Skrivet av: Henrik Arnstad | lördag, 20 september 2008

Finland deltog aktivt i Förintelsen

År 1941 startar Finland och Tyskland gemensamt organisationen Einsatzkommando Finnland, som genomför massmord på judar och kommunister på norra östfronten.

Detta sensationella avslöjande — som innebär att Finland deltog aktivt i Förintelsen — är huvudnyheten i historikern Oula Silvennoinens avhandling ”Hemliga vapenbröder”, som läggs fram vid Helsingfors universitet på fredag.

Redan nu kan man läsa avhandlingens sammanfattning på nätet:

The critical period of German-Finnish security police co-operation began in 1941, as Finland joined the German assault on the Soviet Union. Together with the Finnish Security Police, the RSHA set up a previously unknown special unit, the Einsatzkommando Finnland, entrusted with the destruction of the perceived ideological and racial enemies on the northernmost part of the German Eastern Front. Joint actions in northern Finland led also members of the Finnish Security Police to become participants in mass murders of Communists and Jews. Post-war criminal investigations into war crimes cases involving former security police personnel were invariably stymied because of the absence of usually both the suspects and the evidence.

Hur många judar mördades (enligt uppgifter på nätet runt 50 stycken, men källan till denna uppgift anges ej)? Vad visste Finlands överbefälhavare Mannerheim och president Ryti? Frågorna är många. Men sensationen passar väl in i det samtida mönstret. Förintelsen startar hösten 1941, då tyska Einsatzgruppe A och B börjar mörda sig fram genom de baltiska staterna. Det är därför logiskt att Einsatzkommando Finnland samtidigt sätts upp i norr.

Den finska myndighet som utgör samarbetspartner med tyska Reichssicherheitshauptamt var säkerhetspolisen, Valpo. Enligt Silvennoinen hade Valpo redan innan kriget upparbetade kontakter med Heinrich Himmlers SS:

During the 1930’s the forms of co-operation developed from regular and routine exchanges of information into personal acquaintancies between the Finnish Security Police top personnel and the highest SS-leadership.

Söndag 21 september publicerade DN Kultur en nyhetsartikel jag skrivit om detta.

Annonser

Responses

  1. Tragiskt.

  2. Tysklands Generalplan Ost (1941) beskrev hur kolonialiseringen av Sovjetunionen skulle gå till.
    Två(2) typer av förintelse skisserades. Dels massavrättningar av judar, kommunister, m.fl. krigsfångar. Men även massvältning till döds av de stora befolkningsmassor som hamnade under tysk ockupation, ca 30 miljoner, av ca 65-70 miljoner i ockupationszonen.Röda armén såg till att så många värnpliktiga, stridsdugliga män evakuerades österut, varför kvinnor, barn, äldre återstod. Den finska politiken följer ju i stort den
    tyska krigslyckan, som de 19.000 sovjetiska
    krigsfångarnas död på bara ett halvår i Finland samma metod som på tyska östfronten, och finska blockaden av Leningrads invånare, med 100.000tals offer, mest kvinnor och barn var en del av denna strategi. En finsk WaffenSSdivision
    fanns ju även på östfronten 1941-43 men före- komsten av ett finskt Einsatzkommando har varit okänt, men låter rimligt. Bli intressant att läsa den redovisningen.

  3. Intressant att finska staten upplåter arkiven.

  4. De ryska historikerna , dissidenterna bröderna Medvedevs bok : The Unknown Stalin anser :

    1. Att den sovjetiska förbättringen av sitt strategiska läge genom krigen mot Finland, annektering av Baltikum, Bessarabien, blev avgörande för att bryta det tyska blitzkriget, som byggde på snabb framryckning i Ryssland 8-10 veckor.

    2. Tyskarnas offensiv körde fast, misslyckades redan i juli, 41´långt innan Moskva i december. Genom pakten intogs inte Tallin förrän i början av september. Pakten kan ha varit nödvändig pga av Stalins utrensningar av officerare, men det var framförallt Hitler, och inte Stalin som behövde tid – att bygga upp sin Barbarossa-armé på drygt 3 miljoner man.

    2. Medvedevs anser tyskarnas strategi på våren 1941,att ganska öppet förlägga stora truppstyrkor nära den sovjetiska gränsen, överflygningar och gränskränkningar var en fint, för att få Stalin att förlägga sin huvudstyrka nära gränsen, som Stalin genomskådade. Den fanns 25-30 mil öster-ut, och undvek därför de stora inringningsslag som tyskarna förberett, och detta var ytterligare ett slag mot den tyska blixtoffensiven. I.o.m.detta
    skulle Sovjets större produktionsresurser bli ut- slagsgivande.

  5. Hmmm…

  6. Hej,

    Du borde verkligen på något sätt försöka få en oversättning av Silvennoinens hela text innan du kommenterar den vidare. Silvennoinens tes är att finska säkerhetspolisen, när den överlämnade fångar till tyskarna viste mycket väl vad skulle hända till dom. Silvennoinen tycks dock inte har hittat någonting som skulle bevisa att judar överlämnades till tyskar därför att dom var judar, trots att vissa av Valpo’s funktionärer hade antisemitistiska åsikter. Valpo har också i några fal tydligen själv varit gärningsman men eftersom jag har inte läst boken tänker jag inte kommentera detta vidare.

    Valpos aktioner var rikatede mot kommunister och var inte baserade på ras. Valpo grundades för att hålla kommunisterna undan och i detta syfte den skapade goda kontakete till Tyskland redan i början av 1930-talet. Dessa relationer hölls up även när Hitler tog makten.

    Valpo noterade redan våren 1940 att Tysklands interesse till Finland ökade. Den utnyttjade sina gamla kontakter och intesifierade sammanarbetet. Detta ledde senare till alt det som Silvennoinen beskriver. Valpo var dock också den första som vände riktningen när Tysklands stjärna började sjunka. Som Jukka Tarkka skriver i sin recenssion av Silvennoinen bok, Valpo, som alla säkerhetsorganer, hade en uppgift vilket i Valpo’s egna ögon förheligade alt som dom gjorde. Vad statsledningen fick veta och i vilket skede vet ingen.

  7. http://personal.inet.fi/koti/jukka.tarkka/HeSa-Silvennoinen.htm

    Ovan länk till Jukka Tarkka’s recenssion. Tyvärr på finska men den som är interesserad kan säkert få den översatt.

  8. Jag säjer bara : Op. Stella Polaris, 1944. Där finns alla uppgifter om EK. Finnland – fanns eftersom arkivet brändes 1960 i Sverige. På den tiden var inte Sverige alls intresserad av krigsförbrytelser, i Baltikum, Karelen eller någonstans. Sådan karma blir det, av en sådan transport/ hantering – där var nog inte bara signalspaning och koder. Detta borde ju Kaa Eneberg känna till som är DN:s Karelen- expert. Konstigt att inte någon kopplat detta till Stella Polaris, men kanske för att FRA var inblandad, och den svenska militären.En bra hypotes.

  9. […] 2008 med rubriken Finland deltog i Förintelsen  och skrev om det på sin blogg Skyldig till skuld. Finska riksarkivets egna undersökning:  Undersökningen om krigsfångarnas […]

  10. Hej,

    Eftersom Oula Silvennoinen ger intrycket att hans bok skall publiseras också på svenska kommer alla interesserade hoppeligen att ha möjlighet att bekanta sig till hans teser och bevismaterial. Som en tips till Henrik, Silvennoinen nämner att vom Felde hade sammanarbete också med svenska säkerhetspolisen. Någonting värt at undersöka? Tror att saken gällde mest informationsutbyte om kommunisterna i norra Sverige men skulle inte vara överraskad om svenska myndighterna har utan större seremonier överlämnat t.ex. spioner till tyskarna.

    Mvh,

    Jari

  11. Nej Henrik,

    Finland deltog inte i förintelsen på det sätt som du vill leda oss att tro.

    Det handlar om initiativ på personlig nivå, knappast något sanktionerat från högre håll och därför skjuter du dig själv och din kredibilitet i foten (som vanligt) med rubriken ”Finland deltog aktivt i förintelsen”.

    Det vore bra för dig om du ägnade mer tid åt efterforskningar än åt att dra snabba slutsater på magert material.

  12. Den 20 januari 1946 måste Japans militärattaché i Sverige sedan 1940 general Makato Onodera lämna landet tillsammans med 50 andra japanska medborgare.-” Leve generalen ! ropade svenska viceamiralen de Champs ordförande i svensk/-japanska föreningen, som varit första svenska marinattachén i Tokyo och kände generalen Nogi och amiral Togo.(de Champs bör väl ha varit känd som nazist, som bl.a. uppvaktade 1939 Adolf Hitler på 50årsdagen)

    Efter en lång resa genom Europa kom gruppen (utökad till 300 personer) fram till Neapels hamn, därifrån båt till japanska hamnen Kurihama, ankomst 24 mars. General Onodera fängslades av amerikansk militärpolis och fördes till Sugamo – fängelset, där han sedan släpptes e.u. i augusti efter förhör.

    Den som städade i korridoren utanför cellen kände Onodera igen som bitr. japanska militärattachén i Finland, Hirose, som viskade :
    ” – De vet allt – att neka lönar sig inte. ”

    Efter den allierade invasionen juni 1944 i Frank-rike, gjorde de tyska trupperna bara en fram-gångsrik motoffensiv, Ardenneroffensiven, kring årsskiftet.

    – ” De tyska trupperna besegrade då på ett kännbart sätt de amerikanska. Att detta kunde ske berodde på att tyskarna av Onodera hade fått franska, belgiska och holländska dokument. Genom utvärdering av dessa kunde tyskarna fastställa hur amerikanarna var grupperade. MO. hade på begäran lämnat ut dessa dokument till den tyske agenten Krämer, med vilken han hade underrättelsekontakt. Upplysningarna stammade från överste Richard Maasing chef för avd.II vid estniska staben, god vän till OM. Maasing hade i sin tur fått dem från en fransk major, som han kände och var placerad i de Gaulles stab. Onodera visste att denna major blivit avslöjad och dömd.”

    På våren 1936 anlände Onoderas till Riga,Lettland utsedd till militärattaché, såg OS-förberedelserna i Berlin , och militärattachén Hiroshi Oshimas residens. Lettland var viktigt som inhämtnings-tälle betr. Sovjetunionen, men det fanns ett stort kontor i Moskva och på flera andra orter.

    (De svenska militärattchéerna var i succession, von Heijne/Brunsson/Lindqvist.) Makato behärs-kade tyska och ryska. Onodera skulle byta informationer om Sovjetunionen med den lettiska arméledningen, och hade en dispositionsfond från japanska generalstaben,och den lettiska gen- eralstaben var även inkopplad, överste Kickls,och Peterson, Rysslandsansvarig.

    Närmare kontakt med övriga attachér var polske Brzeskwinski och hans maka. Estlands militär-attache i Lettland , Wilhelm Saarsen, ordnade kontakter så att Onodera blev attaché i både Estland och Litauen.

    Till Estlands och Lettlands staber utbetalade Onodera en summa på 5.000:- US-dollar. Den estniska informationen ansågs bättre än den lettiska, t.o.m om den asiatiska delen av SSSR. Överste Richard Maasing chef för avd.II vid est-niska staben, värderade samarbetet högt och de två blev goda vänner, och man reste ofta till Tallin.

    Samarbetet med Estland utvecklade sig också till ett bistånd till den japanska underrättelsetjänsten mot SSSR. I Berlin fanns en specialstab under överste Takanobu Manaki, som sysslade med särskilda aktioner mot Ryssland, men staben var ej under Onodera, utan samarbetade med tyska
    (Abwehr).

    Bitr. chef var övl. Shigeki Usui, senare chef, god vän till Onodera. Organsisationen utbildade agen-ter som skulle smugglas in i Sovjetu., och bedriva spioneri. Esterna erbjöd sig att samarbeta i denna operation och övertog ansvaret för avsnittet gränsande till Estland.

    Vid den gränsen ligger stora sjön Peipus, och Manakis org. hade båtar som skulle ta agenterna över sjön i hemlighet. (1966 fick Onodera veta att båtarna gömts av esterna vid sovjetiska inmar-schen 1940, och hittats på samma ställe.

    Org. Manaki utbildade också sovjetiska renegater som skulle sättas in i Kaukasien. Genom en kon-takt i Riga kunde MO etablera kontakt med en grupp som tillhörde vitryska befrielserörelsen i Wilno i Polen. Detta fick avbrytas efter protester från Polen.Då gick kontakterna över Prag istället.

    På sommaren 1937 kom Oshima och Usui från Berlin, liksom mil.att. i Helsingfors, Kato på besök i Riga.Man gick på nattclub, och gladde sig åt utrensningen av marskalk Tuchatjevski, som an- tydde sprickor i SSSR. 1936 hade Onodera på avstånd betraktat marskalken i Moskva vid en parad, där även alla de tre baltiska cheferna för Rysslandsavd. deltagit på tribunen i full uniform.

    Onodera ville sedan ha en attaché i Stockholm, vilket avslogs, men när man bytte attaché i Helsingfors från överste. Yoshige, till överstelöjt- nant Toshio Nishimura, blev denne även sidoack-rediterad i Stockholm.

    1937 utsågs M.O till övl. i armén, med placering vid staben, och hemkallades, ersattes av Tom-otsu Takatsuki, taktikexpert från Moskva. (Usui blev utsedd till flygflottiljchef 1941 i Burma.)

    1940 införlivades de baltiska republikerna med SSSR, och legationerna stängdes. Attach. Nishi- mura blev att. i Stockholm, Onuchi i Helsingfors.

    I juni anlände man till Japan och M.O blev syss-elsatt med stabstjänst och krigshandlingar mellan
    sovjetisk och japansk trupp i Zhang Gufeng, i juli 1938, där e.u. ryssarna byggt befästningar vid punkten där koreansk-manchuriska gränserna, möts. (Japan ockuperade sen 1931 ca Kina och Korea.

    MO blev placerad sen i Shanghai, okänt vilken arbetsuppgift. 1939 kom MO tillbaka till Tokyo,
    och ”skulle lösa konfikten med Kina”, mötte Toyo Yoshida (eg. Soichiro Kashima).( Japan försökte
    att bygga ut sitt inflytande genom expansion i Kina., 1931 ockuperade man Manchuriet, Kwan-tungarmén styrde, detta protektorat, gick ur NF, kom i konflikt med Chiang -kai -Shek, från söder som enades med MaoTsetungs kommunister i början av 1937 mot de japanska inkräktarna. )

    Nanking anfölls där japanska armén genomförde stora massakrar. Strider med Röda armén vid Nomohan i maj 1939 /augusti.Bakom Kuomintang även USA, England, Nanking var högkvarter.

    MO i oktober förflyttad till Shanghai. Här var han engagerad i olika turer kring kriget i Kina, som interna japanska motsättningar, i oktober 1940 utsågs MO, till militärattaché i Stockholm.

  13. SVENSK-JAPANSKA:
    Ordf. i svenskjapanska för. var de Champs amiral. /v.ordf. Oscar Falkman.

    TILL NORGE:
    Det finns ett foto när MO besöker de tyska
    ockupationstrupperna i Norge, efter oktober 1940,tyske översten, senare generalmajor von Rosenberg.

    MÖTE I BERLIN:
    Stort japanskt miltärattachémöte i Berlin i april 1941, då var väl även japanske utrikesmin. Matsuoko och förhandlade nonaggr,pakt med
    Stalin. MO meddelade om Aufnahme Barbarossa
    men Tokyo tillmätte detta ingen betydelse.
    Richard Maasing lämnade Stockholm före 22/6-41 och var verksam inom tyska Abwehr.

    RICHARD SORGE:
    Kusinen till MO:s maka, Tadashi Takada som skulle leda rättegången mot Richard Sorge kom på besök i Sverige till MO.

    ÖB OLOF THÖRNELL:
    MO till Linnégatan 38. Senare god vän med ÖB Olof Thörnell, (besökte efter kriget),professor Gerhard Lindblom som var ledande medlem i svenskjapanska föreningen, lärjunge till Sven Hedin.

    TYSKA SKOLAN I STOCKHOLM:
    MO:s son (nu avl.) var elev på Tyska skolan 1941, som invigdes den 21 oktober 1941 av högerledaren Gösta Bagge, tyske diplomat. Dankwort, prinsessan Sibylla.
    (Styrelse: Inspekt. E. Wellander, H.Decker,
    W.Stengl(LGL:Schweden), Hermann Kappner, Sven Hedin, Graf von Essen, m.fl. Elevantal 1943 :232 elever, 125p.+107 f., 41% tyskt medb, 50% sv.medb.)25 lärare.(I juni 1944 deltog MO vid avslutningen,med bla. Thomsen, Uthmann,

    C-BYRÅN i SVERIGE:
    MO hade kontakt med öv. Adlercreutz och Petersen , C-byrån. Dessa gav MO högar med USA-tidskrifter om teknik och militärt innehåll, ända fram till 1945. Information som kunde vara nyttig gav MO till tyske flygattachén, och den brittiske mil.attachén Denham uppger att tyskarna högt värderade MO:s upplysningar.
    Richard Maasing kände svenska militärattache´n i Helsingfors, Adlercreutz, samt Juhlin-Dannfeldt
    i Berlin.

    BESÖK/RESOR:
    MO på tjänsteresor Frankrike, Tyskland, Ungern Finland. Japaner kom från Tyskland, Finland, Italien.Överstelöjtnant Etsuo Kotani kom från Japan, 1943, kom över Kaukasus för att koor- dinera gemensamma op. mellan Tyskland och Japn. 1944 kommen. Kazuto Ogi, kom med ubåt från Japan och Tyskland, samt även konteramiral
    Hideo Kojima. Chefen tyska DNB byrån, von Knölle kom, japanska journ. till Sverige för att
    skaffa info. Nya japanska attachér överste Ito, major Kasukazu Kigoshi och major Tatsuya Sato, exp. på vapentekn. och pengar. När Helsingfors stängt kom Saburo Uro, marinatt. Masahi Inaba, och Motozoto Shoji kommendör.kapten.

    POLEN & JAPAN:
    Det fanns bevis för att Polen inte betraktade Japan som fiende, då Polen nämligen före Japans
    inträde i kriget kommenderat polska officerare som kryptospecialister i japanska ockupations-armén i Manchuriet(Kwantungarmén). T.v. fort-satte de arbetet efter december 1941.

    Felix Brzeskwinski, polsk mil.att. i Sverige, Polen var nu allierad med Storbritannien men senare fick man veta att Br.+Iwanoff. uträttat otroliga tjänster för Japan tillsammans.

    IWANOFF:
    En polsk stabsofficer Iwanoff( alias Michail Rybinski) samarbetade med MO, polska exilregeringen i London gav klartecken gör Iw.
    att fortsätta dessa tjänster, och han överlämnade
    hela tiden upplydningar till Japan om kriget på
    östfronten. Major Wagner chef tyska Abwehr i
    Stockholm ville ha Iw. utlämnad, och han fick bara resa till Finland för MO. Iw . hade manch-uriskt pass från Manchuriets leg. i Berlin på tillskyndan av Hr Sugihara., Sverige erkände inte Manchuriet., utan han fick då japanskt pass av Jotaro Okoda japansk charg,aff. ordnade detta. namnet blev Heita Iwanobe, och anställdes på japanska. militärattachékontoret. Dessutom
    inkom Iw . med rapporter från F.Brez. via polska exilregeringen i London, samt sände han viktiga
    upplysningar om sovjetisk vinterkrigsplanering till Tokyo och Berlin. Iw. blev dock utvisad – till
    London, vilket meddelades av generalmajor Kellgren, försvarets kommandoexp. Från London
    gav IW info. genom polske mil.att. i Stockholm.
    Iw utvisad i januari 1944, gav sen uppg. till MO om brittiska trupprörelser. i Burma /B. Indien

    AMIRALSKORSET PÅ OPERAKÄLLAREN :
    För detta fick MO tyska amiralskorset, med svärd, undertecknat av Adolf Hitler, på Operakällaren av Thomsen,(tyskt sändebud i Sverige från mars 1943, tyske mil.att. v. Uthmann och tyskr general Schörner, som kom till Stockholm på senhösten 1941.(Thomsen, med norskt påbrå, var tidigare e.u. Landesgruppenleiter (LGL) inom Auslands- organisation NSDAP (AO) i Franco-Spanien) Även den fascistiske ungerske mil.att. Voeczöndy rapporterade till MO, och han förmedlade kontakt med dr Krämer i tyska Abwehr.

    ESTLAND:
    MO besökte den förre estniske mil.att. Jacobsen, som flytt till Berlin och arb. inom Abwehr, han
    meddelade att Tyskland skulle anfalla Ryssland.
    Op. skulle gå mycket snabbt.

    KRYPTOMASKINER:
    Ett svenskt företag i kryptoteknik, Kjellgrens sålde tre kryptomaskiner till MO, som tillsammans med uppköp av kullager, pianotråd och stålkulor dokument, för flygindustrin (Mitsubishi ?) skick- ades med japansk ubåt till Japan.

    FINLAND : STELLA POLARIS:
    I Finland var den japanska legationen välbesatt, milit.att, Saburo Ura. Man bytte intensivt upp- lysningar med finska armén om Sovjet.U.
    Strax innan finska kapitulationen i september 1944, hade finske marin.att. Willman, kommen- dörkapten av 2 gr. uppsökt MO och framfört följande förslag: 1. Den finske mil.att. i Sverige hade en tendens att sympatisera med de allierade.2. Överste Paasonen, chef finska krigsmaktens 2. avd., (Ryssland) samarbetade direkt med MO. 3. Paasonen samlade ihop kun- skap och material om kryptoteknik till Japan.
    4.Hemlig,- finsk underrrättelsetjänst lämnar info. om Sovjet.U.5.Om Japan har särskilda önskemål om agenter tas hänsyn. 6. Från Japans sida förväntas ett bistånd på ca 300.000:- kr i dagens
    värde , ca 5-6 miljoner. Tokyo godkände och betalade ut summan. Man fick material om
    amerikanska översättningstabeller, samt sovjetiska dito, samt deras kodböcker. Tyskarna fick materialet och sedan Abwehr, Schellenberg,
    som rådgjorde med Rf.Himmler. Överste Paas-onen meddelade att man använt de japanska pengarna. Den finska underrättelsetjänsten kunde
    förlägga kärnan av sin organisation till Norden med dessa medel. Sverige hade tänkt sig avlyss-ning av krypto + några agenter, men finnarna förlade två avlyssningsstationer och en bataljon av fallskärmsagenter = Stella Polaris.(Anm. :Hur detta stämmer med kända fakta – 3-4 fraktbåtar
    med material från Finland, samt ca 700 personer
    inkl. familjer är- oklart f.n.)

    ABWEHR: OTTO KUMENIUS:
    Tyske Abwehragenten i Finland, Alex. Cellarius och bad att man skulle ta hand om hans medarbetare Otto Kumenius som e.u. var svensk.
    MO frågade Kumenius om han kunde förmedla
    en estländare till att slussa in i USA – det blev Elmar Kirotar, och MO träffade honom och kom överens om hur han skulle sända info från USA, men atombomberna ” kom emellan”. 1979 skulle en journalist från Sveriges Radio ha velat intervjua MO om Kumenmius, men inget kom ut av detta.

    KRIGSLUTET I EUROPA:
    I september 1944 kom kommendör Oogi från Finland, (till Stockholm),där han arbetat med kryptoteknik. Han hade kommit med japansk ubåt I-29 från Singapore över Frankrike. Tyska
    minsvepare fraktade över japanska marinoffic- erare till Sverige de sista dagarna innan krigsslutet. Det var e.u. general Olof Thörnell som ordnade detta (medlem i svenskjapanska), och dessa internerades i Jönköping.

    MO försökte ordna medling genom prins Carl d.y., men det misslyckades och MO säger : Det är soldatens plikt att kämpa och särskilt en japansk soldat så inga tankar på fredsinitiativ. (Svensk envoyé i Tokyo var e.u. Vidar Bagge)

    SEPARATFRED ?
    25 mars 1945 kom telegram från mil-att. Komatsu om att MO skulle åka till Berlin i hemlighet, Luftwaffe erbjöd eskort. De väntade en natt i Malmö på eskorten och kom sedan den 28 mars till Berlin och japanska legationen, och ambassadör Oshima. Man sökte separatfred med
    Sovjet.U, men inget kom ut av detta, som skulle ske genom kontakt med sovjetiska legationen i Stockholm.( Oshima greps senare av US. Army i Bad Gastein) 790.000:- fanns kvar i japanska legationskassan, och man hade även hyrt en villa i Djursholm för personalen. 1981 fick MO:s maka en svensk orden av ambassadör Odevall i Tokyo.

  14. MEN PAPPA VAR EMOT KRIG !

    Notis i Dagens nyheter 2007 : (Claes Swahn)
    ——————————————
    Japanskt svärd åter i rätta händer.
    ——————————————
    ” När Setsuko Othaka från Tokyo får hålla vapnet så blänker klingan till shin-guntosvärdet som silver. Min bror kommer att bli nöjd. Han ville veta i vilket skick svärdet var efter alla dessa år. Det var den 30 oktober (1945) som hennes pappa Makato Onodera gick över till Armémuseum i Stockholm för att rädda något som aldrig kunde ersättas : hans militäruniform och svärd. Snart skulle ambassaden förseglas och allt i den tas i beslag. Den japanske militärattachén Makato Onodera och hans fru fördes till Neapel för vidare transport till fängelse i Japan. Men pappa var emot krig och han fascinerades av hur Sverige kunde hålla sig neutralt, berättar Setsuko Othaka
    som med tiden blev diplomathustru och ordf. i japansk-tjeckiska vänskapsföreningen.”

    Bara DN som kan skriva om en gammal axelmakt på detta idylliska sätt, och bara armémuseum som kan visa upp dessa prylar. Om detta var en japan emot krig(?) undras hur en japan som är för(!) krig, arbetar…

  15. AFTENPOSTEN :De glemte som bygde landet

    Kvinner og barn – hele familier – var blant de 100. 000 sovjetiske krigsfangene og tvangsarbeiderne i Norge under krigen. 13 000 døde. Men historien om ”russerfangene” er et glemt kapittel i etter- krigstidens historieskrivning. HALVOR HEGTUN på Aftenposten

    Russiske krigsfanger i en fangeleir ved Harstad, sensommeren 1941. Tapet av sovjetiske menne-skeliv i Norge var større enn de samlede norske tap under den annen verdenskrig. (Bl.a vid 2 fartygsförlisningar/D/s Palatia & D/s Rigel, efter allierad bombning omkom ca 900 + 2.300 =3.200 sovjetfångar 1941 & 44.)(Steffenak 2008)

    LITE KONTAKT
    I de siste 60 år har det bare vært sporadisk kontakt mellom nordmenn og gamle fanger fra det tidligere Sovjetunionen. Kontrasten er stor til de mange norsk-jugoslaviske vennskapsbånd som ble knyttet etter krigen. De jugoslaviske krigsfangene, som i særlig grad ble håndtert som politiske fanger og fiender av tyskerne. Hele 70 prosent av de 4.500 fangene fra Jugoslavia fant sin død i Norge.

    – Kontakten med de sovjetiske fangene har vært liten, særlig med tanke på hvor mange de var. Etter Sovjetunionens sammenbrudd i 1991 har det vært spredte eksempler på fanger som har kommet hit på besøk. Nylig kom jeg også over et brev som en tidligere fange sendte til Norge i begynnelsen av 1960-tallet, sier Marianne Neerland Soleim.

    Men til sommeren kommer en 60-åring fra St. Petersburg. Han ble født i Bodø. Foreldrene, som var slavearbeidere, er døde forlengst. De satte spor etter seg. De bygde flyplasser på Kjevik, på Gardermoen, på Værnes, på Bardufoss, i Bodø, i Alta, på Banak. De bygde riksveien som ble til E6 gjennom Nordland. De bygde Nordlandsbanen. De ble behandlet som undermennesker av de tyske okkupasjonsmaktene. Tusener ble drevet i døden.

    Men da freden kom, ble et russisk årsverk på Nordlandsbanen fra norsk side beregnet til en tiendedel av et vanlig årsverk. Andre beregninger var enda lavere. ”Det er naturlig å anta at frykten for et eventuelt sovjetisk krav om erstatning for fangenes arbeid i Norge resulterte i en urealistisk lav prosentberegning for et russerårs-verk,” skriver forskeren Marianne Neerland Soleim ved Falstad-senteret. Hun har disputert over en 500 siders doktoravhandling om de sovjetiske krigs-fangene. Hun er klar i sin dom over etterkrigs-tidens nasjonale historieskrivning:

    GLEMSEL.
    – Det er en erindringspolitikk som er blitt til glemselens politikk. Med tanke på det enorme omfanget av det sovjetiske tvangsarbeidet, og skjebnen til disse menneskene, er det forsvinnende lite som er skrevet på nasjonalt nivå. Vår kollektive erindring er knyttet til det typisk norske, sier Neerland Soleim. I dag presenterer hun avhandlingen sin på et seminar ved Institutt for forsvarsstudier i Oslo.
    Tapet av sovjetiske menneskeliv på norsk jord var større enn samlede norske tap under krigen.
    ——————————————————
    Dødsprosenten blant de sovjetiske fangene var riktignok lavere enn i andre okkuperte land, 13 prosent i Norge mot 29,3 prosent i Finland. I Polen døde ufattelige 85,7 prosent av de sovjetiske krigsfangene fra høsten 1941 til april 1942. De som kom til Norge, var plukket ut for å være arbeidsslaver. I transportene til Norge var det også 9.000 sivile, hvorav 1.400 kvinner og 400 barn. Født i fangenskap.

    Bare et fåtall av de sovjetiske falne er registrert med navn av krigsgravtjenesten. Men Neerland Soleim har funnet eksempler på hele familier som ble sendt til tvangsarbeid i Norge. Det vanlige var at kvinnene ble satt i arbeid på filetfabrikker og leirkjøkken. På repatrieringslistene over de 83. 000 som i 1945 skulle sendes tilbake fra Norge til Sovjet, er 150 rubrisert i alderen ”0 – 5 år”. Trolig er de født i fangenskap, alle sammen.

    500 LÄGER
    De sovjetiske fangene var fordelt på 500 leirer over hele landet. Personlige egenskaper ved de tyske fangevoktere kunne være forskjellen på liv og død for mange fanger. Enkelte av leirene var å betrakte som rene dødsleirer, konkluderte britiske inspektører som etter krigen var i Norge for å etterforske tyske krigsforbrytelser. I Kvesmenes leir i Lyngen døde 300 av 500 fanger. Verst var forholdene like før frigjøringen. Døende fanger fikk sprøyter for at døden skulle inntreffe fortere.

    Elendige dagsrasjoner.

    Men sult og utmattelse var den vanligste døds-årsaken, ifølge de alliertes rapport. Tyskernes skjematiske fangediett var urovekkende lesning: En dagsrasjon skulle være på inntil 750 gram brød, 750 gram poteter og i tillegg 100 gram fisk tre til fire ganger i uken. Fisken kunne erstattes med tilsvarende mengde saltet svinekjøtt, men bare grisens labber, hale og ører skulle benyttes. Ofte, og særlig mot slutten av krigen, kunne rasjonene også bli vesentlig dårligere enn dette.

    Kolonnene av utsultede russerfanger gjorde sterke inntrykk på nordmenn landet over. Forskeren på Falstad har kommet over utallige skildringer fra bygdebøker og private dagbøker.

    Det var risikabelt å hjelpe fangene, men mange gjorde det likevel.
    – Det var episoder knyttet til angiveri, men det er ikke det generelle bildet. Ønsket om å hjelpe var veldig stort over hele landet, sier Neerland Soleim.

    ICKE TILL SIBIR:
    Det var ingen lykkelig tid som ventet de overlevende som ble sendt hjem igjen til Sovjetunionen. Men bildet var ikke fullt så beksvart som mange tror.

    – Vestlige medier har nærmest gitt inntrykk av at de enten ble sendt til Sibir, eller henrettet. Bildet er ikke riktig, sier Neerland Soleim.

    De fleste fikk reise hjem etter noen uker eller måneder i de såkalte ”filtreringsleirene”, der sovjetmyndighetene ville finne ut hvem som hadde samarbeidet med tyskerne, og hvem som hadde gjort seg skyldig i forbrytelser mot medfanger.
    – Men for noen kunne oppholdet i disse filtreringsleirene vare i mange år. Og de som ble anklaget for samarbeid med tyskerne, måtte regne med å bli skutt eller forvist.
    ————————————————
    Enligt avh. fanns det två Stammlager, i norra Finland : Stalag 309 vid Salla och: Stalag 322 Kirkenes, (inte sorteringsläger, som Dulags, Durchgangslager, som fanns vid fronten.) Under Stalag i landet fanns Zweilager /Teillager/Arbeits kommando, utifrån avståndet till Stalag-et. Vid 322 och 309 utbildades 1942 bl.a 900 ukrainare till Hilfspolizei´s. Krigsfångelägren adminis- trerades gemensamt av Tyskland/Finland.

    Sovjetiska krigsfångar i Norge löd under Einsatz-kommando Wiking,som även verkade i Danmark, men inte var identiska med Ek:s i Holocaust. Enligt avh. fanns (totalt) 64.188 sovjetiska kgf i Finland, flydde bara 1,1% 3,2 % värvades till tyska styrkor, och 66% blev repatrierade vid krigsslutet. hösten 1944. Avlidna e.u. 6 månader, 1941/42 var ca 19.000(30%). Detta av e.u. 56.300 sovjetiska kgf. vid årsskiftet, 1941/42.

    Det kan ju hävdas att dessa skulle ha varit svårt sårade och avlidit efterhand, men i jmf. med dödstalet i Norge, som var mindre än hälften, på
    48 månader finns det även där en ”överdöd- lighet”. (som normalt i Finlands infödda befolkning då var ca 1,2 %.) Inkvarteringen i Finland var lika undermålig som i Norge enl. avh. Förmod-ligen var civilbefolkningen i Finland mer negativt inställd till de sovjetiska krigsfångarna, jmf. med i Norge, vilket kan ha spelat roll, men också för-väntningarna fram t.o.m.1941, om ett kort krig.

    (40.000 sovjetiska krigsfångar skall ha förts med av tyskarna under återtåget från Finland hösten 1944, för att bl.a bygga Lyngen -ställningen)

    (64.000 av de sovjetiska kgf repatrierades över Sverige sommaren 1945, med tåg)

    (I Norge samlades många sovjetiska avlidna efter kriget (7.500) på en enda stor kyrkogård, Tjötta-öya i Nordland, som enl. boken Russerfångerne/ Steffenak (2008) icke var namngiven, 2007, och de minnesplattor som fanns ca 826 st. avlägsnades av norska myndigheter. Program i NRK , den 14.11.07, Detektor, samt en krönika i Dagbladet samma dag/JanneKjellberg, som kan ha påverkat den norska krigsgravtjensten av dessa.)

