som organiserade deportationer, en krigs-förbrytare, en mördare, profanerade den estniska nati-onen, en tolkning som fortfarande vidmakt-hålls.I den senare debatten om identiteten har de estniska myndigheterna koncentrerat sig hårt på att ”av-estnifiera statyn. .

    En officiell utredning tillsattes för att visa att mod-ellen inte var den estniska olympiamästaren i brottning, Kristjan Palusalu, en nationalhjälte, utan nog en snickare vid namn Albert Adamson.

    Det faktumet att modellen, skulptören( Enn Roos) och hans överordnade arkitekt (Arnold Alas) alla var infödda ester, var djupt störande för berätt-elsen om en stabil estnisk motståndsrörelse, den främmande naturen av sovjetsystemet och det estniska offerskapet. Statyn föreställer bevisligen en estnisk rödarmésoldat, som manar esterna att bygga ett sovjetsamhälle.
    ———————————————————
    Men bronssoldaten har inte varit det enda stör-ande krigsminnesmärket, i det s.k monumentens krig. I Lihula restes 2004 en stentavla av en grupp krigsveteraner som stridit i tyska armén, ”Ester som kämpat 1940-455 mot bolsjevism och för återupprättandet av den estniska självständig-heten.” åberopande ”eftersom ingen nationell armé fanns tillgänglig.”

    Hyllandet av WaffenSS veteraner blev hårt kri-tiserat av ryska regeringen och av judiska organ-isationer och EU. Under utländsk tryck fick est-niska regeringen avlägsna monumentet, bara 14 dagar efter dess invigning.

    Efter Bronskriget instiftade den estniska reger-ingen den 8 maj som minnesdag för krigets stu-pade, som var en demonstrativ avvisning av en rysk/sovjetiska 9 maj , Segerdagstraditionen. Den 8.5 var inte avgörande för esterna då en period av sovjetterror kulminerade med mass-deportationer den 25.3.1949.
    ———————————————————
    ”Nationaliseringspolitik”, ses ofta som ett sätt att stärka den statsbärande men svagare nationa- liteten, och riktas mot nationella minoriter, eller samtida eller potentiella immigranter, i motsats till minoritetsnationalism. Kärnmotsättningen handlar ofta om att en grupp skall anses som ” nationell minoritet”. En tredje grupp kan bli hemlandsnationalister, som hävdar att man bör skydda sina landsmän mot den nationaliserande staten.

    Bronssoldaten blev exempel på ”nationaliser-ande” nationalism. Estland underströk sin suver-änitet att fatta beslut utan att konsultera någon annan.
    ———————————————————
    Ryssland såg behandlingen av Bronssoldaten som ett sätt att ifrågasätta betydelsen av deras seger, en vanlig trend i Baltikum. Stora fosterländska kriget formar en grundläggande föreställning i den ryska nationella medvetenheten och det koll-ektiva minnet.

    Sovjetunionen räddade Europa från nazismen, blev offer för oprovocerad aggression, och reste sig från nederlagets brant och besegrade inte bara Wehrmacht utan befriade även det ockup-erade Central- och östeuropa. Den allierade seg-ern skulle inte ha varit möjlig utan offren av sovj-etsoldaterna och dess befolkning.

    I utländska kommentarer är det vanligt att tolka det ” Stora fosterländska kriget ”, dess extra-ordinära plats i rysk historiskt självbild som bevis på en sovjetisk propagandsucce, och den sista synbara reliken, av en f.ö. så misskrediterad stat. Men genom att överleva kommunismen, visade sig den heroiska berättelsen vara större än Sovjetunionen och åtminstone oberoende av det. Heligheten i kriget är både djup och starkt känd av vanliga ryssar, att vara medlem i en nation som uppnådde en så storartad och epok-görande seger.

    Ryssen kan samtidigt se kriget som både en in-human symbol för stalinism, men även en källa till nationell stolthet och patriotism. Denna upp-fattning förändras inte av regimförändringar. Som byggsten i den nya ryska identiteten trium-ferade ”1945” över tsartiden och sovjetepoken.

    Segern över nazismen utgör även den stora be-rättelsen om hur Ryssland europeiskhet har def-inierats, att ifrågasätta segern är jämförbart med att ifrågasätta Rysslands ställning i Europa.Medan EU samtidigt deklarerar sitt monopol att definiera Europa, har Ryssland blivit kvar i och förnyat den gamla berättelsen, baserad på arvet från andra världskriget.
    ———————————————————
    Efter Sovjetunionens kollaps har slutet på kri-get deklarerats i minst tre delmoment i Estland : 1. först återvunnen självständighet, 1991; 2. när de sista ryska trupperna drogs tillbaka, 1994, och 3. när de baltiska staterna blev medlemmar i både Nato och EU 2004.

    Vad som förvånat är att varken avslutningen av kriget, eller Estland som ” liten tiger”, har varit tillräckliga för att radera ut kriget från det estni-ska kollektiva minnet.
    ———————————————————
    1998 kritiserade ryska regeringen hyllningar till lettiska WaffenSS -divisionen, och delade in Euro-pa i två, det ”sanna och det falska ” . I denna diskurs försvarade Ryssland med andra europ-eiska stormakter, de europeiska värdena mot – barbarism.

    Denna argumentation, riktades mot väst men även inrikes,för att marginalisera de baltiska staterna till obetydlighet. 2005 deltog bara Lettlands president, på Segerdagen i Moskva, vilket kunde undergräva de baltiska staternas position, inom Nato. Den ryska regeringen förklarade sin ståndpunkt officiellt:
    ———————————————————
    ” Termen ockupation kan inte användas för en legitim utvärdering av situationen i Baltikum i slutet av 1930talet, därför att det ej rådde ett krigstillstånd mellan SSSR och de baltiska staterna, inga militära operationer genomfördes, och trupperna introducerades på basis av ett avtal, och med snabbt godkännande av dessa myndigheter, som fanns inom dessa republiker vid denna tid – oavsett vilken åsikt man har om dem. Tilläggas kan att när Lettland, Litauen, och Estland blev delar av SSSR, så fanns det under hela denna period, nationella beslutande församlingar, med undantag av när SSSR:s territorium var ockuperat under kriget.”
    ———————————————————
    Tyngdpunkten i estnisk utrikespolitik finns i öst. Skälen för denna – ihållande närvaro av Ryss-land går långt utöver säkerhetspolitik, till de tre kärnelementen i den estniska ” berättelsen”, 1. civilisationsberättelsen, 2. etniskt oberoende, och 3. minnesförlust/förnekande av den sovjetiska tiden.

    Ryssland har samma roll som en hotande ” and-re”, mot vilka alla delar av det estniska nationella dramat kontrasterar. Mer än militärt – är hotet kulturellt och civilisatoriskt, och är riktat mot själva kärnan av den estniska ” berättelsen”.

    Kärnan i det post-kalla-krigets estniska drama utgörs av en civilatorisk berättelse, som definerar vad Estland är och inte är. Genom att betona lan-dets fundamentala skillnader från Ryssland, plac-eras Estland på den västra sidan av den civilisa-toriska förkastningen. Genom att förkroppsliga skillnaderna, skapar den föreställningen att Est-land är fundamentalt osäkert – som beläget vid en omstridd civilisations (den ryska) gräns.

    Denna ständigt närvarande känsla av osäkerhet är inte nödvändigt länkad till den ryska staten eller militärt hot från den, utan ramas istället in av villkor som, den ryska identiteten och rysk kultur som sådan. Ryskheten framställs som en naturlig fiende till Väst. Individer och personer som stödjer integration med öst ses som poten-tiell femte kolonn.

    Den kollektiva minnesförlusten och förnekandet, den tredje bärande egenskapen i berättelsen me-nar att hela denna (sovjetiska) perioden kan en-bart beskrivas som – lidande och motstånd. Ett talande exempel är Ockupationsmuseét och Kam-pen för Frihet, i samma stadskvarter som statyn.

    Estniskhet under sovjettiden reduceras till ” strä-van efter frihet, aldrig förlora hoppet”. I denna etnicerade berättelse är motstånd den enda san-na estniska dygden – och allt annat utgör främ-mande rysk kultur.

    Men den aktiva rollen som infödda ester spelade i politik och kultur har tystats,och även att in-födda (ethnic) ryssar blev deporterade under den första sovjetockupationen. Paradoxalt, samtidigt som allt sovjetiskt inflytande på estnisk kultur, är omstridd – behövs sovjettiden samtidigt för att dramatisera den nationella berättelsen.
    ———————————————————
    På 1990talet betonade den estniska diskursen som varande etn offerroll, som tvingade väst att acceptera landet i EU och Nato. På 2000-talet betonades i stället den heroiska berättelsen om en ”liten tiger,” vars framgångsrika förvandling från sovjetekonomi till en seriös spelare i den globala ekonomin, var helt enastående, en skick-lig reformatör, som istället för att följa den euro-peiska vägen, leder denna utveckling, och visar väg.
    ———————————————————
    Efter att ha uppnått EU och Natomedlemskap, har den gamla passiva självbilden, ersatt offerbilden för en mer aktiv, med nya monument, som Maar-jamäe. (Tallin, betraktat som avvärjningsstrid, där ester deltog med tyska soldater, mot Röda arméns offensiv 1944).

    Bronssoldatens opasslighet, har ökats av minnes-skiftet från deportationer till glorifiering av estni-ska soldater. Tidigare symboliserade statyn det estniska folkmordet, men detta skulle ändras drastiskt om Bronssoldaten kan ses som en est- nisk soldat – i sovjetisk uniform.

    Detta skulle grundligt kollidera med det nya her-oiska estniska dramat, som identifierar estnisk pat-riotism enbart med de estniska soldaterna i den tyska armén, och framställer Röda armén som en inhuman och markerat icke-estnisk ockupant. Då skulle Bronsoldaten symbolisera en förrädare mot sin nation, och just denna friktion är bara inte tillåten i den förenklade nationella berättelsen.
    ———————————————————
    Men statyn har mest haft en roll som samlande punkt för den rysktalande minoriteten, och mera burit en gemensam och särskild betydelse som minnessymbol, mer än symbol för sovjetisk poli-tik och makt. Bronssoldaten måste först och frä-mst ses som ett desperat skri från en minoritet för att bli erkänd. Kanske tog man bort den enda existerande alternativa tolkningen av det estniska dramat.
    ———————————————————
    ” Den idealiska kriteriet för civiliserad nationalism är inte assimilation, men löftet om en plats av erkännande och värdighet för varje etnisk sub-kultur, inom den allmänna arenan inom nationen i stort.”
    ———————————————————
    Tyske filosofen, Habermas hävdar att det är de gemensamma europeiska minnena av grymheter och tragedier, nationalism, imperialism, kolonial-ism, två storkrig, förintelsen. som skall binda ihop efterkrigseuropa.
    ———————————————————
    En estnisk och rysk appell till kriget som begäran att få europeisk identitet inte längre hållbar, för att kriget är inte längre en del av en dominer-ande diskurs i ett EU som siktar på en roll som global aktör.
    ———————————————————
    Men det behövs andra berättelser, de gamla ryms inte inom samma pjäs, hjältar blir skurkar i de olika uppsättningarna. De mest uppslitande konflikterna i historieuppfattningen är de som kommer ur situationer där hjälten för den ena parten ses som förövare av den andra. Följande Aristoteles filosofi – finns tre olika lägen, epos, tragedi och komedi.

    Men komedi kan vara en alternativ form av ber-ättelse. Även om historien om Bronssoldaten inte tillhör de lyckade, goda sagorna, finns det drag av komik i dramat.
    ———————————————————
    Under den första självständighetstiden var Krist-jan Palusalu en nationalhjälte, som vann två guld-medaljer i brottning vid Olympiska spelen i Berlin 1936. Efter den första sovjetiska ockupationen 1940 blev Palusalu deporterad och dömd till döden, men straffet förvandlades till militärtjänst på den finska fronten, 1941. Han deserterade från Röda armén och löpte över till den finska sidan, och ropade : – ” Skjut inte, här kommer estniska pojkar ! ”

    Han tillfångatogs, och blev snabbt igenkänd av den finska regementsläkaren dr Heikki Savola-inen, som även varit olympiamedaljör (2 brons :gymnastik) i Berlin. Finland återsände Palusalu till Estland, som fortfarande var i tyska händer, men han tillfångatogs igen när de sovjetiska styrkorna befriade landet från tyskarna, på hösten 1944.

    Han frigavs 1946 utan dom, samtidigt som Enn Ros höll på att skulptera monumentet. Hans idrot-tsmeriter blev inte allmänt erkända och hyllade av sovjetmyndigheterna, då OS i Berlin aldrig erkändes, och han sågs inte som en verkligt mönstergill sovjetmedborgare.

    Men ändå blev han modellen för Bronssoldaten. han levde ett normalt och stillsamt liv på lands-bygden och arbetade ibland som tränare i brott-ning. Palusalu har presenterats som en national-hjälte vars livshistoria återspeglar den estniska nationens historia.

    Men om förloppet berättades i form av en komedi skulle inte alla sovjetaktörer behöva vara onda ; Palusalu frigavs av någon sovjettjänsteman, fast han deserterat från både arbetsläger och straff-bataljon, och tilläts sedan att bo på den gård som han fått efter OS-medaljerna.

    Båda dessa åtgärder skulle ha varit omöjliga i ett system som var omänskligt och ondskefullt i sin själva kärna. Än mer komplicerade historier mer tursamma, kan berättas om krig och ockupation. Ländernas historia kan även berättas mindre nat-ionalistiskt, och framhäva komplexiteten, dolda agendor, och ”switchovers”, som döljs under förenande berättelser av gott och ont.

    Detta skall inte ses som att förolämpa den nati-onella värdigheten, mera att erkänna att folk i det förflutna, levde i en komplex värld utan enkla lösningar, precis som vi gör idag.
    ——————————————————-
    + Komm: + Bl.a. några noteringar från tidningen engelskspråkiga : The Baltic Times: & m.fl. media.
    ———————————————————
    Sedan artikeln skrevs har lågkonjunkturen även nått de baltiska republikerna, tillväxt på 10% har vänts i minus, med demonstrationer, i Riga som skylls vara dirigerade från Ryssland, fast vissa lettter säger att den beror på att lettiska reger-ingen hanterat nedskärningar mest på ”ryskt” auktoritärt sätt, som medfört opposition, bland letterna.
    ———————————————————
    I Estland har nedskärningar stoppat översättning av all estnisk lagstiftning till ryska, bortkoppling av ryska satellitkanaler från kabelbolagen, (av prisskäl)., som påverkat 100.000tals ryska ester.
    ——————————————————–
    Ett exempel på estniskt samarbete med sovjet-regimen var att framlidne presidenten Lennart . Meris bror, deltog som officer i sovjetisk deport-ering av ester i slutet av 1940talet, vilket blev en domstolssak, för en tid sedan.
    ———————————————————
    Enligt Wikip. förnekar den estniske skulptören att Palusalu stått modell för Brons-soldaten:
    ———————————————————

  3. En konkret och lättfattlig beskrivning om det massmediala och politiska etablissemangens maktskiftande historia under 1900-talets Europa. Där ett i många sammanhang hårt centalstyrda stater ofta fattade och verkställde sina beslut högt över medborgarnas huvuden.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: