Krigsvetenskapsakademien: ”Finland stod på fel sida”

Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift låter Olof Santesson recensera boken, vilket han gör med skärpa och ett kritiskt öga. Recensionen fokuserar nästan helt och hållet på kapitlet om Finland 1941-1944, om vilket Santesson skriver:

Ja, Finland stod på fel sida i fortsättningskriget. Men vad saken gällde var något annat än ond vilja. Den väpnade kampen var befläckad men den utgick från det finska folkets självbevarelsedrift.

Angående debatten i Finland anmärker Santesson att ”diskutabla eller mörka ting i det förflutna undertrycks inte i det finländska forskarsamhället som det ibland kan verka hos Arnstad”.

Här skiljer sig Santesson från de finska historiker som i helgen gästade konferensen ”Finlands svåra 1900-tal”. Dessa framhävde återkommande just det lock som, än idag, läggs på debatten angående Finland och 1941-1944. Oula Silvennoinen talade om att ”ending Finlands splendid isolation”, gentemot det europeiska samtalet om exempelvis Förintelsen. Här finns tydligt mer att diskutera, angånde Santessons tankar.

Santesson resonerar också kring Mannerheims skuld, angående de finska krigsförbrytelserna:

Hur rimligt är det då att marskalken, den för hela krigföringen ansvarige, lastas för allt som idag känns upprörande? Med liknande resonemang blir Eisenhower krigsförbrytare därför att oproportionerligt många tyskar dog som krigsfångar i de västallierades läger omedelbart efter Hitlerrikets undergång.

Dessa tankar utgör ett återkommande moraliskt dilemma: Hur stor skuld har Hitler för Förintelsen? Hur stor skuld har Mao för de 50-75 miljoner kineser som dog i förtid under hans välde? Dessa ifrågasättanden av Hitlers och Maos skuld brukar vanligen framföras av personer som söker försvara dessa historiska personer. Vilket är en märklig sysselsättning, anser jag.

Mannerheim, Hitler och Mao var högst ansvariga för förbrytelserna som begicks under deras respektive befäl. Forskningen visar att ”the approving nod” från ledningen är det som nästan alltid fäller avgörandet, vare sig det gäller Mannerheims koncentrationsläger, Hitlers Förintelse eller — för all del — allierade krigsförbrytelser under kriget.

Angående ett eventuellt åtal mot Mannerheim hade dessutom åklagarens situation förenklats av att det är han personligen som 1941 beordrade att vissa civila i Fjärrkarelen — på rasistisk grund — ska spärras in i koncentrationsläger, där många sedan pinas till döds.

Läs Santessons hela recension på www.kkrva.se/Artiklar/096/kkrvaht_6_2009_16.pdf. Santesson var dessutom en av de som recenserade min bok Spelaren Christian Günther.