    Ja, intressant om Henrik Arnstad kunde komm- entera dessa uppgifter, i samband med arbetet med boken.

  16. Hej,

    Ett par observationer om artikkeln ovanpå.

    Finska och tyska lägren var skilda och administrerades inte gemensamt. Tyskarnas avsikt var ursprungligen att överlämna alla krigsfångar dom tog i Finland till finnarna. Detta plan förändrades i sista stund, tydligen ungefär samtidigt som man beslöt att skicka vom Felde till Finland (mera infromation finns t.ex. i Silvennoinen’s bok).

    När man diskuterar dödsligheten borde man väl titta också på bakgrunden. Om fångelägren i Norge var administrerade av den norska regeringen led av Quisling då kan man dra vissa parallel till Finland. Åt den andra sidan om dom var administrerade av tyskarna har norrmännens inflytande varit mycket begränsad och det är meningslöst att jämföra Norge till Finland.

    Om ryska fångar arbetade i norska företag eller jordbruk och företagen/arbetsgivaren var ansvarig för deras näring, inkvarterings osv. detta borde då jämföras med motsvarande arrangemang i Finland inte till krigsfångeläger vad beträffar dödsligheten. Också i Finland fångar behandlades i allmänhet bättre utanför lägren än inne, men undantag finns.

    Jämfört med ryska fångar i tyska fångelägren i norra Finland klarade ryska fångar i Norge ungefär lika bra. Men jag vet inte om det finns någon pålitlig statistik om dödsligheten under olika tidsperioder. Det är helt möjligt att den totala dödsligheten är den samma men att t.ex. vintern 1941/42 den har varit mycket hög men har sjunkit därefter.

    Mvh,

    Jari

  17. Att någon inte såg att det stod Stalag 322 Kirke-nes/Elvenes i ”norra Finland” ? – ”Norrgee”
    skall det vara som Broman sa.

    Men denna freudian slip har ändå en viss riktig-het, eftersom finsk säkerhetspolis opererade i Nordnorge, från 1941-som ju är känt och här skedde nog en del av vad Henrik Arnstad söker efter.

    Aftenposten/ Henrik Width skriver 2004, i sam- band med E. Sanas bok, att Gestapo kvitterade ut ”500 fångar från finsk fångenskap.” antingen från södra Finland eller i Lappland. Gestapo-chefen i Kirkenes, Willy Laqua fick 1942 den finska orden Vita Rosen, även andra inom Gestapo fick finska utmärkelser. Gestapo tog emot människor som var”obekväma” att förvara i finska fängelser & läger. Detta kan ha varit bl.a finska kommunister.

    Det skall även ha förekommit två hemliga besök i Finland, vid Reichsführer Himmlers besök i Nordnorge i februari och maj 1941 (HH= högste polischef i Tyskland). Width skriver även att när Gestapo 1942 i all hemlighet började att samla in judar, började samma aktion i Helsingfors.
    —————————————————–
    Herbert 1997: Av det totala antalet sovjetiska
    kgf på Östfronten 1941 , 3.350.000 dog 1.4 milj. inom novembers månads utgång. (totalt dog 2 milj. sovj. kgf t.o.m. februari 1942.)

    De finska talen (30%) anknyter till de tyska i början av kriget, men är lägre. Hanski skriver att de 19.000 avlidna gällde första halvåret i Finland, då man allmänt trodde att kriget kunde vinnas.

    Enligt Browning (1992) var massdråpet på två miljoner sovjetiska kgf under krigets första månader ett större brott än förintelsen av judar under samma tid, 500.000, – om Tyskland brutit samman så tidigt som våren 1942.
    ——————————————————
    De sovjetiska kgf., alltså soldater (inte tvångs- arbetare) var nog alltid under Wehrmachtregim, bevakning (även om Org. Todt (O.T) ledde vissa arbeten) ett tyskt GuLag av slavarbetsläger i Norden. Men OT verkade även i Finland med befästnings-och flygplatsbyggen förmodligen. Det fanns även sovjetiska kgf. i nickelgruvorna vid Kolosjoki. Där förekom väl även stora konstruk- tionsarbeten under kriget.
    ——————————————————-

  18. Ett fotografi av fyra herrar i glatt samspråk i Der Nordische Gesellschafts tidskrift : Der Norden från 1941. Bildtexten lyder:
    ———————————————————
    ” Empfang zu Ehren des finnischen Gesandten:”

    Der Leiter der Nordische Gesellschaft, Gauleiter und Oberpräsident LOHSE, hatte zu einem Frü-stück zu Ehren des finnischen Gesandten KIVI-MÄKI ins Hotel Adlon eingeladen.(Berlin)

    Ausser dem Ehrengast nahmen an der Veran-staltung u.a. Reichsleiter ALFRED ROSENBERG, Generalleutnant REINECKE und der finnische Militärattache Oberst HORN, teil.

    Das Auswärtige Amt war hierbei durch Gesandten LUTHER, Dr. VON GRUNDHERR und den vortragenden Legationsrat van SCHERP-ENBERG vertreten : – – – und von den Ämtern des Reichleiters Rosenberg, die Stabsleiter SCHICKE-DANZ und URBAN, sowie Reichsamtsleiter SCHEIDT. – – –
    ——————————————————–
    TOIVO KIVIMÄKI = statsminister/professor/finskt sändebud i Berlin 1940-44. Dömd i krigsansvarig-hetsrättegången 1946. (Enligt Ylikangas den som fick besked av Hermann Göring 1940, i februari ” att kriget med Sovjet-ryssland borde avslutas snarast, för att istället kompenseras i framtiden.”)

    (Nedanstående deltagare utgör onekligen bland de mest ideologiska, men även komprometterade
    elementen – i den tyska nazihierarkin, flera medlemmar i Der Nordische Gesellschaft. Vad detta står för, är inte lätt att uttyda. Från DER NORDENs, middagar, 1941, även Arvi Oksala, Reichsgeschäftsführer, H.J. Krüger, och (sedan avlidne) Rasseforscher professor Ploetz, Gauleiter Wagner. 1938, filosofen Eino S. Kaila (enl. G.H. von Wrigth en läromästare), dåv. gaul.Hinrich Lohse, Reichsleiter Rosenberg och Gauleiter Sauckel, de flesta förknippade med, ockupation, folkomflyttningar, eller tvångsarbete.(Sauckel)

    I november 1941 utkom professor Jalmari Jaakolas skrift: Finlands östproblem, som upp- märksammades i tidskriften NU 50 (1942), Bonniers ” såsom halvofficiell skrift från Finlands informationsverk”, som i samma ämne föregick Finnlands Lebensraum 1943.

    Men vid samma tid ca besökte svenska kron-prinsparet den tyska bokutställningen på Nation-almuseum i Stockholm, etc. i den tyska kultur-offensiven… Sepp Dietrich, och Todt, Hess, Tschammer von Osten (OS), besökte Sverige åren innan, och Gustav Adolf och Sibylla fikade
    med Reichsleiter Rosenberg vid OS 36, svenska sändebudet Richert mötte SSHimmler och Wolf, 1937.

    —————————————-
    HINRICH LOHSE blev sedan Reichskommissar i Ostland fram till krigsslutet, (De baltiska stat-erna).

    ALFRED ROSENBERG, Reichsleiter över de ock-uperade områdena, med frågor om folkomflytt-ningar och var ” chefsideolog” i NSDAP.

    ARNO SCHICKEDANZ : Frikårsmedlem i Baltikum, 1919 ca antisemitisk ideolog, tidig vän med Ros-enberg. Sen. Rikskommissarie i Kaukasien.

    HANS – WILHELM SCHEIDT: En av Vidkun Quis-lings mest aktiva stöttepelare.

    Gesandten MARTIN (?) LUTHER, Auswärtige Amt (AA) deltog isåfall e.u. vid den s.k. Wannsee- konferensen 20 januari 1942, ” Endlösung…
    ——————————————————-
    General HERMANN REINECKE ledde OKW:s krigsfångeorganisation : Oberkommando der Wehrmacht /Allgemeines Wehrmachtsamt , OKW/AWA. Reinicke var under största delen av kriget den kanske viktigaste personen vad gäller tyskarnas behandling av krigsfångar. Men vid omorganisationen i september 1944 övertog Reichsführer -SS Heinrich Himmler huvudan-svaret för krigsfångarna. Genomförde administr- ativt tillämpningen av Kommissariebefehl av 1941.

    Reineckes organisation:
    OKW
    *
    AWA
    *
    WirüAmt / AAA/ WASt/ WFSt/L

    AWA = Allgemeines Wehrmachtsamt ,

    WirüAmt = Wehrwirtsschafts – und Rüstungsamt = kgf:s arbetsinsats /

    AAA = Das Amt Ausland/Abwehr = folkrättsfrågor, underrrättelse, yrkesindelning sovjetiska KGF.

    WASt = Der Wehrmachtsauskunftstelle = ansvar för registrering av kgf, och kartläggninga av dödsfall.

    WFSt/L = Der Wehrmachtsführungstab/Abt. Landesverteidigung = allmän behandling av kgf.

    Flera senare org. förändringar, OKW/AWA uppdelat i tre avd., ny generalinspektör 1943 = general Roettig, mest för att hindra flyktförsök e.u. på Hitlers order.

    Fram till den 1 januari 1942 hade general Rein-ecke ansvar för alla beslut kring sovjetiska krigs- fångar vad gäller avvikelser från lagstadgade folkrättsbestämmelser.

    Det s.k. kommissariebefälet av den 6 juni 1941, att alla sovjetiska kommissarier/politiska ledare / NKVDsoldater, ” grundsätzlich sofort mit der Waffe zu erledigen” , alltså avrättas, var ett brott mot den mest elementära regeln inom folkrätten om rätt till mänsklig behandling.

    HEYDRICH
    Efter Kommissariebefehl kom riktlinjerna för Sicherheitspolizei (Sipo) och Sicherheitsdienst (SD) inom SS i : Einsatzbefehl nr 8 den 17 juli 1941.Ansvaret för detta var chefen för Sipo och SD, Reinhard Heydrich, och gav riktlinjer för av-rättning av vissa grupper av sovjetiska krigs-fångar.

    General Reinecke, chef OKW/AWA ansvarade för att dessa order förmedlades till respektive avdel-ningar. En kort tid senare gav Heydrich : Ein-satzbefehl nr 9, för riktlinjer/behandling av sov-jetiska kgf, inom Wehrkreis 1 (Ostpreussen),i 14 läger.Oflags/Stalags.

    I slutet av september 1941 gav Himmler order till Auschwitzkommendanten Rudolf Höss att upprätta
    krigsfångeläger för 100.000 man, där endast sovjetiska kgf. skulle placeras, för att arbeta i stora industrikomplex vid lägren, för bl.a. syntet-gummi. P.g.a av Barbarossa realiserades inte planerna fullt ut,men OKW överlät ett mindre antal sovjetiska kgf till SS för arbete i Ausch-witz/Birkenau.

    En del av de sovjetiska kgf blev p.g.a. av sin politiska övertygelse överförda från Wehrmacht till kgf.läger under SS.

    I ett tillägg till krigsdagbok för OKW den 8 sep-tember 1941 gav general Reinecke riktlinjerna för urvalet av dessa fångar. Enligt punkt 3.2 oper-erade man med tre olika kategorier :

    A. = politiskt oönskade, B= politiskt farliga,C = tvärt emot politisk- särskilt tillitsväckande (som kunde användas för återuppbyggnad av besatta områden).

    Urvalet gällde både civila och militära sovjetiska fångar. OKW genom general Reinecke uttalade att förhållandena under fälttåget i öst nödvändig-gjorde dessa riktlinjer, samt att dessa måste genomföras utan byråkratiska och förvaltnings-mässiga hinder.

    Detta innebar att när fångarna överlämnades från OKW till SS, förlorade dessa sin krigsfångestatus och ev. beskydd av Wehrmacht, vilket innebar att de i denna tidiga fas av kriget blev likviderade i SS-lägren.(Kriegsgefangenenlager).

    Vid kz. Buchenwald blev de sovjetiska kgf. plac. inom ett isolerat område avskilt med taggtråd, det fanns i Lublin(Majdanek) som 1943 blev SS- KGL. De flesta dödades inom kort tid, av 5.000 fångar som ankom hösten 1941, var bara några hundra i livet i juni 1942.

    MÜLLER:
    Heinrich Müller, Gestapo, som gav anvisningar den 27/8 till alla Stapoleitstellen, vars Einsatz-kommandon samt mobila kommandon från SS stod för urval av ideologiska och rasmässigt icke önskvärda. 50.000 avrättade anses vara ett för lågt tal, detta skedde överallt inom de besatta områdena , Ostland (Baltikum), Ukraina m.fl.

    Det fanns Stalag Titowka/ Kola. och Stalag Parkkina (Petsamo), därifrån till transporter till Stalag Elvenes, samt Kolosjoki(Petsamo) och andra arbetsplatser.Antalet svårt att fastställa. .eu. även flyttningar av sovjetiska kgf. från Nordnorge till läger i Finland.

    SCHÖRNER:
    General Ferdinand Schörner ledde tyska arméns offensiv mot Murmansk, han som var på Café Opera med japanske militärattachén Makato Onodera, på senhösten 1941.

    BUCHWEISER:
    Bezirkskommendant i Finland, för sovjetiska kgf.läger var överste Buchweiser, 10.9 42-44 ca, direkt underställd 20. Bergsarméns Ferdinand Jodel, med högkvarter i Rovaniemi. Luftwaffe hade kgf.läger vid Kolosjoki,(Petsamo/Nickel) det fanns kgf.läger även vid Salmijärvi.

    ” Sovjetiska kgf i Finland var underlagt tyskt krigsfångeväsen, styrt av både tyska och finska myndigheter” s. 149./Diss.

    O.T Einsatz-Finnland- blev 1944 underställt O.T-Wiking i Norge Danmark. Einsatz Polarbereich : omfattade Finland, Kirkenes, Altaområdet.

    Men dessa uppgifter tycks något styrka Henrik Arnstads hypoteser, (-vad gäller personkontak- ter),(-om identifikationer är korrekta)

  19. Tyska pressens studiebesök till Sverige den 23 januari – 3 februari 1941. Inbjudan genom utrik-esdepartementet,(UD) pressavdelningen. (Publi-cistklubben) Malmö / Trelleborg – Stock-holm/ Uppsala /Gävle/ Sundsvall / Örnsköldsvik / Bor-länge/Leksand Rättvik/Mora.

    Tyska deltagare:
    ———————————————-
    Brunhoff, Kurt : Legationsråd, Sverige,pressansvarig. (AA) tyska utrikesdepartementet (v. Ribbentrop)
    Bömer, Karl : professor. Reichsministerium Volksaufklärung / Propaganda RMVP. (Goebbels)
    Böttiger, Theodor : utrikesred. ledn. Völkischer Beobachter.
    Gerwin, Edgar : Berliner Börsenzeitung.
    Glodschey, Erich : Preussische Zeitung. (även krigskorr.)
    Halfeld, Adolf : Hamburger Fremdenblatt.
    Knorre, v, Werner : Leiter , Deutsche NachrichtenBureau. (DNB.)
    Kriegk, Otto : dr. ScherVerlag.
    Kuhlmann, Gerhard: dr.Reichsministerium Volksaufklärung/Propaganda/ Sverige referent.
    Megerle, Karl : dr. bl.a.Tidskriften: Berlin- Rom – Tokyo.
    Rau, Hertmann: Deutsche NachrichtenBureau. (DNB.)
    Reischach, Hans : Graf.bl.a. (Zeitungsdienst) PK-korrespondent.
    Scharping, Karl : dr. : ReichsMinisterium Volksaufklärung/Propaganda. Ref. für die besetzte Gebiete.
    Schmidt, Paul.: Diplomat (AA) Tyska UD leiter Pressabt.
    Schneyder, Erich : Essener Nationalzeitung.
    Schwaebe, Martin : NSDAP. Univ. Köln.
    Steinbichl, Wolfgang : (AA) Tyska UD ( Ref. till v. Ribbentrop vid Moskvaresan 1939.)
    Winschuh, Josef: Deutsche Allgemeine Zeitung. (Näringsliv)

    Svenska deltagare:
    ————————————————
    Andersson, Ivar : Chefred. Svenska dagbladet. Riksdagsman (h) (FK)
    Brilioth, Börje : redakt. Stockholmstidningen.
    Damgren, K.A. leg.råd. pressatt. vid svenska ambassaden Berlin.
    Ekblad, N.E. : leg.sekr. Statens informationsstyrelse :(SIS) – ingår i UD
    Ekman, Ragnar : Nya Dagligt Allehanda.
    Grafström, Sven. UD, 1.sekr. pressavd.
    Herlitz, Nils : professor riksdagsman(h) (FK)
    Magnusson, Theodor : redakt.(s) Ny Tid.
    Ohlin, Bertil: professor. riksdagsman, (fp) (FK)
    Palmi. K.H.K. : kapten
    Waldemar v. Sydow : dir. Allm. Annonsbyrån, Publicistklubben.
    ——————————————————-

    ” Ungarn og Finland var tyske allierede. Et ung- arsk østkompagni lå i forhandlinger med Auswärt- iges Amt fra vinteren 1941-42, og i Finland var man i færd med at forberede sig på territoriale udvidelser i Østkarelen og på Kola-halvøen efter det ventede sovjetiske nederlag. Ekspansionen skulle så følges op af finsk deltagelse i ,den euro-pæiske kolonisering af de russiske områder.

    Sveriges rolle savner en nærmere undersøgelse, men det svenske kollaborationsberedskab og de tyske magtkampe kan i dag skildres i hovedtræk. Sverige var gået fri af tysk besættelse, men var stadigvæk handelsmæssigt afskåret fra vigtige markeder og begyndte at indrette sig efter et Europa, der i fremtiden ville være helt domineret af Tyskland.

    Gunnar Larsen noterede den 15. juli 1941 i sin dagbog, at ledende kredse i Sverige så småt var begyndt at regne med de muligheder, der ville blive for svensk industri i randstaterne og euro- pæisk Rusland, når disse lande var blevet åbnet af tyskerne.

    På samme tidspunkt afviste Sverige en tysk opfordring til at slutte sig til Antikominternpagten og holdt dermed sit land fri for en alt for åbenlys politisk tilknytning til Nazityskland – en tilknyt-ning, nabolandet Danmark blev påtvunget af den tyske besættelsesmagt.

    I sit svar til den tyske udsending, Karl Schnurre, den 4. juli, hvor den svenske udenrigsminister, Christian Günther, afviste det tyske ønske, tilføjede ministeren imidlertid, at man i øvrigt burde tilstræbe „en traktatmæssig ordning af Sveriges forhold til Riget, i hvilken der gives udtryk form Sveriges medarbejde ved konsolid-eringen af det nye Europa, særligt ved de kommende store opgaver i Øst.“

    Det var en politisk føler, der ikke kunne ignor- eres. Auswärtiges Amts propagandachef, Karl Megerle, henvendte sig i efteråret 1941 til presseattachéen ved det svenske gesandtskab i Berlin, K.A. Damgren, for at høre, om ikke nogle tusinde svenskere kunne tænkes at deltage i „opbygningsarbejdet i Øst“, og da man den 21. november 1941 afholdt den tværministerielle konference i Berlin angående udlandets deltag-else i „åbningen af østrummet“, havde Auswärt-iges Amt modtaget adskillige forespørgsler fra Sverige om mulighederne for at få råstoffer fra østområderne mod leverancer af industrivarer.

    Svenskerne gav desuden udtryk for interesse i „en aktiv medvirken ved løsningen af de øko- nomiske opgaver i det nye østrum“, som f.eks. overtagelse af virksomheder og koncessioner, samt bosættelser. Efter konferencen skønnede
    Auswärtiges Amts handelspolitiske afdeling, at Tyskland var særlig interesseret i Sveriges del-tagelse med henblik på genopbygningen af den sovjetiske jernindustri, udbygningen af vandkraft- og elektricitetsværker samt land- og skovbrug, mens man afviste svenske overtagelser af tidligere ejendomme og gamle engagementer.

    De svenske ansatser forblev dog tilsyneladende ved private forespørgsler og individuelle inter-essetilkendegivelser. Sveriges aldrende konge, Gustav V, gav sit besyv med, da han udtalte sig anerkendende om „den enorme organisatoriske præstation, Tyskland havde ydet“ i de besatte områder, særligt Ukraine.

    En februaraften i 1942 i Stockholm talte den tyske udsending, Schnurre, med den svenske landbrugsminister, Pehrsson-Bramstorp, der del-tog i samlingsregeringen som repræsentant for Bondeforbudet. Schnurre indberettede, at han anså ministeren for at være „en af de virkeligt tyskvenlige i det svenske kabinet“ og „fuld af forståelse for den nationalsocialistiske verdens-anskuelse“.

    Ministeren havde vist interesse for,hvad Schnurre havde fortalt om den nye agrarordning i Ukraine og havde givet udtryk for ønsket om at se nær-mere på forholdene in situ, et ønske han gennem en udsending gentog over for Schnurre i maj måned.

    Som følge af det forværrede svensk-tyske for-hold i foråret 1942 blev sagen dog dysset ned, og Schnurre måtte afslutte den, efter at Ostmin- isterium i juli havde fået nys om historien og straks havde blæst den op til „storgermanske dimensioner“ i et forløb, der minder stærkt om det danske. ”www.historie-nu.dk- side 9-10 ”

  20. SUOMEN IDÄNKYSYMUS /
    FINLANDS ÖSTPROBLEM

    I november 1941 publicerade den kände finske historikern, professor Jalmari Jaakkola sin skrift,
    Suomen idänkysymys / Finlands östproblem,(med bistånd av Reino Castrén) alltså även en svensk översättning, som överlämnades till en gästande svensk pressdelegation.Det berodde enligt pseu-donymen Erkki Järvinen (skriften: Vi vill inte kvä-vas”) att den var att betrakta som en halvoff- iciell skrift från från Finlands ”informationsverk”. (Alltså – den stränga finska censuren tillät ej utgivning av skrifter, utan tillstånd)
    ———————————————————
    ” I själva verket innebär den med våldsmedel skapade ryska kolonisationen i Östkarelen terri-toriellt den vidsträcktaste och med hänsyn till befolkningsförhållandena, som den planmässig-aste, största och snabbast växande fara som i historisk tid hotat Finlands och Fennoskandias östflank. ”

    ” Endast genom radikal folkomflyttning kan man avlägsna också den främmande befolkningen och de utomordentligt talrika, rotlösa arbetarmassor, som rådsregeringen under de två senaste årtion-dena, genom hänsynlösa deportationer och sam-vetslöst tvång fört till Kola och Östkarelen, för att göra dessa områden till ett ekonomiskt basom-råde för sina världsförintande planer. ”
    ——————————————————-
    ” På grund av dessa förutsättningar måste Finland vid Europas nyordning framställa följande krav:

    A.) – Att Rådsunionen till Finland utom de områd-en som genom våldsfreden i Moskva 1940,beröv-ades detta, avträder också Östkarelen och Kola-halvön ända till en gräns som går söder och öster om vattenvägen mellan Ladoga och Vita havet.

    B.) – att ett befolkningsutbyte ofördröjligen äger rum varvid Finland får den finska befolkningen som bor utanför den nya riksgränsen och Ryss-land mottager den främmande befolkning som nu bor inom det område som tillfaller Finland. ”
    ——————————————————-
    Enligt svenska pressens kommentarer (NU och Dagen Nyheter.bl. a.) :

    ” Ett ofantligt område omfattande mer än 2/3 av hela det nuvarande Finland, skall alltså inkorp-oreras i det blivande Storfinland. Inom detta om-råde bo f.n. högst 50.000 finsktalande, varför Jaakkola föreslår en radikal befolkningsomflytt- ning.

    Från Ingermanland (söder om Leningrad) hämtas 100.000 ingrier, från trakten av Tver och Novgo- rod 145.000 där bosatta karelare, från bygderna söder om Svir 20.000 vepser, vartill komma 120.000 från det inre av Ryssland deporterade karelare och ingrier. Summa 385.000 personer !

    Samtidigt skall de ryska tvångsarbetarna och de 190.000 ryskspråkiga bönderna avlägsnas ur de erövrade områdena. Planen visar släktskap med en del liknande projekt som delvis genomförts i Polen, och som f.n. sysselsätter Alfred Rosen-bergs ” Ostmarksministerium”.

    Helt nyligen diskuterades förslaget att flytta 3 mil- joner holländare till Balticums och Vitrysslands åkerbruksdistrikt. Ingen kan förebrå vår tids ny-ordnare för att de icke tänka stort. Faktiskt svä-vade befolkningen i det av tyskarna ockuperade Estland för ett halvår sedan i stor ångest inför framtidsutsikten att överföras till Fjärrkarelen.
    ——————————————————-
    Ur: ”Finnlands Lebensraum 1943. Auer/Jutikkala. (Berlin) ” De gränser som Finland hade före 1940, var varken naturliga i geografiskt eller riktiga i nationellt avseende, ej heller förnuftiga ur ekono-misk synpunkt, eller strategiskt fördelaktiga för Europas försvar.” Ej heller är de grundade på historiska skäl, emedan de skär sönder områden, som ursprungligen är finska. ”

    ” Boken avslutas med en karta — – nästan hela Fjärrkarelen och Ingermanland betecknas som finskt språkområde, trots att finska där endast talas av en minoritet .Bl.a. hela Leningradregi-onen. Till det historiska Finland räknas tydligen varje område i Nordryssland, där några finsktal-ande folkstammar kan påträffas – stora eller små av underordnad betydelse. Det ”historiska Fin- land” (till vilket man av finkänslighet mot Tysk-land dock inte räknar Estland är uppenbarligen en motsvarighet till Hitlers ” Storgermanien”, eller
    ” Grossdeutschland.” (Tidskr. NU, maj 1944)
    ——————————————————–
    (Erfarenhet av stora befolkningsomflyttningar
    hade Finland onekligen fått då ca 400.000 kar-elska flyktingar integrerades i Finland efter freden 1940, som återvände 1941, men fick lämna åter 1944)
    ———————————————————

  21. Krigsmaktens överkommando.(OKW)
    Az.2 24.11. AWA/Krigsfång. (I)
    Nr. 3058/41 geh.
    Berlin -Schöneberg den 8.9.1941
    Badenschegatan 51.

    HEMLIGT !

    Betr. Åtgärder vid behandling av sovjetiska krigsfångar.
    ———————————————————
    Gäller: 1. OKW/Krigsfång. 26/41.g.K från 16.6. 1941. (endast till kommendör för krigsfångar inom försvarsområde I och Gen.Guv.)

    2. OKW / Krigsfång.21 14/41 gäll. fr. 26.6.1941.
    3. OKW / Krigsfång.24 01/41 gäll. fr. 17.7.1941.
    4. OKW / Krigsfång.I 5 nr. 5015 /41 gäll. fr. 2.8.1941.

    2.Bil.
    I bilagan finns en sammanfattning samt fullstän-dig redogörelse för de olika order, som behandlar : Riktlinjer för behandling av sovj. krigsfångar. De från OKW / Gen.kv. för opera-tionsområdet meddelade riktlinjerna har beaktats.Genom denna order upphävs tidigare – om det inte ut-tryckligt anges i bilagan.

    Delgives:——————————————–
    Underrättas:—————————————-
    Riksarbetsministeriet:——————————
    Riksledaren-SS och chef för tyska polisen:

    Chefen Krigsmaktens Överkommando:
    enligt uppdrag:
    (underteckn.) REINECKE
    ———————————————————

    Tillägg till Dagbok: Nr. 3058/41 från 8.9.1941

    HEMLIGT !
    ——————————————————–
    Åtgärder för behandlingen av sovjetiska krigs-fångar inom samtliga krigsfångeläger.
    ——————————————————–
    I. Behandling av sovjetiska krigsfångar – i all-mänhet.

    Bolsjevismen är det nationalsocialistiska Tysk- lands dödsfiende. Det första målet för den tyske soldaten är inte endast soldatmässigt, utan särs-kilt även politiskt i folkmedvetandet – förstöra stödet för bolsjevismen inom motståndaren. Kampen mot nationalsocialismen har gått honom helt i blodet.

    Det leder honom till alla till buds stående medel: sabotage, upplösningspropaganda, mordbrand, mord. Därigenom har bolsjeviksoldaten förlorat varje rätt till anspråk på att behandlas som en hederlig soldat enligt Genevekonventionen.

    Det anstår därför krigsmaktens anseende och värdighet, att varje tysk soldat intar skärpt av-stånd till de sovjetiska krigsfångarna. Behand-lingen måste vara kylig, men korrekt.

    Ett hänsynlös och energiskt ingripande vid min-sta tecken på olydnad, särskilt mot bolsjevik-agitation, beordras därför. Olydnad, aktivt eller passivt motstånd, måste snabbt med vapen, (bajonett, kolv eller skjutvapen) konsekvent slås ned.

    Bestämmelserna för vapenbruk i krigsmakten – gäller nu bara i undantagsfall, då de utgår från en allmänt fredlig situation. Med sovjetiska krigs-fångar är det på disciplinära grunder nödvändigt med ett mycket skärpt vapenbruk.

    Den som under verkställande av givna order, ej, eller ej tillräckligt energiskt – gör bruk av sitt vapen – kan bli straffad.
    ———————————————————
    Mot flyende krigsfångar är det tillåtet att skjuta – utan föregående haltrop…

    Vapenbruk mot sovjetiska krigsfångar anses i regel som rättmätigt.. .
    ——————————————————–
    III. Avskiljande av civilpersoner och politiskt oönskade krigsfångar under fälttåget i öst.

    1. Avsikt: Krigsmakten måste omgående omhän-derta alla element bland krigsfångarna som kan betraktas som bolsjevistiska drivkrafter. Det sär-skilda läget under östfälttåget kräver därför sär- skilda åtgärder, som genomförs under ansvars-frihet (verantwortungsfreudig) och därför inte får påverkas av byråkratiskt och förvaltningsmässigt inflytande.

    2. För att uppnå de utsatta målsättningarna:

    A. Förutom de i krigsfångelägren gällande uppdelningen efter nationalitet. s. siff.II skall krigsfångarna (även folkgrupper), samt även civilpersonerna i i lägren avskiljas i enligt följ- ande:
    ——————————————————–
    a./ politiskt oönskade:

    b./ politiskt ofarliga :
    ( tyvärr felöversatt i Neerland-Soleim´s avh. (2004 Tromsö univ.) till ”politisk farlige” i orig.
    ” politisch Ungefährliche” (Sovjetiska krigsfanger i Norge 1941-45)

    c./ politiskt särskilt pålitliga:
    ——————————————————
    B. Efter avskiljandet efter nationalitet, lednings- personer osv. som lägeradministrationen själv
    genomför, skall de krigsfångar som avskiljts uti-från sin politiska inställning ställas till förfogande till Riksledaren för SS, och Insatskommandon, från säkerhetspolis och säkerhetstjänsten.

    Dessa är direkt underställda chefen för säker- hetspolisen och SD (säkerhetstjänsten), och an-svarar för sitt specialuppdrag, fattar beslut om åtgärder och möjligheter inom lägerordningens ramar, utifrån riktlinjer som de från dessa
    (nämnda) – erhåller.

    Lägerkommendanten, särskilt underrättelse- (Abwehr)officeren, skall samarbeta med Insats-kommandona – vilket utgör tjänsteplikt.

    3. Vidare behandling av efter siff.2 avskiljda :

    A. Militärpersonal:
    ———————————————-
    Över de ”som politiskt oönskade element” av-skiljda , bestämmer och förfogar insatskom-mandot från säkerhetspolisen eller SD. Skulle enskild som anses som misstänkt, senare för-klaras som icke misstänkt, skall denne återsän-das till de övriga krigsfångarna i lägret.

    Anhållan från insatskommandona om utlämning av ytterligare personer skall kunna ske. Officer-are skall i de flesta fall avskiljas som ” politiskt oönskade”. . .

    V. Slutanmärkningar :
    Kommendören för krigsfång. ansvarar personligt för att dessa arrangemang inskärps i alla under- ställda enheter…
    —————————- (snabb översättn.)

  22. ”LO och PARTIET i DELEGATION till FINLAND.
    (Ur : Socialdemokraten 15 oktober 1941)

    En femmannadelegation bestående av tre repre-sentanter för LO (Landsorganisationen) och två för socialdemokratiska partistyrelsen, reste på tisdagen med flyg till Finland, där de bl.a. komma att besöka en del av de krigshärjade områdena. De väntas tillbaka omkring 23 oktober. Bilden visar delegationen vid Bromma flygfält: Fr. v LO-ordföranden August Lindberg, , partisekreterare Anders Nilsson,(SAP), redaktör LO:s andre ordförande Gunnar Andersson, redaktör Ragnar Casparsson (LO), samt kassör E. Wallin.
    ——————————————————
    (Utdrag från några senare artiklar i Socialdemo-kraten i slutet av oktober 1941, av red. Ragnar Casparsson(LO.)

    FINSKA SYNPUNKTER PÅ DET NY KRIGET /
    Ragnar Casparsson.
    ——————————————————-
    ” Under mer än 700 år ha ryska trupper hemsökt finska provinser med mord och brand.Det gör ingen skillnad om härskaren heter Peter den store eller Stalin. Imperialismen är enligt finnar-nas mening starkare än varje ryskt statssystem. Det är icke sannolikt att den ryska imperialismen kommer att göra halt vid Finlands västgräns. Driven av ett evigt expansionsbegär kommer den att marschera mot väster, ty Ryssland vill fram till Atlantkusten, dit vägen spärras av av Sverige och Norge. När Finland reser sig till kamp för sitt nationella oberoende, så kämpar den finska armén, också för Norden och för Sveriges själv- ständighet. – – – ”

    Väl är det sant att tyska trupper funnos på finsk jord, när Ryssland öppnade fientligheterna även i juni 1941. – – – Finland hade liksom Sverige med-givit tyska trupptransporter i begränsad omfatt-ning. I Finland anser man att Ryssland begagnade detta som en förevändning för ett angrepp på Finland.- – ”
    ——————————————————-

    ” – – -Vi reste med tåg från Helsingfors till Viborg, som ånyo blivit finskt. Därifrån gick färden över Kexholm till Sordavala, Lahdenpohja, Aunus och Petrozavodsk i i Östkarelen. – – – ( även till Hangö den 22 oktober)

    – – -Enstaka grupper av ryska krigsfångar arbet-ade på vägar och bangårdar. De vore i i färd med att reparera vad deras bortdragande kamrater ödelagt i en fordomt blomstrande provins. – – –

    – – – (Viborg) . Så grundlig som förstörelsen är måste återuppbyggnaden kräva en avsevärd tid.Här och där spettade och grävde krigsfångar i gruset från de sprängda byggnaderna.Det var en underlig blandning av av raser och typer, mong-oler,kirgiser, och ryssar. De bökade i gruset utan någon större entusiasm. Det var en hop beklag-ansvärda människor utan varje ambition.

    Det är en grotesk tanke att att dessa själlösa stackare skulle vara bärare av en högre kultur. De ha sin kulturutveckling framför sig och det är en lång process som inte kan förkortas genom några trollformler. Människor kan utvecklas endast genom arbete och egna initiativ.- – –

    ———————————————————
    Artikeln: ”I KRIGETS SPÅR./ red. Ragnar Casparsson (LO.)

    Finnarna har till dags datum tagit c:a 50.000 fångar. Vi mötte dem på alla vägar och vi talade med många av dem. Den finske LO-ordf. tjänst-gjorde som tolk, men även andra i vårt sällskap kunde tala fångarnas eget språk. Fångarna har sammanförts i läger och sysselsättas med olika slags arbeten. De för en dyster tillvaro – fattig och glädjelös.Det beklämmade att erinra sig att deras antal i olika länder räknas i sjusiffriga tal. – – – Ryssen i fånglägret är snäll och godmodig, under-given och förnöjsam.. Vi besökte ett stort fång- läger i närheten av en militärförläggning. – – –

    – – – En annan (krigsfånge) frågade om Lenin-grad fallit än.När han fick ett nekande svar bekla-gade han detta. Det går alldeles för långsamt, sade han. Andra förklarade att de aldrig fått så bra mat i hela sitt liv, att de hoppades att få stanna i Finland som fria män etc. Om det fanns intelligenta och modiga män i denna samling av lump och smuts, så måste de ha kvalts över sina kamraters brist på värdighet. Men det är fortfar-ande oförklarligt att någon kan tro på världens förnyelse, genom ett folk som till sin egen olycka är minst ett århundrade efter det övriga Europa i social och kulturell utveckling. ”- – –

    I samlingen fanns det också ett par pojkar i 14- årsåldern. De hade tjänstgjort som stafetter och hade fångats tillsammans med de andra. Deras villrådiga ögon följde mig länge. – – – Men i krig betyda enskilda ingenting. Finland har också barn i svårigheter.- – –

    – – -Minister Tanner hade ansett att vi skulle se
    ” paradiset” på den andra sidan gränsen.Resplan-en hade gjorts så att vi skulle även besöka Fjärr-karelen, som finnarna nu hålla besatta med egna trupper.

    Vi passerade den gamla ryska gränsen vid Raja-konti i Salmi socken. – – – Jag har icke tidigare varit i Ryssland men besökt 27 andra länder på vår jord. – – -I Fjärrkarelen är fattigdomen större än vad jag kan föreställa mig på någon ort inom vår kulturkrets.- – – Endast i Mexico har jag sett en fattigdom som kan jämföras med det tillstånd om vilka dessa bygder vittnade. Det är föroläm-pande att uppställa detta som ett idealtillstånd, värt även att eftersträva för svenska arbetare. Kunde de se detta skulle de med en mun utbrista : – ” Tusen hellre gånger kapitalism med svensk standard än bolsjevism med fjärrkarelskt väl-stånd. ”

    Fjärrkarelens huvudstad heter på ryska Petrozav-odsk. Den är mycket vackert belägen vid västra stranden av Onega.Före kriget hade den närmare 80.000 invånare.Finnarna tycka icke om de ryska namnen. De kalla Leningrad för Petersburg, Olon-ets för Aunus etc. Petrosavodsk kallar de ömsevis Petroskoj och Äänislinna. Det senare lär betyda Onegaborg. Staden hade av ryssarna förvandlats till en ruinhög, när de lämnade staden ca två veckor före vårt besök. – – – Det är absolut otänkbart att sådana hus skulle ha upplåtits för bostadsändamål i Sverige. Vad skulle inte Lubbe Nordström ha kunnat åstadkomma, om han fått en dag på sig i Petrosavodsk.” – – –

    Vi inbjödos till en enkel soldatmiddag i Kuusinens regeringpalats, som var i det närmaste oskadat och högkvarter för de finska trupperna. Huset är relativt nytt och har en ren och vit fasad. Invänd-igt vittnade allt om den rena amatörmässigheten. Ekparketten var ojämn och illa lagd. De elektriska ledningarna lågo utanpå väggrana, här och där sammanknutna i stora nystan.Stora och klumpiga
    värmeelement hade placerats i nischer. Meningen hade varit att de inte skulle synas,eftersom kam-inerna var dubbelt så breda som nischerna djupa, så kunde det inte hjälpas att det såg lite slarvigt ut. En svensk byggnadsarbetare skulle aldrig ha godkänt ett dylikt arbete. Han har känsla för stil och kvalitet och han har ett självständigt om-döme. ” – – –

    Från Petrosavodsk kör vi rakt västerut till Sää-mijärvi, för att få förbindelse med järnvägen.- – – Två officerare och tre soldater placerades i en bil,, som körde före för att avspana terrängen. – – – Men rätt som det är hoppar de alla ur bilen och osäkrar sina vapen. – – – Militärerna kommo snart tillbaka och meddelade att de hittat en ryss. Han var redan död, satt på marken mot en kullfallen trädstam, var svartblå i ansiktet och hade snö i håret. Såvitt vi kunde se hade han inga skott-skador. Han hade ett uttryck av frid och ro, och det var tydligt att han frusit ihjäl.Uttröttad av hun-ger och strapatser hade han sannolikt haft för av-sikt att ge sig åt motståndaren.Han satt och såg mot vägen som om han väntade hjälp och befriel-se- – –

    ——————————————————–
    Men onsdagen den 5 november 1941 skriver redaktör Gustav Johansson i kommunisternas tidning (SKP) (transportförbjudna, Ny Dag , (väl mitt uppe i riksdagsdebatten om ett ev. partiför-bud mot SKP, som då skall ske utifrån ett sam-arbete mellan den svenska säkerhetspolisen, kommissarie Martin Lundquist, och de tyska Gestapoofficerare, som just anlänt till Stock-holm, Munkbron i Gamla stan.

    BOTGÖRARNA I PETROSAVODSK : Riddarna av Vita Rosen gjorde avbön för tyskarna :
    ” Ny Dags artikel om ” Riddarna av Vita Rosen, om den socialdemokratiskt-reformistiska delega-tionens resa till Östkarelen behöver en komplett-ering. ”

    ” I slutet av juli (1941) fanns i tidskriften Fack-föreningsrörelsen, LO:s officiella organ en artikel som ansågs innesluta LO-ledningens ställnings-tagande till Finlands nya krig. Författare var Rag-nar Casparsson.”

    ” Faktum är att det svenska folket inte längre lystrar till den gamla parollen: Finlands sak är vår. det är ,bara Aftonbladet som tycker att gamla märken fortfarande skall gälla. – – – Norge har erövrats av trupper som i förbund med finn-arna kämpar i ” korståget mot bolsjevismen ”. Det är uppenbart att Finland och Norge icke ha samma intressen i den nu inledda striden. – – – Det är inte svårt att förstå att norrmännen betr-aktar varje hjälpaktion för Finland, som ett pos-itivt bidrag åt den part som berövat dem friheten. ”- – – Säkert föranledde artikeln föreställningar på diplomatisk väg.

    Några veckor senare på Landsorganisationens kongress, kom mitt under förhandlingarna bud-skapet att en av den norska landsorganisationens ledande män, Viggo Hansteen, och en annan norsk fackföreningsman arkebuserats av tysk-arna. August Lindberg tog ordet och förklarade utan att tänka på de diplomatiska hänsyn som måste tagas söderut. ”-Jag avstår från att ge ut-tryck för den avsky vi känner inför detta brott ” !

    Statsministern och utrikesministern ingrep ögon-blickligen. De befarade protester från Berlin om en svensk fackföreningsledare kallade arkebus-eringarna i Norge för ” avskyvärda brott ”. Man strök orden, avsky och brott och den likriktade svenska pressen fick nöja sig med det rump-huggna referatet. Men ministrarna hann inte se upp med allt. Den riktiga ordalydelsen telegraf-erades under tiden till utlandet.- – –

    Under påtryckningar söderifrån och med svenska regeringens välsignelse företog August Lindberg och Ragnar Casparsson, en liknande botgörar-färd, men inte till Rom utan till Östkarelens öde-marker. – – – Ragnar Casparsson tog avstånd från sin tidigare riktiga framställning i Fackförenings-rörelsen och satte sitt namn under ett samman-drag av de finska aktivisternas krigslögner.- – –
    I artiklarna från Östkarelen ser vi den föga upp-lyftande bilden av den svenska landsorganisa- tionens ledande män, som gör avbön för en främmande makt. ” ———————————

  23. Den 7 juli 1941 fick de tyska minutläggarfartygen Tannenberg,(5.000 ton /460 minor) och Hanse-stadt Danzig som efter att ha utfört mineringar under första fasen av ”Unternehme Barbarossa”
    Rödskägg, 22 juni 1941 i mynningen av Finska viken (Grupp II :Operation Apolda) och nu låg för ankar i den åboländska skärgården – order att återvända hem till Swinemünde. Minfartyget Brummer stannade kvar kamouflerad i Finland.

    Även tre finska ubåtar lade ut 60 minor utanför estniska kusten, i hemlighet (utom loggbok) strax innan krigsutbrottet.De tyska minfartygen var konverterade passagerarångare.

    Från Åbo avgick d. 8 juli på kvällen minutläggar-fartyget ”Preussen” tilsammans med 8 s.k. R-båtar, (Räume-booten.minsv.) ) och anslöt via Utö med kurs hemåt.Ubåtsfaran föranledde far-tygen att färdas längs den den svenska tremils- gränsen – i bred linjeformation, med ledaren när- mast kusten, därpå Preussen – och Hansestadt Danzig, ytterst.

    Den tyska minspärren ”Wartburg III”, med läge rätt nära Sveriges territorialvatten förde dem tätt utmed Ölands östra kust, på det att de skulle gå fria från de egna minorna. Paravaner ansågs icke vara nödvändiga under gång, och R-båtarna an- vände ej sveputrustning. 9 juli ca. 18.40 nalkades förbandet Ölands södra udde, i höjd med Ösby och fortsatte rätt in i fördärvet.

    Sedan minfältet ”Wartburg” den 18-21 juni kom-mit på plats mellan Memel (baltiska kusten) och Öland,, ombads Sverige minska luckan mellan denna och egna kusten , med minor inom sitt eg- et sjöområde.Efter någon tvekan lades minorna ut den 28 juni utanför Ösby, samt utmärktes med en svart boj vid Össby grund, en röd, 500 meter utanför den och ytterligare röd ca 500 meter syd denna.

    Detta inrapporterades till tyska marinattachén i Stockholm, till tyska OKM( marinens överkomm-ando), med angivande av minfältets läge, dess utprickning och bevakning. OKM underlät emell-ertid att direkt vidarebefordra informationen till aktuella instanser, utan den skickades med post, varför minfartygen blev utan detta ytterst viktiga meddelande.

    (Preussen hade avgått 5 juli från Swinemünde till Åbo, utan att dess fartygschef K. Barthel hade vetskap.) Men mineringarna hade redan bekant-gjorts i svensk radio /press samt i underrättelser för sjöfarande, som den tyska marinen inte not- erat, med bristande svenskkunskaper.

    Den 9 juli svarade minsveparen Sandö, med löjtnant Stig Axelsson för bevakningen och låg på sin position vid Össeby ballongprick. 18.45 sikt-ades, tre passagerarfartyg med åtta motorbåtar. Sandön styrde genast mot de närmaste båtarna och lade sig i vägen, med flaggsignalen ”gira babord”. Det var vindstilla , och därmed svårt att avläsa de slaka flaggorna, som feltolkades av Tannenberg, som ” Eld ombord ”.

    Kl. 19.00 hissade Sandön signalen ”Minor i er väg – dreja bi, och avvakta order”. Löjtnant Axelsson
    fick använda megafonen för att varna fartygen som gick på tre sjömils avstånd från land.Sandön avgav sirentjut. kl. 19.10 stötte Preussen på en mina, girade dikt babord och gick under snabbt. En mina detonerade under Tannenbergs förstäv, samt ytterligare en mina midskepps. Alla beord-rades överbord. Fartyget sjönk 19.58. Hansestadt Danzig höll på att ramma Preussen och försökte med full back i maskin att undgå kollision.En mina detonerade och fartyget sjönk. 20 besättnings-män omkom.

    Sandön, lt. Axelsson fick kritik, borde ha signalerat Mina-mina-mina, med blinklampa eller siren, och inte signalflaggor. Den ansvarige tyske officeren på OKM ställdes e.u. inför krigsrätt.
    ———————————————————
    Den 11 augusti 1941 deltog prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla då en gravsten avtäcktes, i närvaro av tyske konsuln i Malmö, dr. Nolda (freg.kap. och e.u. i tyska Abwehr), försvarsområdes-chefen (FO) överste Grafström, Sibylla lade en krans från Solliden, kapten Giron deltog från svenska marinen. Gustav Adolf visiterade den svenska hedersvakten och uppmanade dessa att ” göra sin plikt till sitt yttersta som de tyska sjömännen. ”
    —————————————————————————————————————————————————

    Ur: Stig Axelssons memoarer : (1993 ca) ” Enligt vissa rykten hade mineringen lagts ut den 28 juni på tysk begäran, som komplement till tyska mineringar. Den bestod av två minlinjer, ost och västlig
    position, vattendjupet var ca 15 meter, vid södra Öland, östra sidan.

    Den 6 juli 1941 tog Axelsson över befälet på minsveparen Sandön (nr 57). Tidigare/sen. kommend-eringar var som yrkesofficer på bl.a jagare,flygplankryssaren Gotland m.fl. torpedofficer m.m. han hade deltagit både i räddning av haverister, mindesarmering (då värderad till 60:- spänn per mina
    som gav 30:- till befälet och 15:- 15:-, till manskapet och räckte till en ordentlig sväng på Göteborgs- krog- arna.) senare, dyk-klockshändelser vid ubåtsräddning (U-7) , samt avrundade med 20 år som hamndirektör i Göteborg.

    ”Den 9 juli : Tre stora passagerarfartyg siktas, tillsammans med s.k. ”Räumbooten” R-båtar, en typ av mindre minsvepare – i solfjädersformering.

    Efter att ha varnat fartygen med flaggsignal, siren, samt med megafon till en person i västligaste R-båtens besättning, som tillsades att meddela ansvarigt befäl för förbande, men inga åtgärder kunde dock enligt Axelsson hindra inseglingen till minfältet. Han övervägde att avlossa sitt artilleri som varning. Samtliga större fartyg minsänktes, då bl.a. ammunitionsförråd detonerade , och de sjönk, men var p.g.a. av vattendjupet delvis i ytläge med master och styrhytter. Axelsson förhörde omedel- bart e.u. den R-båtsmatros han anropat.(Fartygen bärgades på 1950talet)

    Det skulle ha funnits ett manskap om 650 personer på de tre fartygen, varför Axelsson förvånades över uppgiften att ”endast” 20 personer skulle ha omkommit. Vissa svårt skadade fördes till Kalmar lasarett, men enligt Axelsson tvingades tyskarna att själva ta hand om större delen av besättningarna, döda, och lindrigt skadade eftersom det var ” krigstillstånd” och de måste snarast lämna hans fartyg, minsveparen Sandön, under vapentäckning, och fick embarkera på R-båtarna, och ta sig till närmsta egen hamn, Memel alt. Swinemünde

    Ax-son menar också att det inte fanns några uppgifter om att fartygen skulle passera, och att den svenska kustradiostation,(Segerstads fyr), som borde ha siktat fartygen först, var tyst, något som enligt Ax-son var typiskt för den låga nivån på svensk kustbevakning under kriget.Han uppger att han
    fick ändå ”Tyska örnens orden” av Hitler, för insatsen, på vilket han lät en juvelerare lät avlägsna
    hakkorset.

    Början av 1944 kom han i kontakt med svenska FRA, signalspaningsverksamheten samt C-byrån,
    H. Ternberg, den dåvarande militära underrättelsetjänsten och fick till uppgift att radiospana mot Baltikum, samt att ombesörja hemliga sjötransporter av baltiska agenter för uppdrag i de baltiska staterna, samt att på återvägen frakta över flyktingar och ledande personer, undan Röda arméns
    offensiv västerut, bör ha varit på hösten 1944. Samt sätta upp hemliga sändare för C-byrån, i på Gotland, i händelse av sovjetisk invasion.

    Men på sommaren fick han till uppdrag att kontakta den finska underrättelsetjänsten, överstarna Hallamaa, samt Paasonen, som ville erhålla ca 200 radiostationer på : 40w och 20 watt, som skulle utplaceras i Finland, på mindre gårdar etc.- vid en ev. sovjetisk djupoffensiv mot Finland.(Hur detta hänger ihop med Finlands ”vapengömmaraffär”, som avslöjades 1945, med 1.200 officerare inbland-ade, för att underhålla vapen/materiel för ca 35 bataljoner,för en tänkt partisanrörelse är inte känt)

    (Det fanns generellt inget intresse i The Grand Alliance /USA/USSR/UK, att tillåta och uppmuntra
    öppna nationella motståndsrörelser efter krigsslutet 1945, även Polens Hemmarmé (AK) fick upplösas,
    och även i Sverige fanns ingen möjlighet att upprätthålla någon finsk exilorganisation, 1944/45.)
    Samtliga partisan/nationella rörelser, nedkämpades, i Polen, Baltikum, Ukraina m.m.)

    Ax-son besökte vid tre tillfällen Finland, bl.a. för att studera 2. finska partisankompaniet som sysslade med bl.a. fjärrspaning på sovjetiskt område, med sjöflygplan. Han måste då anta finsk identitet, och utge sig för att vara från Åland, och tala svenska, eftersom kompaniet var rekryterat från Åland.

    ” Förläggningen utgjordes av baracker omgärdade av dubbla nätstängsel, där på kvällen hungriga
    schäferhundar släpptes. Barackerna hade tidigare utgjort ett läger för sovjetiska krigsfångar och efter dessa fanns ” miljontals löss, stora som ettöringar”. Men Ax-son fick tidvis även bo på Hotel Torni i Helsingfors, där man inte tog till skyddsrummet vid ev. bombanfall.

    (Partisankompaniet flög ex.vis. personal mot Murmanjärnvägen, med uppdrag att skaffa upplysningar om tågtransporterna (bl.a. lend- and leasefrakter från Murmansk), intog järnvägsstationen, oskadlig-gjorde personalen, samt tog med sig stinsen och alla rapporter om vilka tågtransporter som var aktuella. När Ax-son vid ett tillfälle frågade vad patrullen gjorde om man mötte en sovjetisk soldat, under uppdrag ? Sköt man ? Neej- för mycket väsen ! Man knackar huvudet mot en sten, blev svaret.)

    Men i juli 1944, började ändå de tvingande finska förberedelserna för vapenstillestånd med Sovjet-unionen, och att komma ur kriget på axelmakternas sida. Det innebar att Ax-son fick i uppdrag att föra ett brev från marskalk Mannerheim, till Sverige, med ett mindre flygplan till Bromma. (I knäet fick Axelsson ta hand om ett finskt spädbarn, som skulle adopteras av svenska föräldrar.) Brevet skulle överlämnas till general Ehrensvärd och senare försvarsminister Sköld,Per-Albin (såg trött e.u. SA) och innehöll erbjudandet att Sverige skulle ta emot hela den finska signalspaningsorganisationen inkl. arkiv, för en summa av 500.000:- kr, (10 miljoner ca idag), alltså förberedelsen till operation Stella Polaris. Budet gick vidare till Wigforss på finansen.

    När Stella Polaris förverkligades i september 1944, blev Ax-son den som fick vara svensk kontakt-man, när de tre båtarna anlände till Härnösand, med 700 ur den finska personalen, m.fl. Men tullchefen vid Ångermanälven krävde att få förtulla fartygen, och gav sig inte trots att Ax-son kontaktade generaldirektören på Skeppsbron i Stockholm, Wohlin. Varför Ax-son anvisade fartygen att gå upp till ett militärt område vid älven, Gustafsvik, som tullverket ej hade tillgång till.(Skillnad på m/s Estonia, nästan exakt 50 år senare, 1994. SVT.) Allt material skeppades senare med Svea-rederiet till Stock- holm, Stadsgården f.v.b. hotel Aston vid Mariatorget, för bearbetning.The rest is history.

    Ax-son fick även på hösten, av H. Ternberg, uppdraget att ta sig till finska Rovaniemi för att följa den
    tyska arméns uttåg från norra Finland,som bl.a. innebar att den finska armén tvingades att militärt bekämpa tyskarna på finskt område. (enligt vapenstilleståndsavtalet med de allierade) (medtagandes 10.000tals sovjetiska krigsfångar som sattes i arbete vid bl.a. den s.k. Lyngenställningen/Skibotn i Norge, där hundratals sovjetfångar arbetades/ svältes ihjäl, hösten 1944/45 i befästningsarbete, refererad norska Arbeiderbladet 9 juni 1945, som ” ”Kvitleiren”, ” Norges Katyn” som hänvisar till svenska Dagens nyheter)

    Guillou´s Hamilton,Stellan Skarsgård, släng dig i backen – när Stig Axelsson´s, Halamaa, Stella Polaris intar scenen, med: Rätt att se Rött ! (Apropå mineringar var e.u. även minsänkningen av svenska ubåten Ulven 1943, (33 omkomna) förmodligen orsakad av ”olaglig” tysk minering på svenskt territorialvatten.) Finland fick i uppdrag de allierade att rensa Finska viken från minor,1944 som upppgick till ca +60.000, ett arbete som tog fem(5) år, med en brokig skara av 200 minsökarfartyg, där 28 personer omkom, så först 1948 slutade kriget för Finland. Kontrollsvepningar utfördes även 1949-50.Man oskadliggjorde 9.276 minor och svephinder.

    En resa i svensk-finsk-tyska historiska ” farvatten” , som väl har anknytning till ämnet, men som har varit relativt okänt och inte har satts i nödvändigt samband.Båda ref. böckerna P-O Ekman Sjöfront, (finsk) samt Axelssons memoar : Från Vaggeryd till Biscaya (1996) är klart läsvärda)

    Utkast

    BlueGrass Skin v2.1.2816

  24. HIROSHI OSHIMA : den extraordinäre envoyén.

    Hirosho Oshima … japanske generalen och diplo-maten som på eget initiativ skapade Antikomint-ernpakten med Hitler, 1936, samt bidrog till Trip-pelalliansen -Berlin -Rom- Tokyo, 1940.

    Namnet leder osökt in tankarna på en av de två hittills, kärnvapenbombade (nuked) städerna i världen, kanske ledde även själva diplomataktivi- teten, fram till detta – 1945.
    ———————————————————
    Det finns tydligen inte mycket skrivet om Japans roll i Europa under kriget, som visats här tidigare även, med utdrag ur Y. Onoderas memoar om hennes och maken Makato Onoderas arbete som Japans militärattaché i Baltikum och (fr. 1940-45) i Sverige. Ett allmänt/förlagsintresse saknas även för denna verksamhet, kan bero på en svensk/ euro/centrisk/ världsbild, men å andra sidan är det lika långt mellan Stockholm och Tokyo, som viceversa.

    Japanerna i sin region, agerade både grymma imperialister, men representerade även ett ”mot- stånd till ” den vite mannens ”, dominans. Bl.a. till Storbritanniens och Frankrikes kolonialimp-erier i Asien, som var mycket omfattande, Indien, Sydostasien, Indonesien m.m. Områden som kom att hamna mellan de ”allierades” militära intressen i Europa – och Japans brutala ockup-ationer,(inkl. Korea 1911) som dessa kolonial- makter även delvis kollaborerade med under kriget, Frankrike /Japan i Vietnam ex.vis, – för att ytterligare komplicera situationen.

    Komintern fördröjde de nationella revolutionerna i Indien, Vietnam. Stalin avrådde från både revo-lution i Kina,(1949) Jugoslavien (1945) och Spa-nien (1936), revolution var enbart en nödvän-dighet för Ryssland, och upplöste faktiskt även Komintern(!) 1943, för att inte oroa sina västall-ierade.

    Men Japan spelade ändå en viktig roll i den euro-peiska politiken, genom dels sin seger över Tsar-ryssland 1905, som bl.a. utlöste den första ryska revolutionen, sin ockupation av Manchuko i Kina 1931,och därmed militärt hot mot Sovjetunionen i öster. Slutet av 1930talet kom med flera avgör- ande sovjet-japanska militära drabbningar, men även en nonaggressionspakt med Stalin i april 1941.

    Japan kom då att rikta sin expansion söderut, mot de de brittiska och franska besittningarna. Men ej att förglömma attacken mot Pearl Harbour den 7 december, 1941 som definitivt drog in USA i kriget, (men Hawaii ligger ju ändå ca 400 mil från den amerikanska kusten.) USA tvångsintern-erade snabbt ca 110.000 japaner i landet inom stora lägersystem, med långt mindre brutalitet som ex.vis Stalin, kunde använda för deportera mindre nationer. Å andra sidan framstod den ryska nationaliteten som den mest pålitliga i för- svaret av Sovjetunionen 1941-45.(E.Hobwsbaum)

    Japan ja, men hur kommer Finland in i detta ? En lindrig hypotes. . . förmodligen hade Japan ett stort intresse av att utbyta /köpa finska hemliga underrättelser, 1939-44, effektiv finsk signal- spaning kring Röda arméns allmänna status, styrkor, materiel, koder – som det faktiskt senare har bekräftats i litteraturen.

    Just därför att om Japan nog – inte – avsåg att delta i (som Finland) eller underlätta (som Sver-ige) det tyska storanfallet i juni 1941 på Ryss-land, så åtminstone ha en informationsberedskap inför framtida väpnad konflikt med Sovjetuni-onen. (Minns att Polen och Japan hade under- rättelseutbyte (även personal) före 1939, med ett särskilt japanskt kontor i Warzawa, polska kryp-törer i japanska Kwantung-armén, kanske med Finland – som fullbordar en möjlig informa- tionstriangel ?)

    Frågan kan ju ställas – om inte det kan ha funnits ett finskt utbyte och behov av information om den sovjetiska krigsmakten, från japanska källor, redan utifrån de japanska striderna med Röda armén , 1938, och i augusti 1939, med stora insatser av infanteri, flyg, som ledde till ett japanskt militärt bakslag (ej avvärjningsseger) med ca 18.000 man i förluster. Kopplingen mellan detta, och Stalins infall i Finland den följande 30 november kan ha haft vissa samband, utifrån hotbilder, möjligheter och militär sovjetisk ”självbild”, som ej noterats speciellt här i väst.

    (Fast nu var väl inte utbytet mindre mellan Fin-land och Sverige, än mellan Antikominternstater-na Finland (1941) och Japan. Detta inlägg intro-ducerar något om den japanske diplomat, och militärattaché, Hiroshi Oshima, som faktiskt är den främste inspiratören och skaparen av – Anti-kominternpakten 1936, mellan Tyskland och Japan.

    Konflikten,slutstriden mellan Sovjetunionen och Japan, kom också – i maj/augusti 1945 transport-erades ca 700.000/bef.700.000 man ur Röda armén till fronten mot Manchuriet/Kina, direkt från Berlins ruiner, i princip, enligt de avtal som träffats av de allierade i Jalta – och inom 10 dagar 18.8, var den japanska Kwantungarmén utslagen. Straxt efter att USA fällde sina två (2) kärn-vapen, mot japanska städer och civilbefolk-ning, men det fanns sen inte en tredje a-bomb.

    Men den tredje nobelprismottagaren inom kemi, i år 2008, Shimomura, hade e.u. 10.12 (SVT1) blivit vittne till en av kärnvapenexplosionerna i början augusti 1945, såg planet ”Enola Gay” på väg mot sitt mål, såg ljusblixten och svampmol- net, när 10.000tals civila japaner ”förintades” inom sekunder, i en av de två städer som sär-skilts ”sparats” i USA:s bombflygsoffensiv, en-kom för atombombsfällningen. Kemipristagaren blev dock ”bara” förhindrad att fullfölja sina studier – (av epokgörande grundforskning kring fluoroscerande ämnen från 20.000 maneter, som förmår att tydliggöra människans inre biologi.)

    Genom sin krigsförklaring och militära insats kunde Sovjetunionen göra anspråk på de till Japan avträdda områdena från 1905, Sachalin, Kurilerna. Men framförallt besparades USA den förmodligen oerhört kostsamma uppgiften att invadera Japan och det kinesiska fastlandet, åratals av strider med kanske otagbara miljon-förluster för G.I´s.( Minns Korea-kriget).

    Japans kapitulation anses ha grundlagts av det sovjetiska ”blixtkriget” i augusti 1945, men kärn- vapenblixtarna över Japan erbjöd den tradition-ella möjligheten att ” rädda ansiktet ” för kejs-aren och den japanska politiska och militära ledningen, och gav väl Stalin en tankeställare – samt den kommande nukleära terrorbalansen in i vår tid.
    ———————————————————
    Under andra världskriget fäste både tyskarna och amerikanarna stor vikt vid den japanske amb-assadören i Tyskland, Hiroshi Oshima. Själve Josef Goebbels, Reichsministerium für Volks-aufklärung und Propaganda skrev i sin dagbok i april 1942, efter en en resa som Oshima gjort till krigförande axelsatelliterna Rumänien och Ung-ern: ” Oshima talar extremt vältaligt om axel-makt- ernas politik. Han uppträder mycket skick- ligt och taktfullt. Han försöker inte dölja att han är pro-tysk. . . Oshima är verkligen en av de mest framgångsrika kämparna för axelpolitiken. Ett monument borde senare resas till hans ära i Tyskland.”

    Ca två år senare , 1944 skrev general George C. Marshall,(Marshallhjälpen) då USA:s arméstabs-chef, i ett brev den 25 september: ” Vår främsta källa till information om Hitlers avsikter i Europa erhålls från baron Oshima´s rapporter från Berlin om sina ingående samtal med Hitler och andra officiella företrädare,till den japanska reger-ingen. ”

    Oshimas rapporter uppfångades av ” MAGIC” – – – kod för hemlig amerikansk avlyssning och dechiffrering av meddelanden som utväxlades mellan japanska UD och Japans diplomatiska personal.1978 avhemligades ”Magic”, av N.S.A. Goebbels entusiasm för Oshima överträffades endast av de allierades genom ” Magics” avslöjande av Hitler. ( E.u. hemlighöll USA att man kunde uppfånga och tolka den japanska informationen, innan t.o.m. Japans anfall på Pearl Harbour 1941, koden var intakt även 1944)

    Även med hänsyn till omskrivningar återgavs sidor av Hitler som , som inte enbart utgick från tyska dokument. Tack vare Oshimas och Hitlers ömsesidiga, personliga tillit och gemensamma intressen, som byggts upp under många år, svarade Hitler ofta uppriktigt och övergripande på Oshimas ingående frågor. Men varför släppte Hitlers stab fram just Oshima i NSDAP-cirklarna, 1934/1935 men knappast noterade övriga funk- tionärer – på den japanska Berlin-ambassaden ?

    Bevisligen stödde Oshima den tyska militarismen och nazismen redan vid sin ankomst 1934, till Berlin som japansk militärattaché. Hans verk-samhet och initiativ sub rosa underströk hans betydelse i de tysk-japanska relationerna. Mötena med viktiga NSDAP-funktionärer blev vanligare och med allt mer prominenta personer. Oshima var exceptionell, och han utsågs till Japans sän- debud 1938, när den japanska militären upp-nådde större inflytande i regeringen. Även om många japanska arméofficerare beundrade den tyska militären, så stod Oshima för en extrem militär ståndpunkt, och han förblindades av Hitlers och Tredje rikets militära styrkor.

    Flera västländers diplomater avstod från inbjudan till NSDAP:s Nürnbergmöte i september 1933, även Japan avstod, men deltog följande år. Både Tyskland och Japan begärde snart utträde från Nation-ernas förbund. Men tyskarna stödde med rådgivare den nationella kinesiska Chiang kai-Sheks Kuomintagarmé, ingen oviktig fråga för Japan, men länderna kom ändå att närma sig varann på flera områden. Oshima blev general- major i mars 1935.Redan 1922 var Oshima ass. militärattaché, i Weimarrepubliken.,och hade redan deltagit i den japanska interventionen i Sibirien 1918-21 mot bolsjevikerna, (i samverkan med västmakterna) då fadern var krigsminister.

    Redan våren 1935 möttes Ribbentrop och Osh-ima, båda med liknande personliga attityder, och resonerade kring Oshimas förslag om någon form av japansk/tysk allians på antikommunistisk grund mot Kommunistiska internationalen. På hösten tog Hitler emot både Oshima och Ribben- trop för att diskutera en ” no-aid-pakt, att om Japan eller Tyskland kom i krig med SSSR, så skulle ingen av dem agera till Rysslands fördel.” Hitler blev intresserad och yttrade att : ”Tysk- lands avsikt var att stycka upp SSSR i ett antal mindre stater”. (Oshima)

    Och vid Kominterns senaste kongress, 20 augusti 1935 hade man påpassligt utpekat Tyskland och Japan, Italien, Polen som arketyper för det fasc-istiska hot som börjat torna upp sig.( Japan i Kina sedan 1931) Problem uppstod eftersom de japansk-polska förbindelserna var goda, men de tyskpolska var kyliga, och japanska militären bedömde att ” Poland was a pretty fair match for Germany”, och man var imponerad av Hitlers upprustning, värnplikt, ny flotta. De japanska militaristerna uppskattade högt även Oshimas förmåga att inleda samtal – och kontakter som ledde fram till själva Führern.

    Efter 20 månaders förhandling signerade Japan och Tyskland Antikominternpakten den 25 nov-ember 1936 i Berlin, av Japans sändebud Kint-omo Mushakoji och tyske utrikesministern, Rib-bentrop.Men det japanske sändebudet i hölls i princip utanför och desavouerad under förhand- lingarna, som sköttes av Oshima, vilket väl visar även på förekomsten av motsättningar, fraktioner inom den japanska militären och statsapparaten, men pakten välkomnades varmt i mycket breda kretsar inom nationen och etablissemanget.

    (Även ett stort uppror utbröt i den 26 februari 1936, I Japan 1.500 ultranationalister, yngre armeofficerare, inkl. mordpatruller, deltog,
    mördade inspektören för militärutbildningen, finansminister. Takahamakoto Saito, lord keeper of privy seal. Premiärminister. Keisuke Okado äldste statsmannen, samt prins Kommochi Saionji, undkom knappt mördarna.103 domar utfärdades, inkl. dödsstraff.)

    Där fanns ett öppet dokument, men även en hemlig del, som handlade om militära frågor. Pakten riktades mot Komintern,(Kommunistiska Internationalen) som Moskva påstods vara en från det sovjetiska kommunistiska partiet (SUKP) b fristående organisation, allt detta för att vare sig Ribbentrop eller Oshima ville komplicera förhållandet, till Sovjetunionen i onödan.

    Vilken reaktion skulle västs kolonialmakter Stor-britannien och Frankrike, i Sydostasien uppvisa, inför det japanska steget mot Europa ? Inbördes- kriget i Spanien som utbröt på sommaren 1936 gav Hitler och Mussolini anledning att ge stöd till den spanska militarismen och general Francos falangister, allt som även uppskattades i Japan.

    En tysk representant F. W. Hack, sändes till Tokyo av Ribbentrop i början av 1936, för att sondera och arbeta inför pakten affärsbekanta och mötte många höga japanska officerare samt ledningen för företag som Mitsui och Mitsubishi (flygindustri bl.a.). Hack arbetade med Richard Sorge, kommunist och sovjetisk agent ,men bortom alla misstankar, som fick Hacks och tyske militärattachén generalmajor Eugen Otts förtroende, och genom en nära vänskap till Ott, fick Sorge tillgång till militärattachéns välfyllda akter. Hack yttrade förmodligen till Sorge och Ott, om Oshimas roll i förberedelsen för pakten. (Sorge anses som den som slutligen övertygade Stalin om att ett japanskt anfall i december 1941 inte var troligt. Sorge greps innan krigsslutet och avrättades i Japan)

    Därmed höll den sovjetiska underrättelseorgan- isationen i Japan, Moskva informerad om utveck- lingen av förhandlingarna. I skiftet 1935,/1936, börjde den sovjetiska pressen att ge information om Oshima-Ribbentropförhandlingarna, för att om möjligt stoppa förhandlingarna.Oshima beskrevs som ”en av dessa japanska fanatiker, som döl-jer för sitt eget folk och press, de kusliga planer de tänker ut mot SSSR. (Izvestija). Oshima kom i fokus i Moskvas fördömanden av pakten.

    Efter Antikominternpakten kulminerade närm-andet till Tredje riket med att tremaktsalliansen med Italien undertecknades 1940. Mussolini kom med i Antikomintern 6 november 1937, som lade grunden för axeln – Berlin- Rom Tokyo. I februari 1939 blev Manchuko och Ungern medlemmar, (Franco)Spanien någon tid senare, Nyordningen av världen var förberedd. I maj kom Stålpakten mellan Italien och Tyskland.

    Oshima var väl sedd gäst hos Abwehrchefen ad-miral Canaris, och Wilhelm Keitel, kommande Wehrmachts befälhavare (OKW), men inga noter-ingar om deras samtal har återfunnits. Även nära kontakter med Reichsführer Himmler förekom, något som Oshima efter kriget ville tona ner. (International tribunal for the Far East)

    Toshio Shiratori, förre japanske ministern i Stockholm, hjälpte vid ett tillfälle Oshima under förhandlingarna inför Antikominternpakten, och ledde fraktionen som sökte att förbinda Japans utrikespolitik med de europeiska fascistregim-erna. Shiratori-gruppen bestod av ca 50 unga japanska UD-anställda, och 1938 samverkade man för att utse Oshima till japanskt sändebud i Tyskland.

    Vid samma tidpunkt utsåg dessa Shiratori till japanskt sändebud i Rom, och Oshima och Shir-atori kunde nu samverka för att skapa en militär trippelpakt, men den japanska utrikespolitikens integritet blev eroderad av Shiratorigruppen i Rom samt Oshimas militära stödgrupp i Berlin. Men Oshimas beteende framtill Hítler invaderade Polen väckte dock frågor inom de högsta led- ande kretsarna inom Japan.

    1938 möter italienske utrikesministern Ciano, Oshima . I sin dagbok 15/12 i samband med förhandlingarna för tremaktspakt noterar Ciano: ” När han började tala förstår jag varför Ribben- trop är så mån om honom. De är lika i sina för-enklade uppfattningar om frågorna, önsketänk- are frestas jag att säja. Han angrep Ryssland, och sa att Japan avsåg att stycka upp Ryssland i så många småstater att hämnd inte skulle vara meningsfullt, men löjligt. Japan skulle eliminera brittiska intressen i Kina och Stilla havet i allmän- het. Han kastade ett kusligt ljus över britternas ställning i Indien. ”

    Hitler trodde att Japans militära närvaro i Manch-uko, skulle verka avskräckande om Sovjetuni- onen ville blanda sig i ett polsk-tyskt krig. Men pakten med Stalin 23/8 1939 tjänade som bätttre alternativ, men nonaggressionspakten kom att uppröra många i japanska regeringen som ansåg att den bröt mot det hemliga tillägget till Antikom- internpakten.Regeringen avgick 28/8. Men den långa raden av tyska segrar tenderade ändå att stärka pro-axelkrafterna i Japan. Nye utrikes- ministern Yousuke Matsuoka och och inte Oshima blev chefarkitekt för trippelalliansen, Berlin-Rom -Tokyo signerad den 27/9 1940.

    Men Oshima blev oerhört besviken på tyskryska pakten. Sovjetunionen skulle få möjlighet att slå Japan i öst. Japanska regeringen beordrade Osh-ima att avge en protestnot, 25/8. som han för-dröjde till i mitten av september. Oshima till- bakakallades den 29/10 -39. Han återvände inte förrän 17/2-41, och kvarstannade till tyska sammanbrottet 1945, blev sen chef för Japans diplomatiska- samt underrättelseverksamhet i Europa.Han lämnade Berlin 8 april , tog sig till BadGastein, där U.S. Army grep honom och 130 andra japaner och bl.a. tyske ekonomiministern, riksbankschefen, Walter Funk. Oshima flögs i juni till Salzburg ,sen Le Havre 4 juli. Med amer- ikansk trupptransport till till New York 11/7 för internering. Fängslades 16/12 1945 i Sugamo- fängelset, Rättegång inför Allierad militärtribunal Fjärran Östern, ”övergripande konspiration”, 1946-48, domslut, livstid. Frisläppt 1955 och 1958 benådad. Avled den 6/6 1975, 89 år gammal.

  25. Doc. Werner Schmidt i en bok från 2004 ca
    skriver som så, vad som kan tolkas om ett stöd för Henrik Arnstad i sitt predikament :

    ” Den svenska akademiska forskningen, mörk-lägger när man vid analysen av relationen mellan det fascistiska Tyskland och Sverige, helt kon-centrerar sig på själva kriget.

    Har man valt detta bekväma perspektiv kan man syssla med mer eller mindre sofistikerade lindan-ser,mellan eftergift och anpassning, när allt hand- lande – ändå kan urskuldas med fascismens da-moklessvärd, som under kriget påstås ha svävat över de ansvarigas tyngda huvuden.

    Men den clausewitzka sanningen gäller en smula modifierad även här, de olika krafternas ager-ande under kriget, var bara en fortsättning, viss-erligen under förändrade omständigheter – av handlandet under förkrigstiden, 1939 ett katastro-falt snitt, men ändå måste hela perioden förstås i ett sammanhang. ”

  26. ”Frågan kan ju ställas – om inte det kan ha funnits ett finskt utbyte och behov av information om den sovjetiska krigsmakten, från japanska källor, redan utifrån de japanska striderna med Röda armén , 1938, och i augusti 1939…”

    Finska armen hade täta kontakter med japanerna redan i 1920-talet och sammanarbetet intesifierades i 1930-talet. Före vinterkriget japanerna levererade till Finland t.ex. en tämligen bra estimat av sovjetiska styrkor som var mobiliserade mot Finland. 1940-41 finnarna och japanerna bytte en massa sovjetisk kodad radiotrafik med varann. Till finnarnas stor förvåning kunde man läsa röda armens taktisk radiotarfik mycket lätt när fortsättningeskriget började . Ryssarna hade nämligen flyttat sin kod från fjärran östern till väst och finnarna hade haft gott om tid att bekanta sig med koden på basis av den japanska materialen. Enligt vissa rykten kunde finnarna ge tyskarna position av ”varje sovjetisk division väst om Ural” när Operation Barbarossa började men vet ej om detta stämmer eller inte.

    Mvh,

    Jari

  27. Ja, det stämmer även e.u. i ett arbete av Jukka Mäkelä. Vid krigsutbrottet 41´ fick Finland direkt av tyskarna i utbyte mot annat ,info. telegr., av tyskarna som sänts av sovjetiska styrkor i Bal-tikum och uppfångats av Abwehr.

    Materialet verkade bekant, man undersökte sak-en och fann att koden redan var krypterad. Sommaren 1940 hade Finland, fått som utbyte en meterhög bunt blanketter av japanska underrätt-elsetjänsten, femsiffriga kodgrupper. Japan hade snappat upp dessa i sovjetisk radiotrafik mellan Vladivostok och Chabarovsk.

    Trots 800 mil bort, ville finnarna lösa koden, gen-om en mj. Palko. Efter ett halvår gick och i skiftet 1941 kunde man se att samma kod användes i Östersjöområdet. När det finska anfallet i Unt. Barb. kom i juli, kunde man lösa 70 % av kod-erna. Men en ny kod delades snart ut till de sov-jetiska förbanden, där man bl.a. använde s.k. dubbel överchiffrering, i den verksamhet som väl förstås aldrig upphör kring dessa frågor.

  28. Om ett ganska okänt, undanskymt svenskt freds-initiativ på japanskt uppdrag hösten 1944, men även ett kanske okänt bidrag till Henrik Arnstads, ”Güntheriana”, som något bekräftar Arnstads av Karl Molin/Personhist. tidskr., ifrågasatta – teser om Günthers arbetssätt på UD:

    BAGGE KÔSAKO. (Bagges move/ drag) (ur skri-ftl. källa.)
    ————————————————–
    Widar Bagge 1886-1970.
    ————————————————–
    Var svenskt sändebud (även doyen) i Japan 1937 -1945. Tidigare stationerad bl.a. i Helsingfors 1921-22, London, Rom,Tokyo, Shanghai, Warz-awa, Paris i kortare perioder.

    Bagge deltog i de japanska fredssonderingarna på hösten 1944, genom att han kontaktades av Suzuki Bunshiro, journalist på stora tidningen Ashai Shimbun. Bagge hade introducerats till denne genom Mushakoij Kintomo, tidigare Jap-ans ambassadör i Sverige,(och Tyskland där han som sagt undertecknade Antikominternpakten med Ribbentrop, i november 1936, som förhand-lats fram av mil.att. Hiroshi Oshima.)

    Initiativet skulle ha kommit från prins Fumimaro Konoe, premiärminister, 1937-39, 1940-41), Bagge rapporterade följande till svenska UD den 19 september 1944 :

    1. Fredsdiskussioner pågår i inflytelserika kretsar.

    2. Fred med Storbritannien, lättare än USA, Japan avsåg att återlämna de brittiska koloni-erna, som de ockuperat, samt erkänna Storbrit-anniens roll i Stilla havet.

    3. Även Manchukuo (Manchuriet- Kina ) skulle återlämnas, allt detta genom svenska kontakter.

    4. Detta är allvarligt menade förslag, från absolut initierade. Informera brittiske sändebudet i Sverige.

    I ett telegram till UD, har två anteckningar till-kommit med penna, ” gula skåpet”, ” Mallet told by Günther ”. Gula skåpet var ett speciellt kassa-skåp för känsliga dokument. Utrikesminister Gün-ther tog kontakt med brittiske ambassadören i Stockholm, Victor Mallet, personligen.
    ———————————————————
    Men Günther ignorerade Bagges förslag att den brittiske ministern, bara skulle informeras om den andra(nr 2) punkten i telegrammet (endast fred med Storbritannien) – och gav Mallet en redovis-ning av – hela (!) telegrammet.

    Mallet rapporterade genast till brittiska UD , For-eign Office (FO), om Günthers information, och att svenske tokyosändebudets, (Bagge) uppfatt-ning var att det inte rådde tvivel om att försöket var att betrakta som seriöst.

    Bagge skrev: ” Informera den brittiske ambassa-dören bara om punkt 2, om du finner det lämp-ligt.” Andra delar är endast för din personliga – hemliga information. Kräver att du till mig under-ställer (submit) din åsikt, primavista =(vid första
    påseendet) ”
    ———————————————————
    Foreign office accepterade och meddelade att även USA skulle informeras. 24 september blev brittiska ambassadören, Lord Halifax instruerad av brittiska UD, att informera USA:s utrikesmin-ister Cordell Hull om den japanska fredstrevaren. Hull ”höll” med, ett brittiskt förslag, att svenska UD skulle meddelas, att(!) de allierade – inte var inställda på att besvara ” indirekta” japanska närmanden.

    Prins Konoye, nära släkting till kejsaren och f.d. premiärminister sökte möjlighet att hitta en möj-lighet att finna en neutral mediator, för fred. Suz-uki hade kontaktat Bagge, för att Sverige skulle föreslå fred på sitt eget initiativ, som ett neutralt lands initiativ.

    Konoee visste inget om detta, Suzuki nämnde bara Konoes namn för att väcka Bagges upp-märksamhet och ge tyngd, som Suzuki medgav efteråt, trots att han meddelade Konoe efteråt.

    Bagge telegraferade 27/9 till Sthlm, med med-delandet att ” att även (japanske) utrikesmin-istern sades att överväga fredstrevare”, i spec-ialkod som användes vid särskilt känsliga frågor.

    När brittiske ambassadören mötte kabinettsek-reterare Erik Boheman 30/9 fick man veta om Bagges telegram. av den 27:e. Mallet informer-ade Erik Bohéman om Washingtons/ Londons inställning – att(!) inte svara på indirekta närm-anden.

    Bohéman sa till Mallet, att UD, skulle informera Bagge att den svenska regeringen visste av er-farenhet att Storbritannien aldrig besvarade indirekta närmanden, så Sverige hade aldrig vid-arebefordrat telegrammet.

    Detta var huvudinnehållet i ett kodat telegarm som Bohéman sände Bagge samma dag, men innebar att Bagge hölls oinformerad(!) om hur UD egentligen hanterat hans vitala information. Bo-hémans telegram var den första reaktionen från UD till Bagge.

    Det känsliga innehållet i telegrammet framgår av att det förvarades i samma – ”gula skåpet” , som Bagges av 19/9 , vilket ansågs av Bohéman som synnerligen intressant, och Bagge vidhölls att hålla kontakt. Samtidigt fick han läsa ministerns svar, där han fick veta att svenska regeringen hade beslutat att inte – förmedla informationen till Foreign office,som föreslaget var.

    (Vid ett samtal som förf. höll med amb. Gunnar Jarring (1994), så var Bagge e.u. besviken på UD som inte tagit hans förslag på tillräckligt allvar.) För att förbereda vidare utveckling i frågan bad Bagge att visa litteratur och officiella rapporter i USA, som behandlade Japan, skulle sändas till honom.

    Från telegram till Bagge till UD under de komm-ande månaderna, framgår att han personligen mötte både Japans utrikesminister och bitr. utrik-esministern . Naturligt eftersom han var doyén (äldst i tjänst), men även bevis på hans utmärkta kontakter med Japans politiska ledarskap.

    Sverige hade accepterat att representera Japan i flera länder och i ett telegram 12/12-44 noterade Bagge till UD, att Japan var djupt tacksam för Sveriges agerande på Japans vägnar.

    I ett annat kodat telegram senare samma dag, vilka som låg bakom närmandet som rapporteras i 19/9-tele-grammet. ” Personer som refereras i mitt chiffer 365 punkt 1, avgick som premiärmin-ister för två månader före kriget.” Bagge accept-erade att hålla kontakten med denna person.

    Givetvis även om det var extremt känsligt och riskabelt för de berörda. På telegrammet som finns i Riksarkivet, är skrivet med penna ” detta är prins Konoe, som avgick den 16/10 1941″ . Andra anteckningar visar på att Bagges informa-tion betraktats så vital, att den framförts till Günther.

    På våren 1945 återvände Bagge till Tokyo för att återuppta ett förordnande. I februari 1945 mötte han Sakaya Tadashi, en japansk diplomat, som han känt sedan 1920talet.

    Tidigt 1945, återvände Tadashi från Finland, där han varit ambassadör,sedan 1940-). I sina möten med Bagge, fann han och Bagge – att de hade i stort samma åsikt, om behovet för Japan att avsluta kriget. . .
    ———————————————————

  29. För att avsluta och göra referatet av BERT ED-STRÖMS intressanta essä: Bagge Kôsaku : i Center for Pacific Asia studies at Stockholm univ-ersity (1995), något(!) kortare och hanterbarare:
    ———————————————————

    Efter deras första möte i mars 1945, möttes de två diplomaterna Tadashi Sakaya och Widar Bagge mer än 10 ggr för att diskutera fredsutsik-ter. (Bagge vittnade även i IMTFE 1946-48.) Under tiden enligt Suzuki Bunshiro, mötte Bagge utrikesminister Shigemitsu Mamoru 31/3-45. Då godtog SM. att använda ett neutralt land för att sondera ut möjligheten till fred.

    Det sågs som sista chansen för Japan att gå in i förhandlingar. De olika mötena som Bagge hade med fredsinriktade japaner tycks ha medfört för-nyad energi att försöka öppna fredsdörren.

    I ett kodat telegram 3/4 1945, redogjorde Bagge igen för fredsförsöken.Baserad på möten och dis-kussioner i Tokyo, rapporterade han att ” ovill-korlig kapitulation” ej kom i fråga för Japan, det betydde vanära och, påtvingat – skulle leda till desperata handlingar av folket.

    Å andra sidan hade det varit troligt att långtgå-ende vilkor skulle kunna accepteras genom för-handlingar. Folk insåg att kriget inte kunde vin-nas, men trodde att det var omöjligt att besegra och ockupera Japan. Det kunde förväntas att jap-anerna skulle strida till sista man. En förändring av konstitutionen var utesluten.

    Kejsarens roll var oantastlig, men en demokrat-isering av kejsardömet,lika Storbritannien, kan-ske var möjlig. Institute of Pacific relations, hade nyligen krävt abdikation av kejserliga familjen som hade medfört obehag. En sådan akt, skulle kunna bli ett hinder för varje fredstrevare.

    Eric von Post, chef för politiska byrån vid UD, förmedlade Bagges info till Hershel V. Johnson, USA:s amb. i Stockholm den 6/4 1945. Johnson rapporterade direkt till USA:s UD. Nästa dag rapporterade HJ. att han blivit meddelad av Vilhelm Assarsson, stf. kabinettssekreterare UD, att ” Info han fått av Post, representerade stånd-punkter som uttryckts till Bagge i Tokyo, av jap-anska officiella på högsta nivå, skrev HJ. Det är UD:s åsikt att dessa åsikter avsiktligt givits till Bagge i förhoppning att de skulle komma till USA:s kännedom och UK.

    I ett telegram till HJ. den 19/4 1945 uttryckte USA:s utrikesminister Edward Stettinius jr, att den officiella amerikanska ståndpunkten om sve-nskar med japanska fredstrevare. ” Även om State department önskar att USA-legationen inte visar intresse, eller tar initiativ i frågan, därför att det kan feltolkas, som ”indicating room” för mod-ifiering av denna regerings krav på ovillkorlig kapitulation – skulle det inte vara något hinder om ref. till detta eller framtida kommunikation av denna natur, legationen på eget initiativ munt-ligen skulle uttrycka sitt tack för den svenska regeringens tillmötesgående i frågan. ”

    ———————————————————

    Enligt Bagges skrivna vittnesmål till :International -Tribune- for-the- Far- East, erfor han från Suzuki och andra att det största hindret mot fred var kravet från de allierade på en japansk ovillkorlig kapitulation. Enligt Sakayas vittnesmål, erbjöd Bagge sina tjänster, som en erkänsla för den hjälp han fått under sin 12 år i Japan, och frågade Sakaya om han trodde att Shigemitsu skulle till-åta att den svenska regeringen – sonderade fram om USA:s avsikter kring kejsarfamiljen,som mest oroade japanerna : säkerheten kring kejsarfam-iljen.

    Sakaya noterade Bagges deklaration och inform-erade omedelbart utrikesminister Shigemitsu. Enligt Sakaya blev Shigemitsu, mycket glad när han fick kännedom om Bagges kommentar, och frågade Sakaya om han kunde skriva ett PM, och sa att han ville träffa Bagge personligen.

    Bagge mötte Shigemitsu skedde 7 april 1945, två dagar efter att Koiso-regeringen hade avgått. Därför var Shigemitsu ej längre utrikesminister. I sin erinran av deras möte skrev Shigemitsu. ” att Bagge återvände till Sverige och erbjöd assis-tans, och hade sagt: ” – Jag kan inte tänka mig Japan i ruiner – som har ett så ärorikt förflutet.”

    ”Efter försiktig bedömning frågade jag honom, för att bedöma vilka fredsvillkor USA och Storbritan-nien hade i tankarna samt, att informera mig genom Okamoto, japansk ambassadör. Jag föru-tsatte endast att villkoren måste vara överens-stämmande med Japans ära. Enligt Shigemitsu, hade Bagge överenskommit att medla när han återvände till Stockholm. ”
    ——————————————————–
    Av oklara skäl väntade Bagge till den 11 april för att rapportera till UD.
    ——————————————————–
    Kodtelegram från Tokyo. Avs. 11.4 1945 kl. 11.00 // Ank. 11.4.1945 kl. 12.45.

    ”Jag har fått kontakt med min politiske vän – your 328 -och återigen diskuterat situationen och fredsproblemet. Han har även kontakt med reg-eringen och har nyligen informerat utrikesminis-tern om våra samtal. Som farvälvisit till Shigemi-tsu, har han behandlat ämnet, under ett timslångt samtal, enligt liknande linjer. Tillfrågad om min ärliga avsikt dolde jag inte att jag ansåg kriget förlorat och att fortsatt krig endast ruinerar landet och folket, utan att utgången skulle ändras. Utrik-esministern förnekade inte detta. Han betonade kejsarens önskan om fred och antydde, att han själv ville få slut på kriget, med alla nödvändiga offer.”

    ”Han uttryckte sin uppriktighet och bad mig hjälpa till för ett föslag på möjlig lösning. Han frågade om jag – skulle till Sverige – att jag skulle arbeta med (amb.) Okamoto til slutet och i fredsintres-set. En representant för Shigemitsu besökte mig idag och betonade att frågan var viktig, bråd- skande och att Okamoto hade blivit informerad om innehållet i våra samtal. Baserat på detta skulle Okamoto inom kort ta upp frågan med hans excellens. ”

    Dagen för Bagges retur till Sverige, närmade sig och han sände ett nytt telegram till Stockholm, nästa dag, nog mest för att sortera den informa-tion han mottagit innan han reste till Sverige.I detta telegram refererade han till det tidigare dagen innan – och indikerade att han nu ville presentera ” några sammanfattande intryck.”

    Detta telegram var mindre specifikt än det dagen innan, där det fanns japanska ”aktörer”. I det senare telegrammet . beskrev Bagge att åsikt-erna uttryckts, till en som beskriven ” ospecific-erad agent, man” – som kan tolkas som ” jap-anen ”, ”Japan”, ”diskussionspartner” (el. plur.), som Bagge hade haft. Tolkat bokstavligt indikerar det att fredstrevarna , var mer brett baserade, än tidigare rapport.”
    ——————————————-
    Short version:
    ——————————————-
    Japanerna ville att fredstrevarna skulle ses som en svensk idé, för att inte tolkas som japansk svaghet. Kriget mot Storbritannien, ansåg man nu som dumdristigt, när USA:s militära framgångar förvisat britterna till en andraplansroll. Bättre vill-kor – eller till sista man ! Japanerna trodde ändå att USA skulle ge förmånliga villkor, när de för-stod hur dyrt en seger måste betalas.

    Bagges telegram hade nog även UD noterat, ut-gick från början , även den 19/9-44, att Sverige skulle ta på sig en aktiv roll som fredsmäklare, men den 7/4 avgick Shigemitsu som utrikesmin-ister, och efterträddes av Togo, f.d japansk amb-assadör i Moskva. Men UD behandlade frågan på högsta nivå, och Bagge fick svaret 14/4 : Inga initiativ Sverige – betr. förslag eller information. ”
    ——————————————————–
    En förståelig svensk reaktion, ” som ej ville kompromissa med sin neutralitet”, och inför ame-rikanska framgångar , ville man inte göra något som ogillades eller gick direkt emot USA:s intres-sen.Om UD hade planer på att agera är inte känt, med det fanns ingen anledning för Sverige att ag-era som – att man gjorde gemensam sak med Japan, särskilt som Japans kommande nederlag stod klart.
    ———————————————————
    En högre UD-tjänsteman (just det, Sven Graf-ström) noterade i sin dagbok efter en middag på japanska legationen den 18/4 1945, där bara japaner och tyskar, samt några svenskar deltog att ” det var inget glatt party, trots asiatisk mat och mycket vin. ” Den ”sista måltiden” för de dödsdömda är den bästa karakteriseringen av atmosfären i vilka svaromålen i konversationen skedde som de ” sista yttrandet” innan bödeln börjar sitt arbete. Tack Gud för bridgen efter mid-dagen ! ” (Enl. Grafström 1945)

    Men Bagge fick aldrig UD:s telegram, och när han träffade japanske stockholmsministern Okamoto, Suemasa, uppgav han att ej fått någon informa-tion om fredsmedling från Tokyo. Bagge måste därför be Okamoto (17/5) att få ett besked från japanske utrikesministern. Okamoto frågade Bag-ge om han tagit upp frågan med västmakt-erna ? Bagge hade då e.u. enbart talat med USA:s amb-assadör i Stockholm, och bara berört allmänt situationen i Japan, ”från någon som vistats 10 år i Japan.”

    Togo svarade nästa dag 18/5 att : ” Han ansvar-ade inte för föregående regerings förslag, frågan måste utredas och kunde ta tid.” Okamoto med-delade Bagge 22/4 om Togos svar och Bagge besvikelse var påtaglig – svaret var ju även slutet på hans egen fredsmedling.
    ——————————————————-
    (Tillägg ur annan källa: Okamoto sände från Stockholm ett telegram till japanska UD, som mottogs 13/8 kl. 2.10. 1945, ””under det att amerikanska brandbomber regnade ner över japanska städer, men den japanska regeringen var fortsatt obeslutsam.”.

    Telegrammet innehöll uppgifter från Londonpres-sen, att USA hade beslutat att inkludera artikel 4. av ”Byrnes not”, för att bevara kejsarens posi-tion, trots stark oppostion inom både USA samt Sovjetregeringen. Telegrammet bör ha nått kej-saren.)
    ——————————————————–

    Bagge trodde att Togos tid i Moskva, spelat in – vanan vid att vända sig till Moskva. Togo gav en egen version att : ” Okamoto hade i sitt telegram sagt att ” Sverige var glad att sondera fredstrev-are hos USA-regeringen, om det formellt krävts av Japans regering”.

    Detta hade krävt stora förberedelser inom Japan för att inte utlösa en statskupp, samt extremt svårt redan då – att ha diplomatiska kontakter med utlandet, då militären inte ville höra, ens antydningar om ovillkorlig kapitulation, och även regeringsmedlemmarna skulle ha utsatts för risk att fängslas – som faktiskt skedde med 100tals personer som uttryckt anti-krigsståndpunkter.

    Men när kriget övergick i katastrof för Japan före-kom det ändå fredsförsök i det tysta. Men Bagges fredsansträngningar, skiljde sig på en viktig punkt från de övrigas – det enda som en japansk reg-eringsmedlem tog del i. Togo hade faktiskt ändå bekräftat till (f.d. utrikesmin.)Shigemitsu, att han stödde Bagges uppdrag – men Togo var ändå den som till slut ändå, lät saken bero. En japansk hist-oriker menar även att Bagges uppdrag skiljde sig från de jap. inrikes fredssignalerna – genom sin större realism och praktiska möjlighet.
    ——————————————————
    Enligt USA:s utrikesminister Dean Acheson hade USA inte fått något fredsförslag från Japan offici-ellt före den 10/8 1945. Det finns inga uppgifter om annat än vissa privata kontakter. Hursom-helst – inget kom ut av Bagges kontakter och han var i världens rampljus bara en kort tid.
    ——————————————————
    När Bagge återvände till Stockholm och erbjöds posten som svensk ambassadör i Kairo, var han allt annat än entusiastisk, enligt Östen Undén, ny-bliven svensk utrikesminister (s). Han som varit på den mest centrala delen av världsscenen, ”när Japans nationella öde avgjordes ” , som Bagge uttryckte det, till en japansk korrespondent i Sto-ckholm 1969.

    ———————————————————
    Komment.: Förre Helsingforsamb. Sakaya (1940-44), som fanns i kulisserna skulle ju ha kunnat tagit intryck av den fredsmedling som pågick under 1944, mellan det sovjetiska sändebudet Alexandra Kollontaj, Günther, Wallenberg, Paasi-kivi m.fl.i Stockholm, Saltsjöbaden som segt ledde till vapenstillestånd, 4/9 1944, mellan dåv. Sovjetunionen och Finland.
    ———————————————————
    ———————————————————
    Kort tillägg ur ett 10 år senare, mer omfattande bredare, arbete kring Japans fredssonderingar. Som bekräftar mera konkret och belagt,Edströms tes om orsaken till Bagges bakslag, och ger in-blick i maktspelet mellan Stalin och Truman, för att få Japan att kapitulera.
    ———————————————————
    Japans högsta råd, 6 personer , inom regering/-militär höll ett möte 11-14 maj 1945, och man kom fram till att en fredsöverenskommelse / medling med Moskva, (= utrikesminister Togos önskan), vore minsta gemensamma nämnaren med japanska militären – som ändå ville fortsätta kriget / ha möjlighet, mot USA.
    ——————————————————
    Men Togo, Yonai, och Umezu beordrade att alla privata kontakter som gått genom bl.a Vatikanen, Sverige(!) och Allen Dulles (OSS) i Bern genast skulle avbrytas. Där skars den tunna tråd av som då knappt förband, USA och Japan, och även till Bagge.
    ——————————————————–
    Men Stalin och Molotov hade beslutat att man skulle bryta den välvårdade nonaggressionspak-ten, med Japan, från april 1941, (men inte så svekfullt som Hitler gjort juni 1941), men att snarast förbereda för krig mot Japan, vilket de allierade senare gemensamt beslöt i Potsdam 17/7-2/8, 1945.

    Stalin ville därför vilseleda japanerna så att kriget mot Japan inte skulle hinna avbrytas, innan de sovjetiska trupperna var grupperade för anfall, början av augusti.En fråga som även hölls hemlig för sovjetiske japandiplomaten Adam Malik.

    Då president Roosevelt avled i april tillträdde Har-ry S. Truman, som var mycket oerfaren, och
    t.o.m.l ät pågående lend-and-lease-leveranser till sovjetiska hamnar avbrytas omedelbart, på öpp-en sjö.

    Men Truman satt också och väntade nervöst på att projekt Manhattan (S1), atombomberna, sku-lle kunna färdigställas – både för att helst besegra Japan, men även att ge ett ”kärnfullt” budskap till Moskva, och Röda armén som i sin tur ville slå ut Kwantung-armén, samt återta de förlorade om-rådena till Japan – av 1905, (motiverat från säk-erhetsskäl) samtidigt som USA var i klart (enligt förf.) behov av ett sovjetiskt krigsinträde – som han hävdar spelade en större roll än atombomb-ningarna – för att få Japan att kapitulera….

    Bil: 1
    ——————————————————–
    (Enl. egna tyska korta noteringar om de deltag-ande japanska diplomaterna på ett japanskt möte för sina legationschefer i Europa, 11 november 1942. Som återfinns i Tyska ”Riksarkivet”,(då i Bonn). Pol. Arch. Japan Bd. 13.
    ——————————————————–
    Närvarande vid mötet var : Ref. L.R. Braun,, samt WHA dr. Stobbe:
    ——————————————————–
    Tadashi. Sakaya : f. 1887, var sändebud i Hels-ingfors, sedan november 1940. 1928 till japanska UD. 1933 -39, 2:e och 1:e legationssekreterare I Berlin.Tyska örnens orden 1.stlk.,november ´ 37. ” Sakaya har sedan sin återkomst till Tokyo, nära bekantskap,med legationsmedlemmarna och äv-en under den anglo-saxiskt orienterade utrikes-minister Nomura och Arita inte gjort någon hem-lighet av sin protyska hållning. I samband med Ylle- och Pälsinsamlingen överlämnade han i vin-tras till tyska sändebudet i Helsingfors (v.Blücher) spontant sina egna pälsar.”) Han talar flytande tyska.” (Pol. arch. BRD-Bonn. Japan. Bd. 13.)
    ——————————————————–
    1. Zembei Horikiri, (Berlin 42-) utb. Harward/Cambridge. bitr. till amb. H.Oshima med näringslivsfrågor.
    ——————————————————–
    2. Sho, Kurihara (Ankara 40-) Bek. med Hiratori och Oshima. Anhängare av axeln.
    ——————————————————–
    3. Yakichiro Sum (Madrid, 40-)
    ——————————————————–
    4. Takanobu Mitani :(Vichy-Frankrike,42-) 1939, Tyska örnens orden (stjärna).
    ——————————————————–
    5. Ken Harada :(Vatikanstaten),(42-) tidigare i NF, Geneve 1919-37, givit tyska NF-delegationen värdefull inform..
    ——————————————————–
    6. Kiyoshi Tsutsui : (Bukarest, 40-) NF, Helsing-fors, 1935, utnämning till Manchuoko-UD, senare Paris, protysk inst.
    ——————————————————–
    7. Toshitaka Okubo : (Budapest,41-), deltog i tremaktsvatalet. 1938, Tyska örnens orden (stjärna)
    ——————————————————–
    8. Akira Yamaji,: (Sofia, 41-), Wash., Berlin,
    Wien,medv. till Antikominternapakten, vän till Oshima, protysk inst., mycket aktiv, (men press-att.:s panslavist. inst.= negativt). Tyska örnens orden, 1 stlk. Talar flytande tyska , (samt har anställt tysk guvernant för sina barn).
    ——————————————————–
    9. Morito Morishima : (Lissabon, 42-), Berlin , New York, , anglosaxisk, inst., men tyskvän, men hans närvaro i missionchefsmötet kan ifråga-sättas.
    ——————————————————–
    10. Shunichi Kase: (Rom 42- ), Warzawa, Mos-kva, Washingt. Uppriktig axelvän, känd sedan, Berlin 1940-42). (Sen. Schweiz 1945, sen. hand-sekr. till Togo)
    ——————————————————–
    11. Tamao Sakamoto : (Bern, 42- Paris, Wash., Rom, Tokyo-jap.UD, åtföljde utrikesminister Mat-suoka på dennes Europaresa i mars 1941.Med i USA/Japan, förhandl. 41- s.å Tyska örnens ord-ens förtjänstkors med stjärna.
    ——————————————————–
    12. Jotario Koda : (Stockholm,41-) 17 år i Berlin, kulturintress., men av Oshima förordnad till Stoc-kholm. Tyska örnens orden 1.stlk. 1937. )
    ——————————————————–
    (Även Taro Tokunaga :(Bern) delt.) ( ur Pol. arch. BRD-Bonn. Japan. Bd. 13.)

    ———————————————————

  30. JAPANSK EFTERSKRIFT :
    Kapplöpningen mellan Truman och Stalin – och mellan det japanska freds-och krigspartiet, 1945.
    ——————————————————–
    Ur:
    Tsuyoshi Hasegawa i : Racing the Enemy : Stalin, Truman and the surrender of Japan.(The Belknap Press of Harward.Univ. London) (2005).
    ——————————————————
    Det var på Jalta-konferensen (februari 1945) på Krim som Big Three, beslöt att Sovjetunionen skulle bistå USA med en krigsförklaring mot Japan.

    Men, en rättelse (!) : kring mötet i Potsdam i juli/-augusti 1945 i det av Stalin ockuperade Tysk- land. Den amerikanska (Truman) och brittiska regeringen (Churchill) , utfärdade ett krav på ovillkorlig japansk kapitulation – men de avstod avsiktligt från att ge Stalin möjlighet att under- teckna avtalet. (Detta är inte så känt i debatten.)

    Därmed fick han inte sitt åstundade rättfärdiga motiv att bryta nonaggressionspakten, (1941) med Japan. Han ville då att väst skulle påverka Kina (Chiang-kai-shek) att tillåta sovjetisk trupp skulle gå in i kriget, som dock inte blev av. Sam-tidigt påskyndade den amerikanska oron för ett sovjetiskt krigsinträde – beslutet att fälla bomb-erna.
    ——————————————————–

    Komm.: (Den sovjetiske ambassadören var den ende som följde Chiang-kai-sheks regering , när han evakuerade sin huvudstad Nanking i slut-striderna med Mao-Tsetung några år senare. Denne i sin tur blev senare känd även för att öppet nonchalera att e.u. ev. USA-kärnvapen hotade Kina i Koreakriget, och ev. senare. )
    ——————————————————–

    Men den avgörande skälet för Stalin, blev i sin tur, de fällda amerikanska a-bomberna, som gav Stalin anledning att ge klartecken för inmarsch, och gå in i kriget. USA (militären) ville både ha med Stalin och samtidigt ansåg man att USA kämpat ensam mot Japan under hela kriget, och inte ville att ryssarna skulle skörda segern.
    ———————————————————
    (Komm.: Att jämföra med Sovjetunionen 1941-45, mot Tyskland, i Europa där styrkeförhåll-anden och intressen ledde till att en av ryssarna tidigt önskad (1942) andra front, kom sent i kri-get, 6 juni 1944.)
    ———————————————————
    Men i Japans kapitulation, har den snabba sov-jetiska inmarschen , 1,5 milj. man mot en 1 mil-jon japanska trupper,(10 dgr) anses ha främst påverkat fredskrafterna – att i sin tur påverka militärerna(!) – att en desperat slutstrid inte var möjlig.

    Men kärnvapnen ansågs direkt inte haft så avskräckande effekt, utan gav även japanskt trots,men påverkade det sovjetiska beslutet om inmarsch, som ju även drevs av möjliga säkerhets- och territoriella expansionsfördelar.
    ——————————————————–

    Truman hade faktiskt två a-bomber till klara – utöver de fällda Little Boy, och Fat Man – som skulle ev. fällas över två städerna, Niigata och Kokura, allt e.u. Truman , senare i en intervju.
    ——————————————————
    Detta uppger Tsuyoshi Hasegawa i : Racing the Enemy : Stalin, Truman and the surrender of Japan.(The Belknap Press of Harward.Univ. London) (2005). (prof. i historia, Cold-war-center vid Univ.California. Santa. Barbara.
    ——————————————————
    Förf. avslutar boken med kapitlet : Assessing the Roads not taken ; som enskilt behandlar och söker besvara kontrafaktiska (what if ?) frågor, en bra rekommendabel lösning av just det prob-lemet.
    ——————————————————–
    Två kapplöpningar, 1. Stalin och Trumans, vem kunde få Japan till kapitulationsavtal, och 2.
    ” racet” mellan det japanska ”freds- och krigspar-tiet” , att avsluta kriget ? och på vilka villkor ?

    Truman behövde ett japanskt nej – han gav därför inget löfte om att Japan skulle få behålla kejsardömet, mest kanske för att få tillfälle att använda atombomben, spara soldaters liv, ta hämnd för bl.a Pearl Harbour. Bomben gav flera stora möjligheter för Truman, även gentemot Stalin.

    ——————————————————-
    Om atombomber aldrig(!) fällts och Stalin inte(!) gått in i kriget – hade Japan kapitulerat före
    1 /11-45, då den amerikanska invasionen av Japan, Operation Olympic, var planerad ? ( Japan hade överskridit i augusti, USA:s första bedöm-ning: nu stod 625.000 japaner i Kyushu, mot 766.000 amerikaner. Japanska styrkor gjorde effektivt motstånd i norr, Sachalin, mot sovjetiska anfall.)
    ——————————————————–
    Japanska ledningen visste att Japan förlorade kriget. Men nederlag och kapitulation är inte syn-onymt. Kapitulation är en politisk handling, akt. Utan dubbelchocken av av a-bomber och sovjet-iskt inträde, skulle Japan aldrig accepterat kapitu-lation i augusti.

    Visst kom bomberna som en chock, och Japan hade förutsatt ett sovjetiskt inträde i kriget,men ändå blev militärens förmåga att bedöma att Japan kunde hålla Stalin utanför kriget, svårt underminerad, när Röda armén plötsligt ryckte fram.

    De såg även en större risk, nackdel med en sov-jetisk(!) expansion, bortom t.o.m, Manchuriet, Korea, Sachalin och Kurilerna. Detta gjorde att kriget skulle ha slutat innan 1 november, enbart efter ett sovjetiskt inträde, utan atombomber.
    ——————————————————–
    Skulle Japan ha kapitulerat före 1/11 bara utifrån atombombsfällningar – utan sovjetiskt inträde ?
    ——————————————————–
    De två fällda kärnvapnen skulle nog inte räckt till för att få Japan att ge upp – så länge de trodde att Moskva kunde medla. Anami´s (japan), var-ning att USA kanske hade 100 a-bomber och att nästa mål kunde bli Tokyo, påverkade inte deb-atten.

    Utan det sovjetiska inträdet i mitten av augusti, skulle USA ha ställts inför frågan om en tredje bomb, skulle fällas nångång efter den 19 /8, och en fjärde bomb i början av september.

    Det är svårt att uppskatta hur många bomber som krävts, för att få japanerna att överge sitt närmande till Moskva. Den japanska militären kunde ha argumenterat för fortsatt krig även efter en fjärde bomb.
    ———————————————————
    Kunde Japan ha motstått sju atombombsfällningar innan 1/11 -45 ? Skulle detta ha sammansvet-sat eller eroderat det japanska folkets samman-hållning att kämpa vidare ?
    ——————————————————–
    Eller skulle det ha alienerat japanerna så långt från USA -att amerikanarna inte skulle ha kunnat att genomföra en ockupation av Japan ? Skulle japanerna stärkts i möjligheten till att ”få” en sovjetisk ockupation istället ? Svåra frågor.
    ——————————————————-
    Men på basis av tillgängliga bevis – de två kärn-vapnen över Hiroshima och Nagasaki, var ej av- görande för att påverka Japan till kapitulation. Trots dessas destruktiva kraft, var de inte nog för att påverka japansk diplomati. Den sovjetiska in-vasionen avgjorde.

    Utan det hade Japan fortsatt att strida, trots ett antal fällda kärnvapen, en framgångsrik amerik-ansk invasion av de japanska hemlandet – eller tills kontinuerlig amerikansk flygbombning och flottblockad, skulle ha åsamkat dem en oförmåga att göra motstånd.

    ——————————————————–
    1. Jalta-överenskommelsen hölls dock i stort mellan Stalin och Truman, där Kurilerna utlovats till Sovjetunionen, som, senare blev anklagad för expansionism, som hindrat ryskjapanska kontak-ter, än idag.

    Stalin ansåg att Japan intervenerat och krigat med Sovjetryssland, sedan 1918, 1938/39 och även på tsarens tid. 640.000 japanska krigsfån-gar togs till Ryssland. (och sågs aldrig mer… ?)
    ——————————————————-
    2. USA anklagas av, i.m. japanerna för att ha använt ett ”grymt vapen ” i onödan, men anser själva att bomben avgjorde kriget och sparade liv, och skyller på japansk brutalitet.
    ——————————————————-
    3. Japan ser sig som ”offer”, för USA:s kärnvap-nen, och anser att Ryssland svek dem när de som mest behövde dess hjälp, ”, och vill ha till-baka ”Norra territoriet” (Kurilerna) av Ryssland, en offerposition, som av vissa betraktas som en inverterad form av nationalism.
    ——————————————————-
    4. Men japanerna ser inte sina egna möjligheter att kunnat ha avslutat kriget på ett tidigare sta-dium, vid : Berlins fall i maj 1945 / förlusten av Okinawa / Potsdamdeklarationen/ och atombom-berna/ och / det sovjetiska krigsinträdet. Det fanns möjligheter att undvika Stalins inmarsch.
    ——————————————————-
    Förf. konkl.: Både det japanska” freds- och krigspar-tiet”, samt Hirohito, kejsaren, har ett större ansvar än Truman och Stalin.
    ——————————————————-
    Komm.: Hasegawas bok om kriget mot Japan och ”fredsprocessen” ger onekligen nyttiga perspektiv på den europeiska krigsskådeplatsen, och visar även på att den allmänna kunskapen om dess (Japans) betydelse för Europas historia, är rela-tivt ytlig.

    ———————————————————

  31. DAGENS NYHETER : MARS 1946.
    ————————————————-
    ”MILITÄR MOTSTÅNDSVILJA ANNO 1940.”
    av Sven Rinman : bibliotekarie vid Kungl. biblio-teket, red. för tidskr. Ord och Bild 1940-44/ red. tidskr. Nordens Frihet
    ————————————————-
    (- – ” KVERULANT, SJÄLVPLÅGARE, OSVENSK, MOGEN FÖR ARBETSKOMPANI- – )

    ” Den senkomna kampanjen mot de högt upp-satta militärer i olika vapenslag som under kriget visade påtagliga tysksympatier har för flertalet av våra f.d. beredskapsmän inte avslöjat något nytt och överraskande, Vi hade väl alla klart för oss hur det låg till, det var bara stört omöjligt att få något sagt eller gjort utan att stämplas som kver-ulant, självplågare (den av P.A. och Günther upp- funna egendomliga formeln för ställföreträdande lidande), eller osvensk och mogen för arbets-kompani.”

    ”Men det i dessa dagar vara skäl att erinra om att det dock fanns tappra män även före El Alamein, att det just under det mörkaste skedet i Nordens och världens historia på ledande poster i det svenska försvaret stod män som till fullo uppfatt-ade vad det var fråga om och som voro beredda att handla därefter.”

    ”Våren och sommaren 1940 hade jag förmånen att tjäna fosterlandet vid ” Västra arméns stab ”…. ” (En mindre tidning utgavs)

    – – – ”Detta blad som kallades Pressfront utkom med inalles 14 nummer från den 25 april till 5 september 1940.- – – Den 4 maj kunde man trycka ett uttalande av LO, som ” att hävda de svenska intressena med yttersta medel”. Ett kärnfullt och öppenhjärtligt 1 majtal av general-major Malmberg (- Tysklands försäkringar och vänligheter taga vi med glädje emot. Men vi sätta ej mera lit till dem än de är värda! ), en maning ur Nordens Frihet av Gustav Stridsberg, Rättens Ande av G. Mascoll Silfverstolpe, högstämda anföranden av trupperna av Alf Ahlberg och Nils Ahnlund, sånt angav tonen i Pressfront.”

    – – – ” I första numret klipptes en analys av blixt-krigets väsen ur Nya Dagligt Allehanda (Fabius – Harald Wigforss): ”Det bästa försvarsmedlet är att uppträda så som den anfallande icke vill att man skall bete sig.” ett referat av Rauschnings ” Samtal med Hitler.” Punkt för punkt uppvisades hur führerns teorier tillämpats i Österrike, Tjeck-oslovakien, Danmark, Norge, Finland (av Ryss-land) och Holland, denna skildring borde vara känd för varje officer, varje ämbetsman – – – vilket som bekant inte delades av prinsen av Wied och justitieminister Westman.”- – –

    ”Tyvärr fanns det även i Västra armén, officerare som inte önskade någon spridning av denna kun-skap. Två regemenstschefer meddelade att Pressfront på grund av sin ” oneutrala ” hållning inte kunde spridas inom deras förband. De initi-erade gissar säkert deras namn ; det var över-starna Rosenblad och Åkerhielm.- – – General Thörnell framförde till stabschefen sitt synnerliga missnöje med Pressfront, som t.o.m. trycktes på ett så hårresande oneutralt tryckeri som Handels-tidningens.

    Missnöjet hade vid denna tid normala inspirat-ionskällan. Det hade från tyske militärattachén general von Uthmann, via överste Kellgren på kommandoexpeditrionen, spritt sig till överbefäl-havaren för rikets stridskrafter.”- – –

    ”Det tyska kravet på ” Gesinnungsneutralität” avslöjar sig här kort och gott som krav på idioti, ett krav som livligt understöddes och tillämpades på ledande svenskt håll.”

    ”Namnen på de tre överstarna, Kellgren, Rosen-blad och Åkerhielm, är väl kända i andra samm-anhang. Samtliga befordrades av Sköld till gen-eralmajorer.- – – (Pressfronts) korta saga blev också ett vittnesbörd om svensk militär mot-ståndsvilja i kamp både utåt och inåt.”
    SVEN RINMAN.
    ———————————————————

    Men,…
    ——————————————————
    KUNGLIGA BIBLIOTEKET: BERLIN 1937:
    ——————————————————
    Kungliga biblioteket anordnade en bokutställning i Berlin, 1937, : Schweden : Land und Volk im Buch. Ausstellung der Königlichen Bibliothek in Stockholm : unter dem Protektorat Seiner Excell-ens des Königlich Schwedischen Gesandten. (Preussische Staatsbibliothek).

    Sveriges erfarne (Rom) Berlin-sändebud Einar af Wirsén, hade samma år efterträtts av Arvid Rich-ter, som tidigare varit verksam med att samord-na de svensktyska ekonomierna- och handels-politiken. Riksbibliotekarie var Isak Collijn, som även tilldelades ett hedersmedlemskap av det Tyska bibliotekariesamfundet.
    ——————————————————
    SVEN RINMAN : KB
    ——————————————————
    Sven Rinman, dåvarande amanuens, senare 1.bibliotekarie på KB, anställd 1933, deltog i för-arbetet till utställningen 1937, och redigerade dess katalog. Om urvalet av litteratur finns inte just mycket att orda om, i förhållande till vad som sägs ha varit samtidens credo, rasbiologi, ”skall- mätning” men (nr 415). Lundborg H, Linders F.J : The racial caracters of the Swedish nation : Anthropologia Suecia MCM-XXVI, samt (nr 302). Schück, H., Sohlman, R., Alfred Nobel. Autori-sierte Ausgabe der Nobelstiftung, Leipzig 1933, och Petrelli, T.J & Lagrelius, A. Narvatroféer i statens trofésamling. Några blad vid Nordiska museets öppnande. Uppsala och Stockholm, 1907.

    (Men minns att de som blev fotograferade nakna av Lundborg på 1920talet i norra Sverige, för att illustrera rasbiologiska floskler, i ett SVT-prog-ram, (Keksi -Tornedalen) än idag, så sent som 30.12.08, förståeligt, svor ve och förb-e över dennes verksamhet.)
    ——————————————————
    ORD OCH BILD / NORDENS FRIHET:
    ——————————————————
    Rinman var 1935-36 även presskommissarie vid Dramatiska teatern, och efterträdde Karl Wåhlin som utgivare av tidskriften Ord och Bild, 1940-44,samt var därjämte även medredaktör i tid- skriften Nordens frihet, en förening med samma namn som bildades i samband med finskryska krigets utbrott 1939/40, och den tyska ockupa-tionen av Norge och Danmark i april 1940.

    ——————————————————
    ABF ?
    ——————————————————
    I Ord och Bild 1939 föreslog Rinman i en känd artikel att ABF, (arbetarrörelsens bildningsför-bund) var det ” viktigaste truppförbandet vid kulturfronten i Sverige. I dessa dagar skakas denna kultur, av väldiga urhedniska makter. – – –

    ”Men jag vet att i Sverige antisemitismen , även i dess råaste och vulgäraste form, fått en utbred-ning som man för 10 år sedan inte kunnat dröm-ma om.”) Han hade även utgivit arbeten kring Runeberg, Sven Hedin. Men Rinman lyckas även att bli tilldelad Tyska örnens orden kring 1940, som även tilldelas riksbibliotekarien Isak Collijn.

    ——————————————————–
    UD:s TYSKA HANDBOK ÖVER SVERIGE 1941 : SCHWEDEN:
    ——————————————————-
    Men 1941 utgav svenska utrikesdepartementet UD, pressavd., som leddes av diplomaten Sven Grafström påpassligt, en handbok om Sverige för tyska läsare, ”Schweden”, med korta uppsat-ser om viktiga aspekter av svenskt samhällsliv, i modernt pocketutförande, med blått plastomslag.
    En bibliografi över tysk litteratur om Sverige, svensk litteratur översatt till tyska (1.000 titlar)
    bifogades.

    Kanske utgavs den inför det tyska pressbesöket (se tidig. inlägg) i mitten januari 1941, en svensk-tysk primär kulmination av samarbete, anpass-ning, och den tyska propagandaoffensiven, mot Norden, som pågått sedan Machtübernahme 1933, konserterad av Der Nordische Gesellschaft – Nordiska sällskapet, med slutmålsättningen att göra bl.a. Sverige till rustbod och neutralt hinter-land inför det av alla väntade tyska angreppet mot Sovjetryssland.

    Men plötsligt fann sig de svenska eliterna stå inför ett helt oväntat krig(1939), som man inte hade planerat för, ett problem som löstes genom att dela upp kriget i två(1941-) – ett i väst, ett i öst.
    ——————————————————–

  32. ——————————————————– SVEN RINMANS BIBLIOGRAFI : 1941
    ——————————————————–
    Bibliographische Verzeichnis von Deutschen Büchern über Schweden, und von Schwedischer dichtung in deutscher Übersetzung.
    ———————————————————
    Även utg. som särtryck) 1941. A&W. Uppsala.
    ( I UD:s handbok ” Schweden” (1941)stod ej upphovsman/ kompilator angiven, men i detta mindre särtryck anges : Sven Rinman.)
    ——————————————————– Några titlar:Men” The smoking gun” ? knappast … men tänkvärt. En välgjord bibliografi.
    ——————————————————— TYSKA AVHANDLINGAR: DISSERTATIONER:
    ——————————————————— Flera tyska akademiker skrev sina avhandlingar, ur aspekter av om olika länders samhällsliv. I Sverige gjordes två avhandlingar av Leipzigakad-emiker, en om Stockholmspressen, samt en min-dre(tunn…) om alla Sveriges nationalsocialistiska tidningar, och en om den svenska provinspres-sen: (som man sa då) Bl.a dessa avhandlingar är medtagna i bibliografin:
    ———————————————————
    K. Mall: Der Nationalsozialismus (NS) in Schwe-den im Spiegel seiner Kampfpresse. (Heidelberg : Diss.) 1936.
    ———————————————————
    G. Kuhlmann : Die Stockholmer Tagespresse. (Leipzig: Diss.) (1938.) (Zeitungswissensch.; Abh. 1) (Deltog nog i det tyska journalistbesöket gen-om UD, i januari 1941, som även var ett svar på ett svenskt pressbesök till tyskockuperade om-råden, oktober 1940.(För Reichsministerium Volksaufklärung / Propaganda RMVP. (Goebbels)
    —————————————————–
    Fleck, Rudolf: Die Schwedische Provinzpresse der Gegenwart unter besonderer Berücksichtigung ihrer historischen Grundlagen. Leipzig : Diss. (1939) (Zeitungswissensch.; Abh. 2)
    —————————————————– Avhandlingarna är förstås välgjorda, (står ej! grundliga)och har alltid ett ämneshistoriskt värde. I Nederländerna och Polen, i Norge, i alla ockup-erade områden gav tyskarna ut pro-tysk press. I Holland minskade tyska ockupationsförvaltningen drastiskt ner antalet tidningar / tidskrifter. kanske både som censurkontroll,men kanske även ”nor-mal” tysk resursutplundring.
    ——————————————————– RUDOLF FLECK: (AO):NSDAP SVERIGE. DÖMD SPION :
    ——————————————————– Men Rudolf Fleck, som grundligt inventerade den svenska landsortspressen, i sin ”Die Schwedische Provinzpresse der Gegenwart unter besonderer Berücksichtigung ihrer historischen Grundlagen ” – kom senare i april 1940 att avslöjas och gripas som tysk spion, (trots att polisen skulle ha känt till ärendet sedan slutet januari) mot militära an-läggningar, grupperingar, i syd o. norr, under sina resor till olika redaktioner i Sverige, samtal med svenska officerare (vilka aldrig avslöjades) och dömdes till 3,5 års straffarbete, men släpptes i förtid ca 1942,utvisades och kom sedan e.u. att inkallas i tyska armén som funker, telegrafist. (Tros ha överlevt kriget. )
    ——————————————————– GENERAL NILS ROSENGREN och DAGSPOSTEN:
    —————————————————– Fleck hade träffat framstående svenska officer-are, bl.a general/överste Nils Rosengren, i Norr-land, som senare tilltalades för att ha hemligt fin-ansierat, för tyskfinansierade, nazistiska Dags-posten, som lades ut på alla officersmässar. Ros-engren drabbades efter kriget, av protester från vpl. och pressdrev.
    ——————————————————– BAEDEKER:KARTBÖCKER, RESESKILDRINGAR
    ——————————————————– Men det som något frapperar idag, i bibliografin, är det stora antalet referenser till tyska kart-böcker och reseguider, reseskildringar till Sve-rige, Baedekers etc.
    ———————————————————-
    Den tyska invasionen i Danmark/Norge uppges ha planlagts primärt genom att general Falken-horst, senare Norge-ÖB, OKW, och andra stabs-ansvariga helt enkelt gick ner till sin bokhandel och köpte upp lite fint, de tyska kartböcker som fanns utgivna om Danmark och Norge.
    ——————————————————- FRÄULEIN UHL : RINMAN och ORD OCH BILD :
    ——————————————————- Rinman hade även blivit kontaktad av ytterligare en tysk akademiker som tidvis vistades i Stock-holm 1939, samt på stipendium 1941, Lieselotte Uhl,från München/Wiesbaden och denne skrev på en avhandling om dåv. redaktör Rinmans tid-skrift : Ord och Bild, samt om den svenska tidskriftslitteraturen/kulturlivet, som trycktes 1944. ” Ord und Bild : Ein Ausdruck des Kulturleb-ens in Schweden” Geschichte und Bedeutung einer Zeitschrift.

    (” Doktorgrades der Philosophischen Fakultät drer Ludvig Maximilian Univ. zu München”. Referent/ Koreferent : Prof. Dr Karl D´Ester, München,och Prof. Dr Leopold Magon – Greifswald.)

    Möjligtvis har tipset kommit genom riksbibliotek-arien Oscar Wieselgren,(1940-52) som 1931 i Ord och Bild skrivit en uppsats om de svenska tid-skrifterna (som har anor från 1600talet), och Rin-mans senare redaktörsskap.

    Det innebar en tidvis en mindre brevväxling mell-an Sven Rinman och Fräulein Lieselotte Uhl, som refereras till. Avhandlingen visar upp en grundlig ämnesgenomgång, i ett av kapitlen behandlar ut-förligt ”Die Rassen-/Ras”- aspekter som tydligen var ett obligatoriskt inslag i tyska dissertationer vid denna tid. Men den uppfattas inte rabiat – i för-hållande till sin samtid, och 1944, var det knapp-ast vanligt att kvinnor doktorerade.

    Om vissa av dessa avhandlingar hade syften ut-över det formella, är oklart. Att behärska nation-ella media var man tydligen klart medveten om i Tyskland och dess akademiker stod (nästan) över alla misstankar i Sverige.

    Det märkliga här bl.a utgörs av att Uhl dedikerar avhandlingen till den svenske pastorn i Berlin, Sven Pärwe, som omkom vid en tysk nedskjut-ning 1943/44 i ett e.u. uppdrag att hjälpa tyska judar. Säkert finns en historia kring avhandlingen som kanske bara är känd av de närmast berörda.

    (En svensk avhandling om den tyska presspolit-iken i ockuperade eller i ännu icke ockuperade länder 1938/39-45, vore onekligen intressant, att ta del av. I Norge fanns en större tysk tidning,
    rel. okänd, och i Sverige, inte minst Dagsposten.
    ——————————————————- KARTOR/ RESEHANDBÖCKER/ GUIDER
    ——————————————————- Im Auto durch Schweden / Hrsg. vom Kungl. Automobilklubben, 1930, Nordisches Verkehrs- und Reisehandbuch / Nordisk resebureau, 1933,

    (Göteborg) Schweden. 16 aufl. Berlin 1930. (Grie-bens Reiseführer ; 145)

    Stockholm. Führer 1935. /Schwedischen Verkehrs-verband. 1935.

    Stockholm und Umgebung. 16. Aufl. Berlin, 1933. (Griebens Reiseführer ; 52)

    Baedeker, K: Scheden und Norwegen nebst den wichtigsten Reiserouten durch Dänemark. Handbuch für Reisende. 14. Aufl. 1929.

    Freye, Ortrud: Schweden… Berlin, 1927. (Storm Reiseführer ; 21)

    (Tillkommer 125 titlar reseskildringar, för olika mål, och olika tidsperioder.

    ——————————————————- NÄRINGSLIV:
    ——————————————————- JÄRNMALM :
    ——————————————————–
    Steinhoff, B: Die Schwedische Eizenerz produktion und Eisenerzpolitik seit der Jahrhundertwende. Berlin, 1937. (Diss.) Volkswirt-schaftsl. Studien ; 58)

    Jörgensen, C.: Die Theorie des Monopolpreis-bildung dargestellt am schwedisches Eisenerz-bergbau. Berlin, 1931. (Diss.)

    Keller, W.: Die Versorgung der Rhein-Westfäl-ischen Eisenindustrie mit Schwedische Erz, in zusammenhang mit den schwedischen produk-tionsproblem.- Essen, 1926.
    ———————————————————
    HANDELSPOLITIK:
    ———————————————————
    Gross, H.: Nord-Europa und das Reich : handels-politische Aufgaben Deutschlands. – Berlin, 1933.
    ———————————————————
    BANKVÄSEN:
    ———————————————————-
    Wessling, C.M: Die Reichsbank und die ” Enskilda” Bankens, Schwedens. Leipzig, 1907. (Diss.) Heid-elberg.

    Die Wirtschaft der Nordischen Länder, 1934 / Der Nordische Gesellschaft,; v. W. Zimmerman, 1938.
    ——————————————————–
    SAMFÄRDSEL: SJÖFART
    ——————————————————–
    Wünsche, A: Der Sund : eine Verkehrsgeograph-ische Untersuchung. – Rostock, 1937. (Diss.) (e.u. lexika: . Öresund)

    Holm, Fr. : Ûber Schwedens Handels- und Seefahrtsbesziehungen zu Hamburg vor den Weltkriege. – Hamburg, 1925. – (Diss. Marburg univ. 1920)

    Rautenkrantz, H: Die Völkerrechtsliche Ordnung, de Verkehr in de Ostsee. – Leipzig, 1934. (Diss.)
    —————————————————–
    TULL:
    ——————————————————
    Zollhandbuch für Schweden, 1929.
    ———————————————————
    KOL OCH KOKS:
    ——————————————————–
    Andersson, G:: Spitzbergens Kohlenvorräte och Schwedens Kohlenbedarf. – Bonn/Leipzig, 1922.

    Brüchner, H.: Bedarf und Versorgung des Skand-inavische Kohle- und Koksmarktes. – Jena, 1928 (Probleme d. Weltwirtschaft ; 61)
    ——————————————————-
    JÄRN:
    ——————————————————-
    Cibulka, H: Die Rolle des Eisens in den Wirt-schaftsbeziehungen, zwischen Schweden und dem Deutsches Reich. – Wien, 1936. – (Diss. Hoch-schule f. Welthand.)
    ———————————————————
    LIVSMEDELPOLITIK:
    ———————————————————
    Lohmeyer, Edelgard : Die Schwedische Lebens-mittelpolitik im Krieg. – Greifswald, 1922. -(Nordische Studien ; 4)
    ———————————————————
    VATTENKRAFT:
    ———————————————————-
    Ludin, A.: Die Nordischen Wasserkräfte : Ausbau und Wirtschaftsliche Ausnutzung. – Berlin, 1930.

    Die Staatlichen Kraftwerke, Schwedens, 1921. – Königl. Wasserfallsverw.

    Heinrich, K.: Die Ausnutzung der Wasserkräfte Schwedens zur Erzeu-gung von Licht- und Kraftstrom unter besonderen Berücksichtigung, des Bedarfs in der Schwedische Industrie.- Würb. – Aumühle, 1937.
    ———————————————————
    FÖRETAG:
    ———————————————————-
    Marcus, A.: Kreuger & Toll, als Wirtschaftsstaat und Weltmacht.- Zurich & Leipzig, 1932. (Welt-machtsprobleme ; 3)

    Grotkopp, W.: Der Schwedische Zündholztrust.- 1928.

    Siegmann, A.H. Die Holz- und Papierindustrie der Fennoskandinav-schen Länder, 1930. – (Diss.)
    ———————————————————
    BEFOLKNING:
    ———————————————————
    Linder, R.: Die Schwedische land-bevölkerung unter dem Einfluss der Industria-liserung. – Greifswald, 1938. – (Nordische Studien ; 20)

    Ungern – Sternberg, v. : Bevölkerungsverhält-nisse im Schweden, Norwegen und Dänemark. Berlin 1937. (Veröffent. aus d. Gebiete d. Volks-gesundheitsdienste ; 50:2)
    ——————————————————–
    FISKE :
    ——————————————————–
    Hessle, C.: Die Schwedische Ostseefischerei.- Handbuch der Seefischerei, Nord-Europas 8:3, B)
    ——————————————————–
    STATSSKULD:
    ———————————————————
    Hildebrand, K.: Die Schwedische Staatsschult-enverwaltung : 1789 – 1939. – Stockholm, 1939.
    ——————————————————-
    TYSK/SVENSK HANDEL:
    ——————————————————-
    Härig, H.: Die Deutsch-schwedische Handelsbe-ziehungen seit der Jahrhundertwende, mit beson-derer Berüchsichtung des nachkriegszeit. – Köln, 1930. – (Diss.)
    ——————————————————–
    KOOPERATION:
    ——————————————————–
    Hedberg, A.: Konsum – Genossen-schaftswesen in Schweden. – 2. Aufl. – 1936.
    ———————————————————
    FÖRFATTNING:
    ———————————————————
    Herlitz, Nils.: Grundzüge der Schwedischen Ver- fassungsgeschichte. – Rostock, 1939. (Deutsch-nordische Schriftenreihe aus. d. öffentl. Recht ; 1)
    ———————————————————-
    RÄTT :
    ———————————————————-
    Hammarlöv, U.: Das strafensystem im Vorent-wurf, zu einen Schwedischen Strafgesetzbuche. – Bern, 1927. (Diss.)

    Kramer, W.: Das Schwedische und Schweizer-ische Kaufrecht in vergleichender Datstellung. – Biel, 1936. – (Diss.) Bern.

    Pfeiffer, G. : Erbgit und Pflichtteil im Schedischen Recht. – Leipzig, 1937. (Diss). Hamburg. (… Privatrechte ; 25)

    Runze, F. : Schwedisches Ehegüterrecht.- Mar-burg, 1934. – (Diss.)

    Varenius, O.: Das Schwedische Pressrecht.- Berlin, 1930.- (Die Pressgesetze. d. Erdball; 5)

    Das Zivilrecht.: Finnlands und Schwedens. – hrsg. 1933. – ( Wrede, R.A.)

    Die Auslieferungsgesetze Norwegens, Schwedens und Finnlands mit einer systematischen Dars- tellung der Gründzüge des nordischen Auslief-erungsrechts… E. Wolgast, Berlin, 1938. (Samml. aussendeut. Strafgesetzbücher ; 45)
    ——————————————————–
    HISTORIA : MODERN TID:
    ——————————————————–
    Samt, … ca 125 titlar svensk modern, historia, före och efter Karl XII, (Bl.a. Ahnlund, Nils : Gustav II Adolf, Berlin 1938.)
    ——————————————————-
    SKÖNLITTERATUR:
    ——————————————————-
    400 titlar inom skönlitteratur, flera Vilhelm Mob-erg, (1) Moa Martinsson, (Frauen und Apfelbäu-me, 1937. Zürich), Runeberg, Rydberg, Tegner, pålitliga ryssä—e, Serner, Siwertz m.fl.. . .

    men även Isak Aron : Denkwürdigkeiten des Aron Isak :1730-1817, Berlin 1930. ???, ……….

    ….där ser man mandom , mod och morske män, finns i … Rinman ger fingret åt … Gestapo och hela Rikssäkerhetsbyrån (RSHA) ? 1941 ?

    Så en händelse som ser ut som en tanke, en pin-färsk nyutkommen svensk översättning(bör vara) med titeln:

    Aron Isaks minnen :(Hillelför-laget) 2008, finns nu tillgänglig i bokhandeln. Vad trevligt att få läsa, en bunden utgåva med fotoillustrationer av gamla Borgå i Finland.. . och ? där Aron Isak vistades i ca 3 år tydligen mycket upptagen med att för-sörja sig o.den svenska armén med livsmedel
    ”lispund kött”, i ” 1788 års krig mot Ryssland.”
    På östfronten intet nytt.

    (Först 20 år senare börjar Sveriges moderna his-toria,allt enligt riksdagens särskilda ” märkesårs-möte” 15 /1 2009, Halonen-H.K.H-Reinfeldt) men nog lunkas det på än idag ”clausewitzkt” med
    ” Nödvändige grannens” (H.Meinander) kollaps rätt högt på skandinaviska önskelistan ? Inte minst i Rinmans/Ahnlunds,dåtida Nordens Frihets diskurs)
    ——————————————————–
    FREDRIK DEN STORE :
    ——————————————————–
    Bull, H. J. : Friedrich der Grosse und Schweden den Jahren 1768 -1773. – Rostock, 1936. (Diss.)

    Siegel, A:: Gustav III von Schweden und die preussischen politik nach den Tode Friedrichs des Grossen. – (Diss.) 1933. Erlanger.
    ——————————————————-
    TYSK-DANSKA KRIGET 1863:
    ——————————————————–
    Koht, H:: Die Stellung Norwegen und Schwedens im deutsch-dänischen konflikt zumal während der jahre 1863-64.
    ——————————————————–
    UNIONSUPPLÖSNINGEN: 1905:
    ——————————————————–
    Edén, N.: Schwedens Friedensprogramm und die skandinavische Krise.- Uppsala, 1905. Flera titlar kring svensk- norska unionsupplösningen 1905.
    ———————————————————
    ÅLAND :
    ———————————————————
    Flera titlar kring Ålandsfrågan:

    Remsperger, P. Die Rechtslage den Alandsinseln.- Leipzig, 1933.
    En avhandling (diss.) om Åland. Köln, 1925, och en från Würzburg, 1927.

    Vortisch, F.: Die Ålandsfrage.- 1933.
    ———————————————————
    60 titlar Sverige :allmänt.
    ———————————————————
    BIOGRAFIER:
    50 titlar biografier, kända svenskar ,
    ——————————————————–
    50 titlar : konst/musik/teater,(Bla. Leander & Garbo)
    ———————————————————
    ORDBÖCKER/PARLÖRER :
    ———————————————————
    60tal titlar, tyska-svenska lexikon, och ordböcker, parlörer.
    ———————————————————
    RESESKILDRINGAR:
    ———————————————————-
    125 titlar : reseskildringar som ger konkretion åt kartböckerna,
    ———————————————————-
    Forskningen i dag :
    ——————————————————–
    Werner Schmidt (2002) Doc. Södertörns högsk.
    ger sin bild av tidsperioden:
    ——————————————————–
    ” Visserligen var det andra och större makter som bestämde de allmänna ramarna och struktur-erade det ekonomisk och politiska fältet inom vilka de olika svenska aktörerna kunde agera.

    Men samtidigt måste hållas i minnet att detta fält inte var markerat på förhand, varken nationellt eller internationellt. Det var omstritt. Dess slut-giltiga utformning berodde på utgången av det europeiska ideologiska inbördeskriget, även vid dess svenska nationella front. M.a.o. – det polit-iska agerandet i Sverige spelade en viss roll och den var inte alls obetydlig.
    ———————————————————-Varför ansågs opinionen i det lilla landet i norr vara så betydelsefull, att det förtjänade inte bara tyska ambassad – , utan även officiella demárcher från Berlin ? (Oktober 1936) –
    ———————————————————-MALM OCH KULLAGER : RUSTBODEN:
    ———————————————————- ”Det var uppenbart för oss,” mindes tex. Per Nyström ”(s) att en av Tysklands förutsättningar för ett nytt krig var att ha det nordiska området som råvaruleverantör. Det var absolut nödvändigt för Hitler att få malm från Kiruna.

    Denna sanning var lika uppenbar som känslig och officiellt nedtystad. ” SSU-Frihet. publicerade i 1-majnumret, 1938.” Järnkombinatet Ruhr- Kiruna.”
    ——————————————————– Se även : Det tyska hotet mot Sverige, 1939 (Väpnad litteratur) Nyström/Vogt/Bringmark/ Rohde.
    ——————————————————– Tysklands avsikter – mot Sverige. (Status: All-männa svenska opinionen tror inte på någon som helst aggressiv avsikt från Ryssland,men däremot söderifrån. )

    1. Undvika ockupation.

    2. Skapa en nazivänlig – eller tystad antifascistisk opinion.

    3. Försäkra sig om svenska malmleveranser.

    4. Allmänt skall Sverige i Unternehme Barbar-ossa : utgöra försörjnings- och rustkammare. (hinterland)
    ———————————————————ANTIKOMMUNISM:
    ———————————————————
    För att kunna förverkliga denna strategiska mål-sättning var det nödvändigt att förändra opinions-läget i Sverige. Antikommunismen utgjorde den tyska nazismens ideologiska drapering – mot bar-bariet i öst, och bolsjevismen.

    ”Men samtidigt tjänade antikommunismen som ett ideologiskt banér – bakom vilket det tyska hege-moniella blocket skulle samlas, dels som ideolo-gisk rökridå, för att dölja den tyska imperialis-mens mer handfasta – ideologiska mål.”
    ———————————————————-
    Daniel J Goldhagen : ” till historieskrivningens seglivade myter… att svenskarna handlade på det sätt de gjorde därför att de hotades av tyskarna. ” Nu fick Tyskland under den aktuella perioden en svensk socialdemokratisk regering som samarbetspartner.
    ———————————————————-WALLENBERGS: –
    ———————————————————-Wallenbergarna gjorde mellan åren 1936-45 exceptionellt stora vinster på sina tyska affärer. De tre första åren av krigsåren, växte Enskilda bankens finanser från 544 miljoner dollar till 648 miljoner dollar,(!) man gick ut från kriget , mäkt-igare men med en solkad fasad, (komm.: under observation-/sanktionshot av bl.a USA) Jacob Wallenberg fick en hög tysk orden.
    ———————————————————
    FYRAÅRSPLANEN :
    ———————————————————
    Sverige anpassade sin ekonomi till den tyska fyraårsplanen, som innebar bl.a. kullager och malm-produktion. 1932 -36 ökade den svenska malmexporten till Tyskland, från 1,6 miljoner ton till 8,2. milj. ton, allt som innebar 50% av tyska malmimporten, med hög järnhalt.
    ———————————————————
    RICHARD SANDLER: UTRIKESMINISTER:
    ———————————————————
    Utrikesminister Rickard Sandler sågs av tyskarna som en osäkerhetsfaktor i 1939 års krig, och tvingades att avgå. Sandler, demokrat och stark vän av Nationernas förbunds: § 16 – sanktions-paragrafen, för ekonomiska sanktioner – som skulle kunna användas mot Tyskland.

    Utrikesminister Ribbentrop och AA:s propagan-dachef, Megerle, drev kampanj mot Sandler ” Tysklands notoriske fiende” , och kung Gustav V, förstärkte trycket mot Sandler, som offrades för Tyskland.

    Istället kom bl.a.Gösta Bagge, högerledaren in i regeringen, som t.o.m. hade besökt Hitler på dennes 50-årsdag, 1939. Enligt tyske attachén gen.maj. B. v. Uthmann den 22/12 -41 intog Christian Günther en ”protysk särställning” i regeringen. (Flera andra menar att Sandler fick gå på Ålandsfrågan.) (min komm.)
    ———————————————————-HÖGERHEGEMONI ?
    ———————————————————-Trots socialdemokratins valframgångar både 1936 och 1940, skedde under samma tid en realpolitisk förskjutning åt höger, för med Günther lades inte -utrikespolitiken i en opolitisk diplomats händer, och den livsviktiga utrikespolitiken undandrogs nu även officiellt, offentlighetens insyn och inflyt-ande. (Högerkrafterna fick självförtroende av den tyska allmänna utvecklingen, före och under kriget)
    ———————————————————ARVID RICHERT:
    ——————————————————– I januari 1937 utsågs Arvid Richert till svenskt sändebud i Berlin. Denne hade tidigare varit en-gagerad i den ekonomiska och handelspolitiska sammanvävningen med Tyskland och hade gott rykte i det tyska etablissemanget.

    (Den föreg. ambassadören Einar af Wirsén, som varit placerad både Rom och som sagt en längre period i Berlin, ansågs, (som kanske Westman i Helsingfors 1942) som politiskt överspelad).
    ———————————————————

  33. ———————————————————
    FEL AV MIG! …SA HAN SOM SKÖT ÖVERFURIREN.
    ———————————————————
    ”Försök till ständigt ofullbordade ” småm-rd” får ej fylla en klok karls liv ! ” (General Ehrensvärd, 1947) och bör åtminstone helst, innebära riktiga namnformer och stavning.

    Alltså: General Rosen-BLAD ! skall det vara (ej -gren) som nye ÖB Helge Jung drog in Dagspos-ten för, från off.mässarna, fick avgå 1946 efter en konflikt om Dagspostens aktier,(100tals värn- pliktiga vägrade tjänstgöra i Boden för N.R)., av-sattes av regeringen (Vougt) med stöd av Gustav V.

    ” Ätten Rosenblad som haft så nära förbindelser med ätten Bernadotte… Gustaf V som hade varit gudfar åt Nils Rosenblad, före trontillträdet.”

    ———————————————————
    Samt : Kyrkoherde ERIK PERWE ! in Memoriam,
    (ej Pärwe)
    ———————————————————
    Amen.

  34. Jag tycker ”nyhetsartikeln” i DN är på tok för tendensiös för att kännas seriös. Den känns mer som en politisk pamflett. Du tar varje tillfälle att asociera en företeelse med Nazism och judeutrotning, även om kopplingen inte fanns då, och du tar enskilda personers agerande som exempel på officiell doktrin.

    Det enda genuint olustiga som kommit fram hittills tycker jag är behandlingen av den ryska civilbefolkningen i Karelen/Fjärrkarelen. Sen får man ju komma ihåg att koncentrationsläger för olika civila grupper var något som tillämpades av de flesta länder när de kände oro för den inre säkerheten. Japanska grupper i USA är ju ett numer ganska känt exempel. Men det ursäktar inte att de blir dåligt behandlade i lägren.

    Men de faktoider som tas upp mellan dina något svulstiga formuleringar om Finlands kryptonazism är i allmänhet ganska vaga och man kan i allmänhet hitta motsvarande fenomen i de flesta västländer vid den här tiden. Men med lämpliga asociatiooner så kan man få det mesta att verka alarmerande för den oinsatte.

    Ta t ex de drygt 50 förvisade judarna – kom igen! Om det hade varit i egenskap av judar de hade varit förvisade så hade det varit intressant även om antalet är så litet, men det egentliga sammanhanget förbigår du snabbt.

    Idag asocierar vi Einsatzkommandon direkt med judeutrotning på östfronten. Om den kopplingen kunde göras för finska säkerhetspolisen får väl hans avhandling, eller senare forskning visa. Att en säkerhetspolis samarbetar med en annan som slåss på samma sida i ett krig är ju annars inte konstigt och att du drar så höga växlar på den känns inte seriöst.

    Och var fick du ifrån att ”Inför det tysk-finska anfallet kom hundratusentals soldater och officerare från det nazifierade Wehrmacht till Finland”? Det måste vara en ren groda.

  35. Markku Jokisipilä, NATIONAL HISTORIOGRAPHY AND PUBLIC USE OF HISTORY: ”The fighting capacity of Finnish army had been recovered with German war material, and there were 200.000 German troops on Finnish soil already before the start of hostilities on 25 June 1941 and some Finnish units had been given to German command.”

  36. Om jag kommer ihåg rätt så hade tyskarna 3 divisioner och en brigad i norra Finland. Det borde på sin höjd bli 50 000 man. Men jag kanske är felunderrättad.

  37. Jag kollade upp litegrand genom Wikipedia m m (kände att det var en episod jag hade dålig koll på).
    Operation Barbarossa börjar 21/6 och fortsättningskriget börjar officiellt den 25/6.
    1941 hade tyskarna 5 divisioner i Finland. Två bergsdivisioner börjar transporteras in i Nordfinland från Nordnorge med start den 22/6. De är i position vid fronten först den 29/6. Division Engelbrecht (världsberömd i hela Sverige) började transporteras från Oslo den 25/6, men var inte i position förrän den 9/7. Sen var det två divisioner till (en vanlig infanteridivision och en motoriserad infanteridivision (SS)) som jag inte är klar över när och hur de kom till Finland, men de anföll inte förrän den 1/7. Så jag skulle säga att före operation Barbarssa fanns inte mycket tyska trupper i Finland. En del var där före den officiella starten på fortsättningskriget, men inte i närheten av 200 000 man. Den siffran kanske man kom upp i senare under kriget.

  38. Tyska armeen tilläts gå över gränsen från Norge till Finska Lapland 22.6.1941 klockan 03.00 tysk tid samtidigt som Operation Barbarossa började. Tyskarnas premiär uppgift var att trygga Kolosjoki nickel gruva (detta var ”standing order” av tyska armen i Norge under alla omständigheter, också om krig bröt ut mellan SU och Finland) och förberada anfallet mot Sovjet Union från norr (detta var en del av Barbarossa planet). Det är klart att det inte fanns 200.000 tyskar i Finland när kriget började utan först i början av Juli 1941. Finska regeringen ville spela sina kort så att Sovjet Union öppnar eld först. Hade tyskarna varit i Finland redan 22. Juni risken för fientligheterna mellan tyskarna och ryssarna skulle ha varit alltför stor. Finlands agerande lämnade situation öppet för några dagar, vilket kan också ses från Sovjetiska befäl till trupperna längs finska gränsen och Hangö. Först gav man befäl att öppna eld, vilket Hangö också gjorde, sedan förbjöd man trupperna att skjuta till finsk sida men vara bered för strid. Under de kommande dagarna hände ett och annat på bägge sidorna som kunde ha tolkats som krigsförklaring men först den 25. juni började kriget på allvar efter de ryska luftangreppen mot finska flygfält i södra Finland.

    Mvh,

    Jari

  39. ——————————————————–
    FEL AV DIG !…HENRIK! . . . SOM UPPFANN EN NY TYSK TRANSITERINGS(D)IVISIO(N) PÅ SPÅRET GENOM SVERIGE – 1941 !
    ——————————————————–
    Den siktades oväntat i ett nummer av Dagens nyheter av den 12 november 2008. En fotoillus-tration till Henrik Arnstads artikel : TIDENS TRI-BUNAL , med texten : ” Tyska divisionen ENG-ELHART (!) passerar Sverige 1941.” T.o.m. foto-illustrationen är nog felaktig. Men det… , det var ju bara en division, ”Engångsdivisionen”… som fått dispens av regeringen Per- Albin ? Är det den DN far efter ?

    Till luntorne ! som säger….

    ———————————————————
    Dagorder N:o 4:
    ———————————————————
    7 juli 1941

    I denna världshistoriska stund står Tysklands och Finlands soldater ånyo – såsom i vårt frihetskrig 1918 – sida vid sida som stridskamrater mot bol-sjevismen och Sovjetunionen.

    De tyska truppernas kamp i Norden tillsammans med Finlands frihetskämpar kommer att åter-knyta och fördjupa det fasta vapenbrödraskapet från fordom, att för alltid krossa bolsjevismens fara och trygga en lycklig framtid för våra folk.

    Jag är stolt över att den tyska krigsledningen har ställt till mitt förfogande den beprövade 163. divi-sionen. Såsom överbefälhavare för Finlands för-svarsmakt hälsar jag divisionens kommendör, generallöjtnant ENGELBRECHT, och hans tappra trupper, välkomna till Finlands slagfält.

    Detta ärofulla vapenbrödraskap skall sporra mina trupper i kampen mot den gemensamma fienden.

    MANNERHEIM ./.
    ———————————————————
    Först gjordes bedömningen att de tyska soldat-erna på DN:s bild, var stackars ”Landseersbas-sar”, kanonmat, i hängslen, med/utan huvud-bonad, som slevar i sig soppa från något fältkök, Någonstans i Sverige… ? . De tillhör nog inte några av de tågset med ca 30.000 sårade tyskar (bör ha varit svårt sårade) från det tyska anfallet från Finland, mot Sovjetryssland i slutet av juni 1941 till – 44, mot Murmansk /Litzafronten.

    Som Sverige upplät sjukvårdspersonal/ + stort antal tjänstgöringsdagar, från trossreg. i Linköp-ing, m. fl. ,på väg till vård i det tyskockuperade Narvik i Norge – för vidare ”avtransport”, som militären säger.

    Dessa ser ut som de sovit i – om inte i något av de 25.000 svenska armétält/kaminer m.m. som Sverige levererade, till Wehrmacht, så åtmins-tone i en godsfinka med golvhalm, och mycket riktigt, i bakgrunden syns en godsvagn,med en bom som skydd mot att ramla av.

    Men änglar ? – det tycks inte vara några av de tyska sårade som Sveriges HKH ,prinsessan, Sibylla, lämnade s.k. ” Liebesgaben” små ”kär-lekspaket”,(röka & choklad) till, i november 1941, men inte ute på linjen, på banvallen, utan på SJ- jvg.station i Haparanda ?

    Bästa tipset är trots allt att dessa tyska wehr-machts, ingår i någon senare evakuering av tysk trupp, eftersom de som dirigerats till Unternehme Barbarossa, (på tysk och finsk begäran i juni 1941), nog säkert åkte SJ:s personkupéer.

    Den valda bilden ingår sannolikt i samma mater-ial,som ” ikonbilden”, av svensk beredskapsmyt-ologi, med en särskilt storväxt svensk soldat (m/Karelin) som bevakar tyska trupptransporter i godsvagnar – som bl.a. författaren Lars Gyllen-haal i en antologi, ” dekonstruerat”,(sent om-sider, men ljusår före SUAV-professorerna) i ett arbete som utkom för några år sedan – såsom tyska soldater som evakueras under reträtt, i svenska godsfinkor, säkert i krigets slutskede, samtliga med sin egen djupt personliga variant av dåtida tysk arméuniform.
    ———————————————————
    Eller kanske några av de 162 tyska soldater som kom över svenska gränsen i samband med ” Lapplandskriget” i oktober 1944, då finska armén påskyndade och drev ut tyska trupper efter svenska gränsen mot Finland/Norge. Då blev 52 man återförda till tyska förband efter att ha fått förlorad materiel ersatt, ryggsäckar m.m. , 7 man var desertörer och 103 fick återvända till Tyskland med SJ.
    ———————————————————

  40. Hej!

    Det är inte artikelförfattaren som skriver bildtexter, utan redigeraren. Angående texten om ”Tyska divisionen ENG-ELHART” har jag alltså inte haft något med den att göra.

    vänligen
    h

  41. Sure ! …men alltid kul att sätta ”malliga morron-tidningen ”,. (och helst innan Skalmans pöjkar får nys… för då kan det bli exercis.)
    ———————————————————
    Lars Gyllenhaal anger även 210.000 tyska sold-ater, hösten 1944 i : Slaget om Nordkalotten (2001) , men på vilka tidpunkter kom de.. . men också mycket flyg.

    Händelser som även legat i typisk svensk histo-rieskugga/ mörker, bara något om ” tyska sold-ater som bränner gårdar på andra sidan Torneälv — finska flyktingar — någon simmar över- – – någon skjuter” så ser det ut i svenska historie- böckerna i stort, ” det största slaget som någon-sin utkämpats norr om Polcirkeln” , enligt Gyllen-haal. Men inget före – och inget efter, rätt torftigt, nyckelhål & rullgardin. Sverige som både före och efter lagt miljarder på Bodenkanoner, Kalix-linjer och repgubbar, men efter sista myrladan i Armasjäärvi by, (1940), max. slutar historien,
    och vägen, nästan… militären gillar inte vägar, inte här. Det är tydligen något pinigt även här, som inte Sverige, Sverige…
    ——————————————————–
    BY THE WAY, BANKING ON A GERMAN VICTORY ?
    ——————————————————–
    Den tyska truppuppladdningen i Finland 1940- hade tidigt flera ögon på sig – av olika skäl, från andra aspekter…
    ——————————————————–
    Ur: G.A. Gripenberg) Memoarer. : Finlands London-sändebud:
    ——————————————————–
    ” Redan på hösten 1940 hade brittiska regeringen uttalat en förhoppning att en del av den finska handelsflottan skulle ställas till dess förfogande. Krigstransportministeriet skulle vilja tidsbefrakta ett ganska litet tonnage ca . 50.000 ton. ”

    ” Det hade anlänt tysk trupp till Finland – och hur beroende var Helsingfors av Berlin ? Tiden gick och britterna skärpte sin politik mot Finland – det blev svårare att anskaffa s.k. Navicerts, särskilt för s.k. krigsviktiga varor, men även andra.

    Den 22 februari 1941 hade Gripenberg meddelat att Finland lät britterna befrakta ca 33.000 ton, men nya svårigheter hade uppstått.

    ”Nya tyska trupper hade anlänt 1941, och man ville inte att brittiska varor skulle komma tysk-arna till del, men att det var oklart hur den finska utrikespolitiken skulle utvecklas menade man. Finnarna ville fullgöra ryska beställningar av pol-itiska skäl, men britterna tvekade och ansåg att eftersom Sovjetunionen levererade vissa försörj-ningsviktiga varor till Tyskland – om inte Moskva själv behöll varorna.”

    I början av juni hade det utvecklats sig till att Storbritannien gripits av stor misstro mot den fin-ska utrikespolitiken och dess sannolika konsek-venser, vilket kulminerade i ett beslut att stoppa hela Finlands transoceana sjöfart, vilket sattes i verkställighet den 14 juni, men kungjordes först den 19 juni 1941 i THE TIMES :
    ———————————————————
    * ”I början av denna månad blev det tydligt att tyska trupper anlände till Finland i sådant antal att detta lands regering inte längre kunde hindra till Petsamo importerade varor från att falla i fiend-ens händer. Därför har fr. o.m. 15 juni all trafik västerifrån till denna hamn avbrutits. Inga navi-certs kommer att beviljas fartyg som har för av-sikt att avsegla till Finland och tre finska fartyg på väg till Petsamo har redan uppbringats och kvarhållits.” *
    ——————————————————–
    I juni 1941 ville Mannerheim ha bort alla brittiska inspektörer från finska hamnar, när urlastning av tysk trupp och utrustning pågick. Britterna väg-rade och togs i polisförvar till Helsinfors, tre av dem till läger för f.d vinterkrigsfrivilliga. Två norrmän som arbetat för britterna arresterades och utlämnades till Kirkenes av åt/av tyskarna.
    ———————————————————
    (Komment:) Dessa brittiska åtgärder visar ju även, att inte bara Molotov (12.11.40) i Berlin uttryckte oro kring tyska trupper i Finland, det var lika mycket en brittisk angelägenhet, av flera skäl. (Även i turerna kring Petsamogruvorna , (Mondkoncernens koncession) så pressade britt-erna på för en lösning som skulle missgynna tyskarna.
    ——————————————————–

  42. Ur: Bilder från Sveriges historia (2005?) Fyrtio sätt att se på 1900talet: Både Thomas Rooth Armémus. och Gyllenhaal har granskat ” ikon-bilden” av Sveriges armé bevakande tyska trupptransporter som skall illustrera ”örnkollen” på både permittent- och transitdivisionerna :

    Det framgår att : Det var förbjudet att fotografera tyska trupptransporter, därför få bilder./ Permit-tenterna åkte aldrig godsvagnar, inte heller divi-sion ” Engelhartbrecht ”, som bestod endast av infanteri med full utrustning./ Bilden visar tyska soldater, som inte visar tyskt dåtida soldatbete-ende, utan, – utan ”huvudbonad”, händer i fickor, saknar tyska statsemblem på uniformen,saknar bälte, och man lät heller aldrig olika försvars-grenar åka , i samma transport, som ” ikonbil-den” visar.

    ”Bilden visar kanske, istället : tyska krigsfångar, som hösten 1943, och hösten 1944 skall utväxlas mot allierade,eller är möjligtvis från augusti 1945, soldater på hemväg från Norge, men då hade
    andra länder kämpat ner Tredje riket.”
    ——————————————————–

  43. Henrik Arnstad :Spelaren C. Günther: (2006) ” Vad hade hänt om Storbritannien och Frankrike råkat i krig med Sovjetunionen våren 1940 ? ”
    ( s.58.)
    ——————————————————–
    D. Carlton: Churchill and the Sovietunion: (2000)
    ———————————————————
    ” Ironiskt låg ansvaret för skärpningen av läget hos väst. De började en process för att delta i vinterkriget, utifrån sovjethat, och motiv att sto-ppa malmtransporterna. (Tysk malmimport 22 miljoner ton 1938, varav 10 miljoner från Sver-ige)

    Churchill : ” . – Småstater kan inte få binda våra händer, då vi slåss för deras rätt och frihet. Stor-britannien har mer att vinna – än förlora på ett tyskt angrepp mot Norge/Sverige.”

    Men en situation och ett tillfälle hade skapats som gjorde ett ingripande oundvikligt. Britterna och Churchill beslöt att minera norska farvatten, för att stoppa malmen. Hitler tog till aktion genom att ockupera /Danmark/Norge. ”
    ——————————————————–
    Churchills uttalanden : ” Vi har förvisso inget int-resse att motsätta oss de ryska kraven på öster-sjöbaser.” Dessa behövs endast mot Tyskland och då det gäller att anskaffa dem kommer en skarp motsättning mellan ryska och tyska int-ressen att bli den tydliga följden. ( kring tysk-ryska pakten)

    ”Rysk marin makt i Östersjön kan aldrig bli något hot mot oss. Endast Tyskland är faran och fiende där. I själva verket har Storbritannien och Sov-jetunionen gemensamt intresse att stänga så stor del av Östersjön som möjligt. ”
    ——————————————————–
    (Vilket något bekräftas av) :
    Enligt C.I.G.S. (Chief of Imperial General Staff, fr.om. ca krigsutbrottet, september 1939), general Edmund Ironside : (Dagboksanteckn.)

    I mötet med premiärmin. Neville Chamberlain i juli: Ironside :” Vi måste vända oss till ryssarna , det är vår enda möjlighet. ” – Det enda vi inte kan göra ! ” ejaculated ” Chamberlain.

    Den 25 juli 1939 möte med Churchill på Chart-well: Churchill: ” – För sent för appeasement. Detta kommer att hända : 1. Polen slås ut eller styckas. 2. Mussolini dras in för att skapa motsättningar. 3. Egypten tas av huvudsakl. av italienska styrkor 4. Press mot Svarta havet – via Rumänien. 5. En allians med Ryssland , när dessa (ryssarna) vet ”hur landet ligger. ”

    Ironside: – ” Det ser dåligt ut, och vi ska verk-ligen ha ”guts” bara – för att klara den första tyska och italienska anstormningen.

    ” Winston kom sedan med idén att placera en flotta av örlogsfartyg i Östersjön. Det skulle par-alysera tyskarna och (immobilize) många tyska divisioner. Ubåtar skulle man kunna handskas med och skulle inte utgöra något hot.”

    Idén om brittiska flottan i Östersjön var revolut-ionerande och jag blev överrraskad av hur ”mar-inminded”, Churchill var. Alla hans scheman gick tillbaka på användandet av flottan. Jag tänkte att han är en stor strateg, och kunde föreställa sig saker, för flottans män hade aldrig några egna idéer. ”
    ———————————————————
    (komment.): Churchill(marinminister , maj- 40 prem.minister) använde ju flottan senare, med mineringen 1940 av norska farvatten, och de rätt omfattande krigshandlingarna vid norska kusten m.m. Som väl inte blev en direkt framgång, men kanske en basering i Östersjön varit effektivare.)
    ——————————————————–
    (komment.): Å andra sidan var nog både Ryss-land och Tyskland orolig för att ”sikta” engelska flottan sedan matblockaden både mot Tyskland, WW1 och Petrograd 1919,och (augusti / Agar) då brittiska enheter och flyg, var baserade på finska kusten, Björkö och genomförde flera torpedbåts-anfall mot ryska flottbasen Kronstadt, och sänkte tunga örlogsfartyg.
    ———————————————————
    Men – dessa marina resonemang anknyter även till vad finske Londonsändebudet Gripenberg fick information om från brittiska utrikesdepartemen-tet (FO) den 8.9. 1939, – vilka krav Sovjetuni-onen ställt, sine quae none, för att fortsätta för-handlingarna med London/Paris – som hade föregått tyskryska pakten av 23.8.1939. :
    ——————————————————–
    1. Storbritannien och Frankrike skulle förbinda sig att i händelse av krig sända sina flottor till Öster-sjön, som där skulle samverka med Sovjetunio-nens marina stridskrafter :

    2 .Väst skulle förmå den finska regeringen att till den allierade flottstyrkan, eller till en av de alli-erade flottstyrkorna – upplåta stödjepunkter på Åland,i Hangö,eller några av öarna i Finska viken.

    3.Den estniska regeringen skulle förmås överläm-na baser för de allierade flottorna i Tallin, på Dagö, Ösel och ev. Baltischport/Paldiski

    4. Den lettiska regeringen skulle förmås avstå en bas i Libaus hamn.

    5. Sovjetunionens trupper skulle tillåtas inmar-schera på polskt och rumänskt territorium, i Polen ända fram till Vilnaområdets gräns.
    ———————————————————
    (Ännu så sent som 1948 ansåg Churchill att de brittiska och franska regeringarna omedelbart borde ha accepterat det sovjetiska förslaget av den 18 april 1939. ” – proklamera Trippelalliansen och låta metoderna för dess förverkligande i hän- delse av krig, utarbetas av de allierade, förbun-dna mot en gemensam fiende. ” )
    ——————————————————–
    (Komment.), : Ett Förslag på ett riktigt ” militär-fördrag”, som London/Paris nog aldrig övervägde seriöst, trots förhandlingarna i Moskva våren/ sommaren 1939. Sista budet på kollektiv säker-het, som väst aldrig ville/kunde tvinga på de aktuella staterna. Alla de länderna var ju uttalat fientliga till Ryssland, men där rök västs östfront.
    ———————————————————
    (Gripenberg : Finlands sändebud i London) : ” De polska jagare som undgått att införlivas med tys-ka marinen i september 1939, skulle rustas och gå mot Ishavet och anfalla Petsamo och Murma-nsk – på finska utrikesministeriets inrådan den 14 december 1939 och franske premiärministern.”
    ———————————————————
    Kai Björk : (s), Clarté, redaktör för Ny tid, amb-assadör : Ur: (Biografi över red. Allan Vougt): En utskälld man. (2007)

    ” Svenskarna var inte populära i den franska huvudstaden, (1939/40) där det pågått en väldig presskampanj, mot Sveriges ovillighet att ingripa på Finlands sida.” Inte heller en radikale Victor Vinde visade någon förståelse förr P.A. linjen i den finska frågan. Vindes gamle vän Eyvind Johnson hade begett sig till Finland och deltog i den aktivistiska propagandan.- – –

    Den franska ledningen hade trott att finnarna skulle kunna hålla ut i åtminstone tre månader, och att ryssarna skulle kunna stoppas om väst-makterna och Finlands nordiska grannar satte in ett effektivt motstånd.

    I franske premiärmin. Daladiers omgivning (und-ertecknade Münchenfördraget 1938) arbetade man oförtröttligt för att förbereda en militär inter-vention till Finlands förmån. Polens landsflyktige premiärminister Sikorsky, samarbetade med Finlands parisminister, Holma, och skisserade redan i december 1939 – en invasionsplan, där polackerna skulle hjälpa till.

    Polska flottenheter som gått till England skulle bege sig till Petsamo och försöka skära av Ryss-lands förbindelser med Murmansk. Polska styr-kor , ca 20.000 man som varit internerade i Lett-land och Litauen, skulle kunna överföras till Sve-rige och bilda kärnan i en expeditionsstyrka.

    Samtidigt ville Daladier minska och stoppa den svenska malmexporten. Ett alt. var att Frankrike köpte största möjliga kvantitet från Sverige. Sikorskys ambitiösa projekt att fortsätta kriget mot Ryssland, med internerade polska styrkor och genom välvillig svensk medverkan fick en tragisk och skrämmande fortsättning. I mars/april fördes drygt 4.000 polska officerare till ett skogs-område, avrättades och grävdes ner.” (Katýn)
    ——————————————————–
    Vilhelm. Carlgren : Ur : Mellan Hitler och Stalin: 1981. ” – veckorna efter vinterkriget märktes hos utr.min. Günther tydliga tecken på irritation olika företeelser i finsk politik under krigets sista mån-ader, 1. försök att förmå svensk opinion att tvinga fram längre gående svenska insatser för Finland än vad regeringen ville, 2. oförmåga hos finska regeringen att samla sig kring och satsa på en fredsuppgörelse, med Ryssland, 3. upprepade självsvåldiga framstötar från den finska Paris-beskickningen till franska regeringen att driva fram västallierad intervention i norr, 4. bristande finsk erkänsla för den utomordentligt omfattande hjälp på en mängd områden som Sverige ändå lämnat. ” (e.u. citerat K. Wahlbäck 1964.)
    ——————————————————–
    (enligt diss. : Martin Kahn) ” Det fanns planer på att starta en muslimsk revolt i södra Ryssland, trupplandsättning i Petsamo, sjöblockad mot Mur-mansk och diversionsmanövrar i Svarta havet. Britterna trodde på revolter inom Sovjetunionen om någon stad blev erövrad eller ödelagd.

    Leningrad ansågs som bästa målet för detta och britterna utförde spaningsflygningar över Baku för att skaffa målkartor. Material om detta kon-fiskerades av tyskarna i Frankrike i juni 1940, vilket Molotov refererade till i tal i augusti.

    SOE (Special Operation Executive) utarbetade planer på krig mot Ryssland, under ”vår man!” i CIGS.* Ironside, man ville även få med turkarna bl.a. på en möjlig revolt bland muslimska grup-per. (Och Ironside skriver även om Turkiet , 1939: ” The Turkish army is a formidable body of troops. If Turkey comes in against the Ger-mans there is no possibilty of Turkey being over-ran , as there is in a country like Roumania.” – – –
    ——————————————————–
    Churchill förklarar i ett radiotal den 30 mars 1940 att : ” England sökte inte krig med Sovjetunio-nen”. Visserligen höll Churchill sitt tal ”Om vad fria män förmår ” mot den ”bruna massan”, Röda armén, den 20 januari 1940. (Komm : Detta tal åberopas i Järvs film FFL, (2004), men avsåg ald-rig kriget av 1941.)

    – – – men några dagar senare , (efter 20.1) gen-omdrev (Churchill) han förmodligen beslutet att det var olämpligt att den brittiska regeringen, öppet, officiellt och empatiskt stödde Finland. Även flygministern Kingsley Wood hyste betänk-ligheter. (Gripenberg)
    ——————————————————–
    E. Boldt-Cristmas: 1946 : (Marin(officer) attaché) : Voro vi neutrala ? : (En ganska känd bok i Sve-rige efter kriget – som kostade författaren job-bet.)
    ———————————————————
    ” – Finland begagnade aldrig mellankrigstiden för att frigöra sig från sina tyska engagement.Ett stort antal finska officerare – en siffra närmande sig 100talet har uppgivits, skickades att studera vid tyska armén och dessa skolor ; till fältmanöv-rer längs den ryska gränsen voro ofta tyska offic-erare inbjudna under det att man helt drog ner gardinerna för ryssarna.

    Frihetskriget hade satt djupa spår i militärled-ningens tänkesätt och från politikernas sida gjor-des mycket lite för att utjämna motsatsförhåll-andena till den stora grannen i öster. Konsekven-serna uteblev inte.

    När Ryssland genom ” nödpakten” i augusti 1939 vann en tidsfrist för ” Mein Kampf” progra-mmets verkställande bedömde Stalin det förmånligast att söka klippa klorna på Finland, innan en tysk inv-asionsarmada utanför Hangö utslungat sitt ” med eller mot” och fått Finlands samtycke till att bli uppmarschområde vid det kommande anfallet på Ryssland.

    Trots tendenserna i Finland var det ryska prev-entivangreppet, förkastligt, det medförde för Ryssland en onödig politisk och i viss mån även militär belastning. – – –

    Bakom det ryska kraven på Finland på hösten 1939 låg den outtalade beskyllningen (på grund av augustipakten kunde den givetvis inte uttalas öppet), att Finland vid det stundande tyska an-fallet skulle komma att motståndslöst upplåta sitt territorium för genommarsch.

    Om Sverige utsatts för samma beskyllning skulle denna då inte med förtrytelse ha tillbakavisats av svenska folket ? Men vad hände redan ett halvt år senare ? Svenska järnvägar och far-vatten öppnades för transport av tyska trupper och tysk krigsmaterial.

    Hade motsvarande krav framställts från rysk sida för att komma till Norges bistånd hade militärled-ningen säkerligen yrkat avslag med påföljd att vi nu stått på angriparens sida och gått samma dys-tra öde till mötes som Finland.
    ———————————————————
    (Komment.: fast Molotov välkomnade den tyska Norge-ockupationen å andra sidan ,i paktgemen-skapen, av rädsla för västmakternas, av alla bedömda, som irrationella planer mot Norden 1939/40).
    ——————————————————–
    ” Något allvarligt menat krigshot från tysk sida förelåg inte högsommaren 1940- – – Men genom vårt tillmötesgående av de tyska kraven vann Tyskland den politiska segern att för Ryssland blotta den svenska regeringens tyskorientering. Den lyckades övertyga (militärledningen) reger-ingen att den stora kraftmätningen skulle utmyn-na i tysk seger.- – – ”
    ———————————————————
    (Komment : ja, vad hade hänt om svenska reg-eringen nekat permissionstrafiken, inrikes press-lagarna, transportförbud, indragningar, undan-tagstillståndslagar som brev/tel. kontroll och interneringar, och 60 dagars anhållningstid (det mesta riktat vänsterut) , (utan beslut av åklag-are). eftersom hotet ansågs komma från Ryss-land.

    Skulle inte det ha stärkt den svenska motstånds-viljan ? som nu gick ner i (önskvärd ?) defaitism.) Mycket genom Gustaf V, C. Günther / K.G. West-man och hans pressutredare Vougt.
    ——————————————————–

  44. Ur : Kaj Björk: ETT KRIG. (1986) redaktör, (s), senare diplomat :
    ——————————————————–
    ” Varför trodde så många människor Sverige var hotat ? Att Stalin nu hade bestämt sig för att ock-upera hela Finland och sedan låta Röda armén rycka in i norra Sverige och norra Norge var en trossats för den som ville att Sverige snarast skulle ge sig in i kriget.

    De som tänkte sig att ryssarna skulle hejda sig vid Torne älv,betraktades som mindre omdömes-gilla. Ändå var dessa spekulationer byggda på lösan sand. Några månader tidigare hade Stalin slutit en pakt med Hitler i uppenbart syfte att avvända ett tyskt angrepp mot Ryssland.
    ——————————————————–
    Hur kunde man tänka sig att Stalin skulle våga utmana sin paktbroder genom en rysk framryck-ning till de svenska malmfälten ? Trodde man att tyskarna var alltför svaga för att korsa sådan planer ?
    ——————————————————–
    Men de som mest ivrade för en svensk interven-tion i Finland föreföll också mest övertygade om Rysslands militära svaghet och Wehrmachts överlägsna styrka.

    Sverige hade dock levat i en sådan situation (tsarryskt Åland:1809-1917) och landet hade inte för den skull hamnat under rysk kontroll. Grann-skap till Ryssland inte oproblematiskt,men Zeth Höglunds dominoteori var ej så hållbar.

    Finske kommunisten Otto Kuusinen regering , måste ha ökat den finska motståndsviljan. Var kriget en improvisation sedan Stalin missräknat sig på Helsingforsregeringens villighet, att göra territoriella eftergifter ? (Regeringar, ”provisori-ska” ser KB som leninistisk metodik, som använ-des ända fram till PRR i Vietnam.)
    ——————————————————–
    De svenska kommunisternas reservationslösa uppslutning bakom Kuusinen blev ödesdiger för dem. – – – Man kan i efterhand tycka att komm-unisterna försök att lansera en alldeles omöjlig verklighetsbeskrivning, främst borde ha fram-kallat löje och medömkan. Istället blev de före-mål för ett gränslöst hat. Högerpressen var värst, rena lynchstämningen.

    Men ur tidningen Social-demokraten : ” En kom-munist har blivit utkastad ur sin fackförening, men tröstar sig med att han ändå inte kan bli utesluten ur sjukkassan. . . Nej blir svaret, men den lämnar inget bidrag mot ryska snuvan. Om du däremot vill ha begravningshjälp går det bra…
    ——————————————————–
    Hjälpen till Finland hindrade ett finskt samman-brott, undvek spridning av kriget, men försvag-ade Sverige gentemot Hitlertyskland. När mili-tären senare under kriget förordade eftergifter åt Tyskland var ett av deras argument det svenska försvarets svaghet. Men de flesta i riksdagen var emot aktivismen, men flera socialdemokrater engagerade sig i frivilligrörelsen. ( Conny And-ersson, Gösta Rehn, Torsten Nilsson.)
    ——————————————————–
    Samma svenska försvar som i andra samman-hang framställdes som mycket svagt, hur skulle det kunna lämna ett avgörande bidrag till finsk-ryska krigets utgång ? Och hur hade de tänkt sig fortsättningen ?

    Trodde de, att Stalin skulle finna sig i att föröd-mjukas, att bli stoppad av finnarna och deras svenska medhjälpare, och avstå från de hotfulla krav han ställt i oktober 1939 ?
    ——————————————————–
    Under kriget var det många som ville se Finlands motståndskraft som exempel på kristendomens seger över hedendomen, demokratins mot diktat-uren, rasöverlägsenhet. Framförallt att finländ-arnas oväntade förmåga att stå emot ryska massarméer, skulle bli en inspiration för andra småstater under kommande påfrestningar.

    Vad vinterkriget bevisade var att finska soldater var duktiga, att försvarsterrängen var gynnsam, att angriparna var ovanligt illa förberedda. Men när Hitler satte in sina mekaniserade och rörliga arméer föll småstaterna som käglor, oavsett rel-igion, statsskick och Stalin gjorde liknande erfar-enheter under krigets slutskede. – – – Efter ett finsk nederlag fanns alltså bara två alternativ : Antingen en omedelbar sovjetisk framryckning eller en successiv, med ständigt nya krav.

    Condorsystemet, som aktivisterna Ahnlund (tidig-are tysk aktivist i första världskriget, utg, tidskrif-ten Svensk Lösen) samt överste K-A. Bratt ( tid-igare lärare på finska krigshögskolan i början av 1920talet) = ” frivillig” stampersonal, pläderade för, sånt var Per Albin inte intresserad av, han utgick från att svenska folket inte alls hade lust att gå i krig för Finland, hur mycket man än sym-patiserade med landets belägenhet.
    ——————————————————–
    Att provocera fram en folkstorm mot Per-Albin och inrätta en ny mer aktivistisk regering, fast det redan då fanns fredsbud, blev aktuellt när V. Tanner 13.2.40. fick nej till svensk intervention. Risk även för ett tyskt angrepp om Sverige ingrep militärt i Finland.
    ——————————————————–
    ”Det är något konstigt med historien om Folkets Dagblads avslöjande och kungens Gustaf V:s dik-tamen, som alltså innebar att Per Albins nej blev offentligt (genom läcka K.A. Bratt) samt kungens tillägg till statsrådsprotokollet.”
    ——————————————————–
    Kaj Björk funderar om ” inte förklaringen var att det kommit växlande signaler från den nazistiska
    hierarkin vid olika tidpunkter ? ” Om Sverige satte in en del av sin krigsmakt mot Ryssland, behövde det inte strida mot naziregimens långsiktiga intressen. Men om en sådan insats även drog med sig en västmaktsintervention i Finland – blev situationen farlig för Berlin.
    ——————————————————–
    Att Sverige skulle kunna gå in i Finland och sam-tidigt hindra västmakterna att besätta de svenska malmfälten, var inget realistiskt perspektiv.
    ——————————————————–
    Detta insåg Hitler och hans åsikt förmedlades till Gustaf V. I denna specifika situation råkade de svenska anti-aktivisternas och Hitlers intressen sammanfalla.
    ——————————————————–
    I Paris tappade konseljpresidenten Daladier huv-udet och sände Gustaf V. ett budskap om att Frankrike tänkte skicka trupper på 50.000 man över Narvik till Finland och ungefär samtidigt skulle man angripa Baku. Den sortens lättsinniga utfästelser fördröjde den finska regeringens beslut att acceptera en hård kompromissfred.
    ——————————————————–
    Björk skrev : En medlingslösning , en hygglig fred med ett bibehållet Finland är den bästa lösningen.
    Detta kritiserade författaren Eyvind Johnson, som känd finlandsaktivist, men Johnson anade inte att utrikesminister Günther sedan en tid ägnade sig åt en sådan verksamhet , snarlik Björks artikel (i Vårt Folk.)

    Men både Eyvind Johnson, Harry Martinson och Vilhelm Mobergs roll under finska vinterkriget , väckte Björks varaktiga skepsis i fråga om skön-litterära författare, bättre än andra kunde be-döma internationella problem. Alla tre hade ju lagt in något slags litterär symbolik i en konflikt, -där många hemliga intressen korsade varandra, och där politikernas beslut inte kunde bli enkla och entydiga. Men inte heller Zäta Höglund, med ex.vis lång politisk erfarenhet – lyckades bättre.
    ——————————————————–
    Många aktivister intalade sig att de bara var fråga om en tillfällig frist,(13 .3.40) och man påminde sig om München 1938 och Tjeckoslovakien, 1939. Den måttlösa agitationen mot kommunisterna lade sig snabbt sedan det avslöjats att en liga med anknytningar till polis och officerskår , gen-omfört ett sprängattentat mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman med förlust av 5 människoliv. (varav två minderåriga barn.)

    Per Albins bestående insats – 1. bestämt mot-stånd mot de svenska aktivisterna och hans 2. vägran att ge tillstånd för västmakternas trupper att passera Sverige på väg till finska fronten.

    När Björk efter kriget träffade kollegor och men-ade att Sverige även ” räddat” västmakterna från att komma i ett ödesdigert krig med Ryssland, hade han ändå en misstanke om att västvärldens politiker såg saken på ett annat sätt.

    Om en brittiskfransk expeditionskår verkligen kommit över till Sverige och stannat vid de sven-ska malmfälten, hade det säkerligen utlöst ett tyskt blixtangrepp. Sverige hade då bundit en del av Hitlers trupper och lättat trycket på andra fronter. Nu fortsatte svenskarna att i lugn och ro exportera sin malm till Tyskland. Det var en ide-alisk situation för Hitler . ” //
    ——————————————————–

  45. ——————————————————–
    Ur : Nazi-Soviet relations : 1939-1941 (1948)
    ——————————————————–
    Documents from The Archives of the German For-eign Office. /utg. av USA:s utrikesdepartement.(SD) ( Komment.: Samling i urval, utg. i början av det kalla kriget, som ”vitbok” därav nog lik-som ” skorpiontiteln” , och protokollen har alltså förts av det tyska utrikesdepartementet, bl.a. av presschefen (AA) Paul Schmidt betr. Berlinmötet i november 1940 )
    ——————————————————-
    SOVJETISKT MARKERING PÅ NEUTRALITETS-FÖRBEHÅLL : FÖR SVERIGE : APRIL 1940:
    ——————————————————-
    Från Moskva 13.4.40 (Tyske ambassadören Schulenburg : till tyska Berlin UD (AA)
    ———————————————————-
    Molotov bad mig titta upp och tog upp följande:

    ”Envisa rykten har cirkulerat överallt att Tyskland snart skulle tvingas att inkludera Sverige i sina skandinaviska operationer, särskilt för att skeppa mera trupper till Norge. Molotov tillade, att enligt hans åsikt, Tyskland och definitivt Sovjetunionen, var vitalt (lebhaft) intresserad av att bevara Sver-iges neutralitet. han frågade mig hur mycket sanning det låg i dessa rykten.

    Först hänvisade jag till min deklaration till honom den 9 april, att våra operationer inte skulle beröra
    Sverige o. Finland och tillade att jag inte var med-veten om den minsta indikation att vi hade några planer för svenskt territorium. Hursomhelst skall jag översända hans förfrågan till Berlin.

    Samtidigt förklarade Molotov att sovjetregeringen var mycket intresserad av att bevara den sven-ska neutraliteten, och att en överträdelse skulle betraktas med ogillande, och hoppades att en in-kludering av Sverige i de tyska operationerna inte skulle äga rum – om detta kunde undvikas. Anhåll-er om instruktioner per radio.
    ———————————————————
    Svar : Till Moskva : Amb.Schulenburg 15.4.40. från utrikesm. Ribbentrop tyska UD (AA)
    ———————————————————-
    Jag begär att ni förklarar för Molotov vår attityd mot Sverige enligt följande:

    ” Vi delar helt sovjetregeringens åsikt att bevar-ande av Sveriges neutralitet är i enlighet både med tyska och sovjetiska intressen. Som ni redan omtalat enligt vårt PM av den 9.4, upprepat i sam-talet den 13.4 – är det inte vår avsikt att utsträcka våra militära operationer i norr till svenskt om-råde. Tvärtom, är vi bestämda på att respektera ovillkorligt den svenska neutraliteten, så länge som Sverige i sin tur observerar strikt neutralitet och inte stödjer västmakterna.
    ———————————————————-
    TYSK TRUPPTRANSITERING GENOM FINLAND: SEPTEMBER 1940
    ——————————————————-
    Från Moskva: Telegram 29.9.1940 Från Tippels-kirch, tysk chargé d´affair i Moskva. (Möte med Molotov)(Till tyska UD)
    ———————————————————
    ”- – – Innan Molotov gick in på frågan om mili-täralli-ansen med Japan, frågade han – på basis av ett telegram från sovjetambassaden i Berlin, som gällde ett tyskfinskt avtal, vilket enligt en finsk kommuniké – sörjde för att garantera passage för tyska trupper genom Finland till Norge, och som hänvisats till av presschefen Schmidt (AA) under hans presskonferens. Samtidigt nämnde Molotov en rapport från United Press Berlinkontor som i en radiosändning påstått tyska trupper hade ankommit till den finska hamnen i Vasa.- – –

    Efter att Molotov hade avslutat sitt uttalande betr. en militärallians, återvände han till det tyskfinska avtalet, som nämnts tidigare och yttrade att de tre senaste dagarna hade sovjetregeringen fått rapporter relaterande till landsättning av tyska trupper i Vasa, Uleåborg och Pori, utan att ha blivit informerad härom av Tyskland.

    Den sovjetiska regeringen önskade att få tillgång till avtalstexten kring trupptransporterna genom Finland, inklusive dess hemliga del. Detta krav baserades på artikel 3 och 4 i nonaggressions-avtalet.

    Om Tyskland instämde i denna tolkning av de nämnda artiklarna,bad han om att bli informerad om : 1. målsättningen med avtalet, 2.mot vem var det riktat, och 3. och vilka syften skulle betjä-nas av det.

    Avtalet diskuterades öppet, medan sovjetreger- ingen visste ingenting. Detta skulle framföras till den tyska regeringen.
    ———————————————————
    Berlin 2.10.40. (Tyska svaret till Molotov från Ribbentrop):
    ———————————————————-
    Det tyskfinska avtalet som nämnts handlade en-bart om en rent teknisk fråga kring militära kom-munikationer utan någon politisk innebörd. Sam-tidigt när vi nått ett avtal med Sverige om lik-nande transporter genom svenskt territorium till Oslo, Trondheim och Narvik, blev ett avtal klart med Finland om transitering till Kirkenesområdet (Norge). Kirkenesområdet som behövde militärt skydd mot England, p.g.a. av gruvorna där, kan bara nås av oss genom passage genom finskt territorium.

    Transporten gick förresten över Uleåborg och Vasa, men inte över Pori. Utifrån den rent tek-niska kommunikationsaspekten, såg vi givetvis inget skäl att meddela sovjetregeringen. (Under-standing) med Finland nåddes genom en notväx-ling, vilket innehåller ordagrant följande fyra pun-kter:

    1. Den finska regeringen på förfrågan av tyska regeringen tillåter genomtransport av materiel med eskortpersonal från de norra Östersjö-ham-narna på sträckan Rovaniemi och de norra Ishavshamnarna till Kirkenes i norra Norge.

    2. Tyska regeringen skall vederbörligen indikera till den finska regeringen vilka hamnar som skall anlöpas, antalet transportfartyg, datum för av-färd/ankomst och den dagliga transportschemat i norra Finland.

    3. Den tyska regeringen skall meddela den finska regeringen minst en dag i förväg om ankomsten för transportfartygen.

    4. Vapen skall skeppas skilt från trupperna i sepa-rata godsvagnar.Ett särskilt avtal skall göras som rör antalet officerare, och manskap för vakttrop-par – på godsvagnarna med vapen.
    ———————————————————
    Moskva .(4.10.40) (Från tyske Tippelskirch chargé d´affaire till Berlin tyska UD:)
    ———————————————————-
    (Möte med Molotov)

    Molotov gjorde följande anmärkningar till Tippels-kirchs kommunikation av Ribbentrops ovanst. telegram:

    1. Tyskfinska avtal.

    Under den tyskryska överenskommelsen ,(1939) Finland som vi båda vet , tillhör Sovjetunionens intressesfär. SSSR:s intresse var därför förståe-ligt och därför ville man bli vederbörligen under-rättad. Sovjetregeringen var angelägen, om möj-ligt att få ytterligare information, mer detaljerad om tyskfinska avtalet, särskilt vad gäller antalet tyska trupper det gäller, och tidsutsträckningen för avtalet ( var det avsett för engångstransport – eller för en längre period ?) – samt även om samt-liga tyska trupper bara, skulle transporteras till Kirkenes.

    På Tippelskirchs fråga om inte sovjetregeringen även blivit informerad av den finska regeringen, svarade Molotov nekande, men tillade att den finska regeringen hade informerat honom vid tid-punkten ” ca vid publicerandet av rapporten”, men hade ännu inte besvarat de frågor som ställdes. Tippelskirch svarade att han skulle kommunicera Molotovs frågor till Berlin, och att så långt T. kände till var det inte tysk avsikt att behålla trupper I Finland, och avtalet var villk-orat, utifrån det brittiska hotet mot Kirkenes. Av-talet överlämnades sedan till Molotov.

    2. Tremaktspakten: (tyskt förslag)

    Molotov : Sovjetregeringen måste examinera frågan noggrant, eftersom det tyska förslaget innehåller aspekter som handlar om tolkningen av artikel 3 och 4 i tyskryska nonaggressionspakten.
    Därför var inget uttalande möjligt för tillfället.

    ———————————————————-
    FINLAND OCH SSSR : TYSKT PM. BETR: NICKEL KONCESSIONEN
    ———————————————————
    8.10.40 ( Tyskt eget PM. till tyska UD)
    ———————————————————
    Till utrikesministerns kontor: I frågan om att garantera Petsamo Nickel koncessionen, anser sig den finska regeringen att man dagligen utsätts för press från sovjetregeringen. Finnarna är rädda att dåliga avsikter ligger bakom Molotovs motstånd. Om den finska regeringen ger efter för den ryska pressen och genom nationell nödlagstiftning upp-häver den gällande kanadensiska nickelkonces-sionen och ger den till sovjetregeringen, kommer en ofördelaktig situation att uppstå för oss :

    Våra egna nickelintressen som har etablerats genom förhandlingar med finska regeringen kom-mer att helt slås ut, eftersom Ryssland ej kom-mer att respektera det tyskfinska avtalet. Med övergången av nickelkoncessionen till Ryssland kommer de att kräva exklusivt territorialinflyt-ande i detta område allmänt, och därför gränsar till Kirkenesområdet, som beskyddas av våra trupper.

    Militären och särskilt riksmarskalken (Göring) har uttalat hoppet att vi inte skall förlora Petsamo. Görings ombud, har bland andra frågor erhållit en koncessionsoption som ersättning för tyska
    vapensändningar.

    Tills nu har AA sagt åt finnarna att Tyskland vill begränsa sig själv till att genomföra det tysk-fin-ska nickelkontraktet, och kommer inte att på eget initiativ ta upp frågan med Ryssland. Det kommer nu att bli nödvändigt att gå utöver detta och stär-ka den finska viljan till motstånd. De skall medd-elas att vi anser det är fördelaktigt att om de lå-ter i koncessionsfrågan anstå utan att avsluta frågan genom att överföra den till Ryssland.

    Det är inte nödvändigt att acceptera den finska önskan att vi stödjer deras inställning i Moskva. Minister Schnurre kräver en möjlighet att rapp-ortera personligt i frågan och om den nuvarande status för vapenleveranser till Finland. Frågan är viktig, eftersom det kan förväntas att finnarna kommer att ge efter.
    ———————————————————-
    Moskva 2.11.40. Från Schulenburg till tyska UD (AA)
    ———————————————————
    Till statssekreteraren: I dagens samtal mellan Schnurre och Mikojan, Mikojan klagade i en ton av tydligt irritation att vi inte var villiga att genom-föra vapenleveranser som begärts av sovjetreg-eringen, fast vi ändå levererade vapen till Finland och andra länder. Det är första gången våra vap-enleveranser till Finland nämnts av sovjetreger-ingen.
    ———————————————————-
    MÖTET I BERLIN 12-14 NOVEMBER 1940:
    ———————————————————-
    13.11.1940 Berlin. PM. från samtal mellan Führern Adolf Hitler och ordförande folkkommissariatet utrikesminister Molotov, utriksminister Ribben-trop, sovjetiske diplomat Dekanosov, tyske amb-ass-drådet Hilger och Pavlov som agerade tolkar. (Paul. Schmidt AA. protokoll)
    ———————————————————
    Führern hänvisade till en anmärkning från Molo-tov under gårdagens möte, nämligen att det tysk-ryska avtalet(1939) var fullföljt ” med undantag av en punkt, nämligen Finland ”. Molotov förklar-ade att hans inlägg hänvisade inte bara till avtalet i sig, utan särskilt till de hemliga protokollen. – – –

    (Hitler): Tyskland hade levt upp till avtalet, vilket inte var riktigt fallet från Rysslands sida. Ur alla
    synpunkter så hade inte Tyskland ockuperat nå-gra områden som befann sig inom den ryska int-ressesfären. (dessa områden nämns, Litauen, Bessarabien…) – – – Situationen med Finland var alldeles lika. Tyskland hade inga politiska intres-sen där. Detta är känt av den ryska regeringen. Under det finskryska kriget hade Tyskland noga fyllt sina skyldigheter vad gäller välvillig neutralitet.

    Molotov medgav att den ryska regeringen inte hade något skäl för kritik, vad gäller Tyskland under den konflikten.

    I samband med detta nämnde Hitler att han även kvarhållit fartyg i Bergen, som skulle frakta vap-en/ammunition till Finland, vilket Tyskland inte hade rätt att göra. Tyskland hade drabbats av all-varlig kritik från omvärlden och särskilt från Sverige, för sin attityd under ryskfinska kriget.

    Som ett resultat, under den följande norska kam-panjen, som i sig innebar betydande risker, fick Tyskland föra fram ett stort antal divisioner som skydd mot Sverige, som inte hade behövts ann-ars.

    Den verkliga situationen var följande : I enlighet med det tyskryska avtalet, erkände Tyskland, att politiskt var Finland av primärt intresse för Ryss-land, och fanns i dess inflytelsesfär. Emellertid, hade Tyskland att överväga följande två punkter.

    1. För sin krigsuthållighet var Tyskland mycket intresserad i leveranser av nickel och timmer från Finland.

    2. Tyskland ville inte ha någon ny konflikt i Öst-ersjön, som ytterligare skulle begränsa dess rörelsefrihet i en av de få handelssjöfartsregi-oner, som återstod. Det var helt inkorrekt att att bedöma att Finland var ockuperat av tyska trup-per. För säkerhets skull, de tyska trupper som transporterats till Kirkenes genom Finland, där har Tyskland faktiskt officiellt meddelat Ryssland. Pga av färdsträckan måste tågen stoppa två-tre gånger på finskt område. Slutligen skall när tran-siteringen av trupp är helt genomförd, inga ytter-ligare trupper sändas genom Finland.

    Führern betonade att både Tyskland och Ryssland naturligtvis inte vill att Östersjö-området skall bli
    en krigszon igen. Sedan ryskfinska kriget har möj-ligheterna för militära operationer förändrats, för nu har England tillgång till långdistansbombare och långdistansjagare(destroyers). Britterna har därför en möjlighet att få fotfäste på finska flygfält.

    Tilläggas kan, att det fanns en rent psykologisk faktor som var extremt besvärlig. Finnarna hade försvarat sig så tappert, och de hade fått symp-atier världen över, särskilt i Skandinavien. Även i Tyskland under ryskfinska kriget, var folket oroat för den ståndpunkt som Tyskland genom avtalet med Ryssland – hade att ta och tog. Tyskland önskar inget krig pga av de de tidigare nämnda bedömningarna. Emellertid, var Rysslands legi-tima hävdande inte påverkat av det. Tyskland har bevisat detta i flera frågor bland andra frågan om befästningar på Åland.

    För tysk krigsuthållighet, är tyska intressen i Fin-land, lika viktiga som i Rumänien.Tyskland förvän-tar sig övervägande av dessa tyska intressen, ännu mer sedan Tyskland visat förståelse för ryska önskemål i Litauen och Bukovina på sin tid. Från alla synpunkter har Tyskland inga politiska intressen i Finland, och accepterar helt att landet hör till den ryska intressesfären.

    I sitt svar pekade Molotov på att avtalet från 1939 hade refererat till en särskild fas i utvecklingen. som avslutats med slutet av 1. polska kriget, och det andra fasen avslutades med 2. Frankrikes nederlag och att man nu var i den 3. tredje fasen. Han hänvisade till originalavtalet, med sitt hemliga protokoll, då den gemensamma tysk-ryska gränsen hade bestämts, och frågor som angick de angränsande baltiska staterna, och Rumänien, Finland och Polen hade överenskom-mits.

    F.ö. höll han med Führern om de anmärkningar , där förändringar gjorts. Han beskrev en balans, efter Frankrikes nederlag, ville han påstå att de tyskryska avtalet inte hade varit utan betydelse för de stora tyska segrarna. – – – (vidare diskus-sioner men ej Finland) -. – –

    I sitt svar menade Molotov att förbindelserna skulle stärkas mellan de två länderna. Men för att ge dessa relationer en fast grund, fanns det sek-undära frågor som måste lösas. Finland var bland dessa frågor.

    Om Ryssland och Tyskland hade en god gemen-sam förståelse, kunde denna fråga lösas utan krig, men det fick inte finnas varken 1. tyska trupper i Finland, eller 2. politiska demonstrat-ioner i det landet riktade mot Sovjetunionen.

    Hitler svarade att en andra punkten inte kunde bli föremål för diskussion, eftersom Tyskland inte var ansvarig för detta. Faktiskt kan demonstra-tioner iscensättas lätt, och det är svårt att efteråt bedöma vem som inspirerat dem. Men, vad gäller tyska trupper kunde han försäkra att inga tyska trupper skulle uppträda i Finland mer.

    Molotov svarade att med demonstrationer men-ade han även finska delegationer till Tyskland, eller mottagande av prominenta finländare i Tyskland. Samt hade närvaron av tyska trupper i Finland lett till en dubbeltydighet från Finland. Ex.vis fördes det fram paroller , som ” Ingen var en riktig finlän-dare – som erkände det sista ryskfinska fredsfördraget” och liknande.

    Hitler svarade att Tyskland alltid hade utövat ett modererande inflytande, och rått Finland och Rum-änien, särskilt, att acceptera de ryska kraven.

    Moltov replikerade att sovjetregeringen såg det som sin plikt att fastställa (settle) och klargöra den finska frågan. Inga nya avtal behövdes för det. Det gamla tyskryska avtalet betecknade Fin-land som tillhörande rysk intressesfär.

    I samband , förklarade Hitler att på denna punkt ville Tyskland inte ha något krig i Östersjön och att man var mycket angelägen att ha Finland som leverantör av nickel och timmer. Politiskt var man inte intresserad och i kontrast till Ryssland hade man inte ockuperat något finskt territorium.

    Faktiskt skulle transiteringen av tyska trupper av-slutas inom de närmaste dagarna.Inga fler styr-kor skulle sändas. Den avgörande frågan var om Ryssland hade för avsikt att gå till krig mot Fin-land.

    Molotov svarade något undvikande , att allt skulle vara korrekt om den finska regeringen upphörde med sin tvetydiga attityd mot SSSR, och om agita-tionen bland befolkningen(enligt tidigare paroll)
    avbröts.

    Mot Hitlers invändning att han fruktade att Sver-ige skulle intervenera i ett rysktfinskt krig, nästa gång, svarade Molotov att han inte kunde uttala sig om Sverige, men han måste betona att att Tyskland, såväl som SSSR, var intresserad av Sveriges neutralitet. Givetvis var båda länderna intresserad av fred i Östersjön, men SSSR hade fullständig förmåga att säkra freden i denna region.

    Hitler svarade att de kanske erfor i en annan del av Europa, att även de bästa militära avsikter
    begränsades av geografiska faktorer. Han kunde därför föreställa sig att i fall av en ny konflikt, skulle en form av motståndscell uppstå i Sverige och Finland, som skulle erbjuda flygbaser till Eng-land och även Amerika. Detta kunde tvinga Tysk-land till intervention.

    Hitler skulle dock göra detta motvilligt- det räckte med Salonika, han hade inget intresse att aktiv-era sig i Norden också. – – – Den finländska reger-ingen hade just sänt en not, där man gav försäk-ran om sitt nära och vänskapligt samarbete . (med Ryssland)

    Molotov svarade att råd och dåd inte alltid samm-anfaller och han envisades med att freden i Öster-sjön skulle helt säkras om en precis förståelse nå-ddes i de finska frågorna. Varför skulle Ryssland skjuta upp detta på ett halvår eller ett år, som Hitler föreslagit ? Hitler deklarerade att en Öster-sjökonflikt inte fick äga rum, den skulle bli en börda på den tyskryska relationen, och för det framtida samarbetet.

    Molotov: Det var inte en fråga om krig i Öster-sjön, utan om fastställandat av Finlandsfrågan, helt inom ramarna från 1939 års avtal.- – – Hitler förklarade att det inte fick bli krig med Finland, därför en sådan konflikt skulle få långtgående konsekvenser.

    Molotov : En ny faktor hade introducerats i disk-ussionen genom denna position, som inte hade uttryckts i förra årets avtal.

    Hitler : Tyskland hade under finskryska kriget trots faran för allierade baser i Skandinavien hade man noga hållt på sina skyldigheter och hade alltid rått Finland att ge efter

    Ribbentrop: Vi vägrade även att ge finländske presidenten tillgång till den tyska kabeln för ett radiotal till Amerika.

    Hitler fortsatte att att förklara att precis som Ryss-land på sin tid hade pekat på att en delning av Polen skulle leda till en påfrestning på tyskryska relationer, förklarade han nu med samma upprik-tighet att ett krig i Finland, skulle representera en påfrestning och han bad ryssarna att visa exakt samma förståelse i det avseendet som han visat i frågan om Polen, för ett år sedan.

    Molotov svarade: Att han inte kunde förstå den tyska rädslan för att ett krig skulle bryta ut i Öster-sjön (The Baltic). Förra året när den inter-nationella situationen var värre för Tyskland än nu, hade inte Tyskland väckt frågan. Helt skilt från det faktumet att Tyskland nu hade ockuperat Danmark, Norge, Holland och Belgien, hade man även helt besegrat Frankrike och trodde sig redan ha erövrat England.

    Molotov kunde därför inte förstå var en krigsfara skulle uppstå under dessa omständigheter i Öst-ersjön. Han måste begära att Tyskland intog sam-ma ståndpunkt som förra året. Om man gjorde det ovillkorligt, skulle den finska frågan leda inte till komplikationer. Men om man gjorde reserva-tioner, skulle en ny situation uppstå – som då måste diskuteras.

    Som svar till Molotov ang. frånvaron av militära farhågor i den finska frågan, betonade Hitler att han också hade en viss förståelse av militära frågor, och han betraktade det som helt möjligt att USA skulle få ett fotfäste i regionen, om Sverige deltog i ett möjligt krig.

    Hitler ville avsluta kriget i Europa, och han kunde bara upprepa att utifrån Sveriges ovissa attityd, skulle ett nytt krig i Östersjön, betyda oförutsäg-bara påfrestningar på de tyskryska relationerna. Skulle Ryssland förklara krig mot USA, om denna skulle intervenera i samband med en finsk kon-flikt ?

    När Molotov svarade att den frågan inte vara av intresse för närvarande, replikerade Hitler att det skulle vara försent för ett beslut i det läget. När Molotov förklarade att han inte såg någon indika-tion på ett krigsutbrott i Östersjön, svarade Hitler att då var allt i sin ordning och hela diskussionen var rent hypotetiskt.- – –

    Efter erövrandet av England skulle ett gigantiskt världsomspännande imperium på ca 40 miljoner kvkm fördelas. . .

    ———————————————————-
    År 1941:
    ———————————————————-
    29.3.41 P.M. Ribbentrop samtal Japan utrikesm. Matsuoko :
    ———————————————————-
    – – – I ett svar på en fråga av M. för vidare detal-jer om de ryska villkoren, sade Ribbentrop, att det tyska motståndet mot de sovjetiska kraven mot Finland, var baserade på ekonomiska över-väg-anden, men även på känslor. Tyskland hade stridit på finska sidan i första världskriget. Matsu-oko anmärkte att finnarna uppenbarligen starkt betonade att man skulle betraktas som tillhörande den tyska sidan.

    Den japanske ministern i Helsingfors, som han hade kontaktat i samband med diplomatskifte, sa till en journalist i Manchuli, på hemväg att Finland nu verkade ha placerat sig på rysk sida. Någon tid senare protesterade den finske ministern i Tokyo officiellt till Matsuoko mot uttalandet och förklarade att Finalnd aldrig skulle ställa sig på Rysslands sida.

    Ribbentrop pekade på att socialdemokratiska reg-eringar i Finland alltid hade varit mot Hitler, så det fanns inget skäl för Tyskland att hjälpa dem un-der vinterkriget. Tyskland hade att inta en absolut
    neutral linje i samtal med Molotov och Stalin.

    Finland låg inte i tysk intressesfär. Men när Fin-land försvarade sig så tappert, väcktes starka känslor för dem i Tyskland, så det blev omöjligt att ge upp Finland , därför att en ockupation av Ryssland skulle leda till total förstörelse av landet som visats i de baltiska staterna.”
    ———————————————————
    Stockholm 16.5.41 tyske ambass. Wied till tyska UD.
    ———————————————————
    Jag har fått veta att den sovjetiske ministern här fru Kollontaj, nyligen sagt, att aldrig tidigare i Rysslands historia har det funnits starkare trupp-koncentrationer vid Rysslands västgräns än nu.
    ———————————————————-
    Ur: ETT KRIG. / Kaj Björk. (1986) chefred., riksdagsman, ambassadör (s)
    ———————————————————-
    ” Vad hade hänt med Günther sedan hösten 1939 ? I likhet med många andra överskattade han säkert västmakternas styrka, tills den stora tyska västoffensiven, tvingade honom att tänka om. Han önskade ingen tysk seger, men såg detta som enda möjliga framtidsalternativet. I valet mellan Tyskland och Sovjetunionen fördrog han Tyskland.

    Enligt Westmans dagbok hade Günther redan den 16 mars 1940 , bara några dagar efter freden tal-at om att ” Finlands bolsjevisering” hotar – och varnade för den ”gamla eftergiftspolitiken öster-ut.”

    När Günther under vinterkriget upprepade aktivi-sternas paroll Finlands sak är vår, menade han allvar, men han valde annan metodik, än aktivi-sternas.

    Han ivrade för ett försvarsförbund med Finland och efter Frankrikes fall hade han bråttom att få till stånd en överenskommelse med Tyskland om permittent-trafiken – därför att han fruktade en framstöt av Sovjetunionen västerut.

    Utrikesledningen hade en skärva i ögat när de skulle bedöma Moskvas åtgärder. Medan tysk-arnas krav på transitering till Norge, inte uppfatt-ades som ett direkt hot mot Sverige, tolkades ryssarnas transiteringsrätt till deras nya bas i Hangö, som en möjlig förberedelse till en ockupa-tion av Finland.

    De invecklade turerna kring Åland där Sovjet hade rimliga intressen uppfattades som ett all-varligt ryskt hot. Även ryssarnas intresse att få kontrollen över nickelfyndigheterna i Petsamo, som hade en uppenbar försörjningsbakgrund infogades i spekulationerna om mycket långtgå-ende ryska planer mot Finland.

    Moskvas uppträdande mot Finland under tiden efter marsfreden(1940) kan kallas arrogant och hänsynslös, men inga indikationer på att Stalin förberett ockupation. Den finska regeringens påtagliga tyskorientering gav Moskva motiv att utöva tryck mot Finland inför en tänkbar framtida konflikt med Tyskland.

    Regeringen i Helsingfors gjorde allt för att skräm-ma upp svenskarna. Sovjets ockuperande av Bal-tikum vid tiden för Frankrikes fall (juni 1940) hade redan väckt oro hos utrikesledningen och i juli ville Günther ha en regeringsdeklaration om att Sverige ansåg ett sovjetiskt angrepp på Fin-land, som ett angrepp på Sverige. Per-Albin blev häpen och bondeförbundet stödde ett avslag.

    ”Att jämföra demonstrationer av finsksovjetiska vänskapsförbundet i Helsingfors, (finska kommun-istiska partiet förbjudet sedan 1930, som gagnade infiltration inom finska socialdemokratiska partiet) med vad som pågick i Baltikum, var något miss-visande. Där kom först Röda armén – sedan ord- nades med revolution.

    För sovjetledningen var det uppenbarligen ange-lägnare att inför en möjlig konflikt med Tyskland skaffa sig full kontroll över Baltikum,än att vidga de positioner man redan hade uppnått i Finland. – – –
    ” Thörnell ville gå längre och flytta svenska divisi-oner till Finland, om svenska trupper kunde över-ta kontrollen av norra Finland, skulle det bli lätt-are för finnarna att kämpa mot arvfienden. Räk-nade han inte med möjligheten till myteri om svenska beredskapsmän upptäckte att de fors-lades långt bortom sina egna gränser.”

    ”I Berlin försökte man inbilla svenskarna att Hitler hade räddat Finland undan ryssarna, och upp-gifter om vad som förekommit vid Molotovs sam-tal med Hitler i november 1940 anpassades för syftet.”
    ———————————————————-
    Komment.: Kaj Björk för tre (3) viktiga frågor något framåt, i sin bok, som inte riktigt allmänt klarats ut tidigare – enligt min bedömning, som jag förstått det.
    ———————————————————-
    1. Hur Gustaf V :s avstyrkande av svensk expe-ditionsstyrka till Finland, sammanfaller med egen-tligen också tyska behov, som framförts till kun-gen, att fr.o.m. februari 1940 utgör Finland en sekundär front, och kungens tillägg, utgår mer från tyska militära behov, än nationell militär, realistisk insikt. (Men hur såg Per Albins bevek-elsegrunder ut, var de även färgade av de tyska behoven ?)
    ——————————————————–
    UR: Gunnar Richardson : Förtroligt och hemligt.
    (2007)
    ———————————————————
    Betonar mest Gustaf V:s fredssondering till Stor-britannien,på sommaren 1940 som han bedömer som en form av kapitulation, trots Halifax,” com-mon sense and not bravado” uttalande. Freds-medlingen fick även mycket skarp och föraktfull kritik av Winston Churchill.
    ———————————————————-
    Arnstad : noterar händelsen, men lägger inga demokratiskt-parlamentariska , eller moraliska,
    synpunkter på kungens initiativ, vilket alltså Rich-
    ardson för fram som ett huvudnummer:
    ———————————————————-
    Arnstad: ” Christian Günther undrar vad Per Albin Hansson tycker om svenska frivilliga till Norge. Statsministern vill inte ha någon svensk frivilligkår i väst, eftersom mannarna ” behövs hemma”. – – – Han vill inte reta Tyskland. (s.80)- – – Måndag 15 april landstiger brittisk trupp i Norge. – – – Göring kräver – och får – en svensk försäkran om att gruvorna kommer att försvaras även om angriparen heter Storbritannien.(s.82)
    ——————————————————–
    Kommentar: De svenska militära styrkorna skulle hellre sättas in för att försvara de egna Malmfälten, mot en fransk/brittisk/polsk invasion.
    ———————————————————
    De skulle inte räcka att intervenera i Finland, för att sedan även försvara de svenska Malmfälten . (Finland ville ju inte ha polska trupper vid sin front som de faktiskt erbjöds, av hänsyn till Tysk-land, däremot begär finska UD, de polska exil-jagarna till Petsamo/Murmansk- avsnittet.) (Sam-tidigt som Finland på hösten 1940 vill erhålla av tyskarna , erövrad polskt militär utrustning)

    (Polens syfte med trupper på finska fronten mot Ryssland 1939/40 var att betraktas som jämbör-dig med England/Frankrike, ett mönster som följdes av polska exilregeringen under resten av kriget – till för dem ingen klar fördel ens 1945.)
    ———————————————————-
    2. Även när det kommer till de tyska permittent-tågen genom Sverige från juli, 1940- 1943, att Günther, (om denne skall vara syndabock), instrumentellt använde tysktågen som ett medel att dämpa upplevt sovjetiskt framträngande, under 1940/41 och inte som en tvingande ”efter-gift”, att skämmas för.
    ———————————————————-
    Det finns likheter mellan kungen och Günthers instrumentella hållning, fast med olika förtecken, men allt detta kom att gynna den tyska krigför-ingen de facto, och innebar ingen påfrestning, men mera ett smidigt samspel med Tyskland, kanske svårt att se för samtiden.
    ——————————————————–
    Arnstad skriver : I Sverige ses generellt tysk-tågen som en obehaglig eftergift. I Finland anses de vara en välsignelse, ett skydd mot Sovjet-unionen.När de tyska trupperna anländer till Vasa och andra hamnar längs finska Bottenhavskusten förstår den finska allmänheten att de har Tysk-land att tacka för att Sovjetunionen lugnat sig.(s.119)

    Många anser att regeringen och utrikesledningen med Günther i spetsen lurat på folket en förhatlig eftergift. Den här frågan har två dimensioner. För det första skäms Sverige över ” tysktågen”.Dessa är den mest synliga delen av den svenska efter-giftspolitiken. Men för det andra blottas Günthers återkommande svaghet som utrikesminister: Oförmågan att kommunicera med svenska folket.- – – (s.-108-109)
    ——————————————————–
    3. Arnstad:
    ” Dessförinnan har Sovjetunionens utrikesminister V. Molotov besökt Adolf Hitler i Berlin. Molotov försöker försvåra ett eventuellt tyskt angrepp på Sovjetunionen. Hitler bekräftar visserligen att Fin-land hör till Sovjetunionens intressesfär i pakt-brödernas uppdelning av Europa. Men Tyskland vill inte se något sovjetiskt anfall på Finland. Därmed är Finland tryggt – finländarna ovetande.” (s.128)
    ———————————————————
    Ur : Wilhelm Carlgren / Mellan Hitler och Stalin 1981
    ———————————————————-
    ” Men Günther ville därmed inte ge upp. Mot slutet av november sökte han försiktigt sondera Kollon-taj, dels envoyén von Grundherr på tyska AA, om inte ändå en viss sovjetisk resp. tysk förståelse kunde vinnas för samverkanstaktiken. Günther undervärderade härvid alldeles de skarpa tysk-sovjetiska motsättningarna betr. Finland, som manifesterades vid Molotovs besök i Berlin i mit-ten av månaden.

    Molotov begärde då Hitlers samtycke till att Ryss-land klarade ut sina relationer till Finland, efter samma mönster som tillämpats gentemot de tre baltiska republikerna – alltså annexion och sovjet-isering. Hitler erkände att Finland enligt den tysk-sovjetiska ök. sommaren 1939, ingick i sovjetisk intressesfär, men förklarade samtidigt att Tysk-land bestämt motsatte sig varje konflikt i Öster-sjöområdet.

    Om denna klara förvarning om resp. varning mot en ny sovjetisk aktion mot Finland, hade Günther faktiskt fått uppgifter som gick tillbaka på Göring. Han föredrog emellertid att sätta tro till AA:s (tyska utrikesdepartementet) mer nedtonade och utslätande version över vad som förevarit, något förvånande, då han tidigare i sin föredragning för regeringen framhållit, att en fredlig utveckling mellan de två stormakterna vore det minst sanno-lika och deras intresse skar sig just i Finland.

    Påtagligt drev Günther alltjämt förbundstanken – – – för att skapa ett finsksvenskt block och hålla detta utanför den kommande tysksovjetiska ur-laddningen. ” Båda stormakterna skulle lita på Sveriges förmåga som beskyddare av Finlands fortsatta neutralitet. 18/12 lades Fall Barbarossa fast.

    Molotov varnade Finlands sändebud 6/12 för en Finlands utrikespolitik under svensk ledning, som skulle likvidera Moskvafreden. Ryssland skulle inte lägga sig i Finlands affärer, men om – som president, Kivimäki, Mannerheim, Svinhufvud, Tanner, valdes , som ett tecken på att Finland inte ville uppfylla fredsbestämmelserna.

    Den 5/12 varnade Hitler, Sven Hedin mot ett svenskfinskt samgående, som skulle utmana SSSR, detta lät han sin stockholmsministern upprepa, samtidigt som han försäkrade att Ryss-land inte komme att angripa Finland.
    ——————————————————–
    Wilhelm Carlgrens.fotnot. i boken:
    Not. : ”Göring hade uttalat sig för sin svägerska, grevinnan Mary von Rosen, som efter sin hem-komst sökt upp Günther. Men menade Günther, här var det hennes och hennes mans känslor för Sverige/ Finland, som satt fantasin i rörelse. (Wa-sastjerna-Witting 3.12. 1940. 110 A3 a.Tukholma FUA)”

    Den mer nedtonade AA-versionen förmedlades av tyska ambassadrådet i Moskva, Gustav Hilger, som i sin ” egenskap av tolk varit i Molotovs om-edelbara närhet, under dennes besök i Berlin. ” Hilgers version gick ut på att Finland överhuvud-taget inte diskuterats i Berlinsamtalen”. På min (svenske moskvaministern) fråga huruvida icke Finland berörts, under de olika samtalen, svarade Hilger bestämt nekande. ( Moskva. 560 18.11.1940. HP 39 A.)
    ———————————————————-
    Men Carlgren nämner inte Gustav Hilgers bok: The uncompatible allies (1953), i sina referenser. Hilgers memoarer, är utarbetad i samverkan med en yngre akademiker Meyer. Carlgren nämner inte Hilgers bok, , trots att den fanns tillgänglig i Sverige, 1981, när Carlgren skrev sin studie : Mellan Stalin och Hitler.
    ——————————————————–
    GUSTAV HILGER
    ——————————————————–
    Gustav Hilger är den som syns på bilder från förhandlingarna i Moskva i augusti, 1939 som tolk mellan Ribbentrop och Molotov. Hilger (karak-teristiskt utseende,magerlagd, hornbågade, höga kindknotor, tyska UD:s uniform, med stora ljusa brakande uppslag, som Dankwort i Sverige) var uppväxt i en tyska minoriteten i Ryssland och an-sågs ha god kunskap om landet, och var anställd redan vid ryska revolutionen 1917 på den tyska beskickningen.

    ” Molotov anlände den 12 november kl. 11.00 och stannade i 48 timmar, med ett sällskap av 60 personer, sexton livvakter, en läkare och tre personliga uppassare.- – – De följande två dag-arna ägde följande möten rum : en relativt kort diskusion med von Ribbentrop på middagstid, en tretimmars session med Hitler på eftermiddagen och en middag hos utrikesministern på första dagenskväll, korta besök av Göring och Hess följande morgon, lunch med Hitler, följt av en ytterligare tretimmarsmöte med honom, sen en middag på sovjetambassaden, ett slutmöte på två timmar nere i von Ribbentrops skyddsrum(flyg), där den slutliga diskussionen hölls med Molotov. Jag deltog i varje av dessa möten från början till slut, men sedan en redogörelse har publicerats av USA- UD, skall jag ge bara mina personliga intryck av mötena. ”
    ———————————————————
    Kommentar: Hilgers referat är ganska summariskt
    jämfört med Schmidts protokoll, (AA) som han även refererar till.
    ——————————————————–
    Hilger:
    ” Följande dag (13.11) blev det uppenbart att konflikten mellan parternas målsättning var så tydlig att det inte fanns hopp att nå en förståelse. Molotov ville klara ut frågor i all-mänhet kring tyskryska relationer och kring tyskryska pakten – i synnerhet. Han betonade att Tyskland bröt mot avtalet, genom att hålla truppstyrkor i Finland, och krävde att de skulle dras bort.- – – samt frågor kring axelns Wienaktion, och Rumänien,. Han krävde stödjepunkter i Bulgarien, i Bospo-ren, Dardanellerna. Men ingen av dessa frågor besvarades nöjaktigt av Hitler. – – –

    Två saker blev tydliga ; Hitlers avsikt att tränga bort Ryssland mot Persiska viken ,samt att inte erkänna några sovjetiska intressen i Europa. Vad Molotov själv tyckte om detta blev uppenbart på kvällen i samtal med Ribbentrop, där han beton-ade sovjetiska intressen både på Balkan och äv-en fri utfart från Östersjön. Resten av samtalet ägnade Ribbentrop åt villkoren för ett ryskt med-lemsskap i Tremaktspakten. (Tyskland, Japan, Italien.)

    Efter att Molotov återvänt till Moskva tog sovjet-regeringen upp frågan ytterligare en gång som ett PM från Molotov, som överlämnades till tyska ambassadören den 25 /11 1940.
    ———————————————————
    Kärnan i detta var de villkor som krävdes av Moskva för att inträda i Tremaktspakten, nämligen; tyska trupper avlägsnas från Finland,
    ——————————————————–
    … vänskapspakt med Bulgarien, Bosporen, samt Persiska viken. Men pm:et blev aldrig besvarat. Den 18.12 utfärdades Plan Barbarossa.

    I början på januari 1941 sände tyskarna starka truppstyrkor (680.000 man) till Rumänien, av motivet att skydda sig mot brittiska operationer i Grekland, som öppet avslöjade tyska avsikter att gå in i Bulgarien, vilket störde sovjetregeringen mycket.

    Den 17 .1.41 uttryckte Molotov oro för att man upp-repat hänvisat till att Bulgarien och Bosporen , som säkerhetszoner för Ryssland, och skulle betrakta tyska trupper där som ett intrång på sina säkerhetsintressen.

    Samtidigt uttryckte Molotov förvåning över att tyska regeringen inte intagit bestämda uppfatt-ningar om de frågor som väckts i Berlin-samtalen 12-14.11.40 som inte hade besvarats., 25.11- noten. Ribbentrop svarar att man först måste dryfta frågorna med Japan och Italien.

    Spänningen steg då Bulgarien inträdde i Tremakts-pakten den 1.3, och tyska trupper gick in i Bulg-arien. Den 5/6 april sluter Ryssland en vänskaps-pakt med Jugoslavien. Tyskland anfaller, serb-erna skulle kunna ge tyskarna en match, ansåg Stalin, (och Grekland) men gjorde en felbedöm-ning av som i fallet Polen, Frankrike.

    Inget av vad ryssarna gjorde mellan 1939-41, gjorde Hitler så genuint vred, som avtalet med Jugoslavien, inget bidrog mer till den slutliga bryt-ningen, och Stalin måste ha uppfattat detta. Den 13.4. slöt Stalin en nonaggressionspakt med Japan, men den ryska eftergiftspolitiken fortsatte f.ö. Stalin övertog ordförandeskapet i folkkom-missariatet efter Molotov, för att markera läget.

    Efter 22 juni 1941-45 kom Hilger att ingå i en speciell Rysslandsgrupp på tyska UD, Russland-Gremium, kanske för att Hilger hjälpt Ribbentrop att göra förhandlingarna i Moskva 1939, till en framgång, Ribbentrops höjdpunkt som utrikes-minister. ”
    ———————————————————
    Även Hitler tycktes ha blivit imponerad av Hilgers tjänster under Molotovs vistelse i Berlin 1940. Sent 1943 tog Ribbentrop med Hilger till järnvägs-stationen dit Mussolini skulle anlända, efter att ha befriats från sin fångenskap. Hitler struttande omkring framför de församlade dignitäörerna, men stannade plötsligt för att prata me Hilger:
    – Nå… Hilger, ni har inte många chanser att använda er ryska, nuförtiden, eller… ? sa han. Ja – svarade jag, det är väldigt synd. Hitler gav mig en häpen blick – och vände sig bort.”
    ———————————————————-
    Konklusion: Alltså fem punkter som kan inne-bära en viss klarifiering av ”vår” mainstream-uppfattningen:
    ———————————————————
    1. Sverige (Gustaf V) ansåg att en svensk expe-ditionskår till Finland 1940, inte var motiverad, utan man valde att ev. primärt vara i beredskap för en brittisk/fransk marsch mot malmfälten. Detta efter tyska signaler till bl.a Gustaf V. Hitler hade större behov av detta.(Enligt Björk 1986).

    Detta drar ju även ner uppfattningen om en viss svensk rörelsefrihet, och oväld m.m. Berlin drog i trådar ! (Arnstad menar allmänt att ett svenskt skydd av malmfälten egentligen var militärt möj-ligt)

    2. Günther drog avsiktligt på oss tysktågen 1940-43 – inte som någon eftergift alltså, utan som en militär markering mot Ryssland. Det ”skämmiga” blir då svårt att upptäcka i tysktågen, och en maj-oritet anses ju ha accepterat dem. (vinkat)

    Detta är ju vad Christmas -Boldt även, noterar – det signalerar och röjer den svenska tyskorient-eringen, och är kanske avsedd som en något maskerad styrkedemonstration, alt. skydd.

    Det innebär att Arnstad egentligen faktiskt varit för ”snäll” mot Günther, trots vissa påståenden om motsatsen av kritiker. När han sedan tillåter stabsplanering av svensk militär intervention på våren 1941, i Finland, utifrån ryskt krigshot, (Thörnell) för att frigöra den finska armén för ev. operationer i södra Finland, tar han ännu större risker. Men då har Finland redan signerat på deltagande i Fall Barbarossa.

    När kriget utbryter ” har Günther tur” nu blir det inga problem, el. risker att stödja Tyskland öppet med direkt neutralitetsbrott genom transitering av tyska stridskrafter /materiel. Detta kunde ha ut-löst ev. ryska bombningar av Sverige, vilket för-modligen inte låg i ryskt intresse, däremot torp-edering av malmlastade fartyg.

    (Däremot förekom sovjetiska långdistansbomb-ningar mot tyska områden och Finland nästan hela kriget, men utvecklades inte till pulvriserings-raider som Bomber Command, förutom ” bomb-ningarna för fred” ”moral bombing,” mot Helsing-fors under februari 1944, då 2.120 flygplan använ-des, varav 1.980 över Helsingfors, 26/27-2 i 12-timmarsbombning och även Budapest i septem-ber. Efter kriget ville man inte förknippas med den allierade terrorbombningen av Tyskland.)

    (Då bör ju även det finska tillståndet för transiter- ing för tysk trupp, utgå från detta, utgöra en tyskorienterad markering förstås som påkallar Molotovs intresse.)

    3. Men något krigshot från rysk sida mot Finland, är inte så explicit uttryckt (12-14.11.40)- men däremot utgår Hitler från – och driver att ett sånt föreligger, och denne var ju en person som kunde
    piska in värre påståenden, kring det mesta.

    (Men detta är ju även utifrån tyska UD-protokoll, med tyska UD:s ”propagandakomet” efter Goeb-bels, gesandte Paul Schmidt / se tidigare inlägg om denne)

    4. Björk(1986) menar att Ryssland hade fullt upp med sin annektering av de baltiska staterna, som därför innebar att något egentligt militärt hot mot Finland inte var realistiskt 1940. Detta kan ytter-ligare bekräfta att det ryska hotet var en smärre bubbla 1940.

    5. Gustaf V:s fredsinitiativ på sommaren 1940, uppmärksammar inte Arnstad , som Richardson gör som en riktig ful sak, som fick stark kritik av Churchill. Var det därför han bl.a. inte kunde / avstod komma ifrån och hämta sitt Nobelpris i litteratur 1953 ?

    Så i viss mån har ju de nordiska länderna, åt-minstone Sverige och Finland på egen risk, i
    ” förbund” tagit tillvara sitt manöverutrymme mot de allierade, hela tidsperioden, men fört kriget i huvudsak mot Ryssland i öst. Det blir då lite svårt, men nödvändigt att efter kriget smyga in tillbaka under västmaktsparaplyet,god min i elakt spel är väst vana med , och dessa är inte ledsna utan vet var vi har varann.

    Och trots Henrik Brors och Stefan Lundborg i DN, risken är att Finland ballar ur på 14 dagar, som Polen och Frankrike på sin tid, också helt otippat,
    till Sveriges stora förvåning, därav den dånande tystnad som inträdde i Finand under den den ryska operationen i Sydossetien i somras – ett riktigt ” sommarkrig”, för en gångs skull, som, som tur, inte utvecklades till ett s.k ” fortsätt-ningskrig”.

    Jatkosota fördes nu enbart av finska UD, mot Fin-lands officiella : ”strykpöjk”, Henrik Arnstad, när utrikesminister Alexander Grubb i SR:s lördags-intervju, (oktober-08 ) menade att finska staten visst kan ta en svensk journalist i upptuktelse om det finns anledning : So what ? – menade den käcke finlandssvensken. Jodå… (Men är detta instítut, Lex Arnstad, den sista kvarlevan i Nor-den av den gamla svenska presspolitiken, 1939-45. Westmans, som dröjer sig kvar ? )

    SR-intervjuaren fann detta något olycksbådan-de. Däremot hade Grubb taktiskt rått våra knip-pen till excellenser, Bildt & Bring upa., att stämma ner tonen om ” München & 30tal”.

    ” Jag sa åt ju honom (Bildt) Schhh., sa Grubb schhh… ”De” ! gillar inte sånt ! Innan han veck-lade in excellensen i kupén, och for som EU-rep-resentant till överläggningar i Tblisi och ordnade fred. Det är inte lätt. För idag lovar Bildt ett lagom
    militärfördrag med Stoltenberg i Norge, när vice-pres. Biderman och Ivanov, nyss gjort ”handslaget
    i Kaliningrad.”
    ———————————————————-

  46. “Att jämföra demonstrationer av finsksovjetiska vänskapsförbundet i Helsingfors, (finska kommun-istiska partiet förbjudet sedan 1930, som gagnade infiltration inom finska socialdemokratiska partiet) med vad som pågick i Baltikum, var något miss-visande. Där kom först Röda armén – sedan ord- nades med revolution”

    Interessant att man har glömt att Röda Armen hade i Hangö nästan lika stor styrka som i sina baser i Estland. Garrisonen i Hangö hade bland annnat en infanteridivision samt en pansar- brigad som under eventuella demonstrationer i Helsingfors kunde ha använts för att ”återställa ordninegn” just som hände i Estland. Inga Ryska trupper i Finland?

    Mvh,

    Jari

  47. Hangö-Hang-over ! Finlands utrikesminister heter förstås STUBB – och inget annat. Fel av. . .
    (Men som någon sa i Sverige ; CarsBlixBildt , ThamPalmBohman, så lätt är det inte, med dessa
    kerar,.)
    ———————————————————-
    Kaj Björk (1986) (som upplevde skriver han, ungefär samma känslostormar vid tyska ockup-ationen av Norge, som finlandsaktivisterna – med andra förtecken): Men. . .

    ”- För sena tiders barn kan det verka självklart vad Finland borde gjort i det nya läget. Landet hade lidit stora och smärtsamma förluster, men resultatet av vinterkriget måste accepteras.

    Det var angeläget att söka bygga upp fredliga relationer till SSSR och om det internationella maktläget skulle förändras kunde man hoppas på vissa lättnader i fredsvillkoren genom förhandling o. politisk utpressning. ( Som Meinander skriver: om utbrottet av vinterkriget, rusta, söka stöd istället för krig/mobilisering)

    Ett rätt starkt vänsterinslag i regeringen hade va-rit naturligt. Genom undantagslagar sen Lappo-
    tiden hade det kommunistiska partiet undertryckts
    vilket lett till kommunistisk infiltration av social-demokratin.

    Bättre att legalisera kommunisterna så att man kunnat få en klar gränsdragning mellan socialde-mokr. och kommunister. Regering, press, riksdag hade anledning att öppna en diskuss. om Finlands framtid.

    Inget av detta hände. Alla psykologiska förutsätt-ningar saknades för en rationell politik. Hela värl-den hade sagt att Finland hade rätt. Man drabb-ades av en våldsfred och ville återta.

    Regeringens tyngdpunkt försköts till höger. Utrik-esmin. istället för Paasikivi blev en gammal tysk-vän, Witting, som inledde kontakter med tyska Helsingfors. -amb. Blücher och ivrade för att förre statsministern Toivo Kivimäki (tyskv.Storfinland) skulle bli finsk minister i Berlin.

    Censuren bevarades och skärptes. Riksdagen ställdes utanför utrikespolitiken. Mot kommunist-erna – enbart repression. (25% i 1945 års val i vänsterallians). Tanner utanför regeringen, men accepterade.

    Vänstersoocialdemokr. Ryömä, skrev ett brev till Tanner, publicerat i SKP-Sveriges tidning Ny dag, och blev fängslad till 1944.

    Att bilda ett sällskap för vänskap med Sovjetuni-onen, var naturligtvis högst legitimt, och sovjet-legationen i Helsingfors visade välvilligt intresse, och man fick snabbt 10.000tals medlemmar, kan-ske kommunister i brist på tillåten partiorgani-sation, men även andra finländare kan ha funnit det rimligt, förnuftigt att odla kontrakter med segrarmakten.- – –
    ——————————————————–
    Svenska presslagstift.(forts. Kaj Björk)1986

    ”Vilket tänkande låg bakom sådana rekommenda-tioner – om inskränkt pressfrihet, från 1938 och vidare, censur av åsikter om Tyskland. Richert blev ytterligt nervös.- – – ”

    Det var aldrig tal om att ta liknande hänsyn till
    Sovjetunionen. I många år hade svenska pressen
    vant sig vid att använda språkets starkaste ord om Sovjetunionens härskare, och under vinter-kriget blev språkbruket ännu mer tillspetsat.

    På kvällen den 5.1.40 ringde Günther till just.min. Westman och berättade att madame Kollontaj överlämnat en protestnot. Enligt Westmans an-teckningar var Günther mycket uppskakad och trodde att Sovjet. tänkte förklara krig.

    Det visade sig att Moskva undrade om Sverige ville inleda krig med Ryssland, ” eftersom sven-ska pressen inlett en otillåtlig kampanj av tid-ningen Socialdemokraten, en med regeringen nära förbunden tidning ” och att kampanjen inte möts av det motstånd, ryssarna hade rätt att förvänta sig från svenska regeringens sida. ”

    Det klagades även på frivilligvärvning och vapen-leveranser till Finland. Från Stalins synpunkt inte helt obefogat, men regeringen kunde naturligtvis
    inte kosta på sig tecken på undfallenhet.

    Noten blev livligt diskuterad av regeringen den 7.1.40 och 10.1, kom en svarsnot, som var karsk i tonen, men markerade att Sverige inte önskade förvecklingar med Sovjetunionen.

    Särskilt intressant var att regeringen inte ville ta något ansvar för vad diverse tidningar skrev, och Socialdemokratens relationer med svenska reg-eringen förbigicks med tystnad. Pressen inom och utom landet var mycket nöjd med Sveriges svar.

    Varför försökte utrikesledningen inte i fortsätt-ningen hålla samma linje gentemot tyska klago-mål över pressen som man intagit gentemot de ryska ?

    Vederbörande trodde tydligen att både Sovjet och Tyskland kunde tänkas anfalla Sverige. Berodde det på att Tyskland geografiskt låg närmare Sve-rige och att tyskarna antogs ha större möjlig-heter att fullföja ett angreppsföretag än ryss-arna ?

    Om man får döma av vad forskningen sedermera bragt i dagen, var förklaringen snarast att de osynliga aktörerna ansåg det angelägnare, att undvika ett krig med Tyskland, än ett krig med
    Sovjet.- – –

    Från början av 1941 verkar det tydligt att Günther
    och bakom honom de osynliga aktörerna hade ytterligare motiv att kringskära pressens frihet.

    Man förutsåg en konflikt mellan Tyskland och Sovjetunionen, och genom att i god tid visa Tysk-land en vänlig uppsyn, skulle Sverige kunna hoppas på en generös behandling efter Sovjet-unionens snabba och oundvikliga nederlag. Därför måste antinazistiska röster i pressen så långt möjligt tystas.- – – (skriver Björk.)
    ———————————————————-

  48. Hej!

    Man måste komma ihåg att det skulle ha varit lika omoraliskt av Finland att ställa sig på Sovjetuniones sida 1940-41 med de övergrepp som de hade på sitt samvete;
    Gulag, anfallet på Polen, ockupationen av Baltikum, vinterkriget och Katyn massakern.

    indubi

  49. Fast Hitler hade redan i Mein Kampf 1927 ca, ” singlat ” ut baltiska ”Randstaaten” för annexion,
    i andra boken 1928, ”westlichen Randgebieten Russlands, ” für Deutschland die Ostküste der Ostsee”. 1938.17.1 ej intresserad av ”Adria und Balkan” utan der Nord- und Ostsee. April 1938 :
    ” Das Baltikum ist nächst den Sudetendeutschen unser Ziel – tyskarna tog även Memelområdet, 1939, men Polen blev förstås viktigare, och de baltiska staterna fick då en andrahandsroll t.v.
    ——————————————————-
    Tror inte Finland kunde/ville göra något åt det, fast Finland hade hemliga avtal med Estland om
    att upprätta en kustartillerispärr mellan Hangö ca,
    och estniska kusten ,minering från ubåtar,och en hemlig teleledning fanns i sjön, mellan dessa.
    ——————————————————–
    Katyn var inte känt förrän våren 1943, men då hade ju Finland med” likgiltighetsuppsåt” (Arn-stad 2009) släckt nästan lika många ryska soldat-liv, 19.000 (41/42)som dessutom illa nog, kom att ingå i, så långt – den tyska nazismens värsta krigsförbrytelser fram till alltså våren 1942, alltså förintandet av 2.000.000 sovjetiska krigs-fångar.
    ——————————————————–

  50. […] Finland deltog aktivt i Förintelsen September 200849 comments 3 […]


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: